°Emelie's Perspektiv°
Sirenerna från ambulansen blev högre och tydligare. Även en polisbil dök upp. De sprang snabbt fram till stugan och fråga med en vänlig ton om vad som hänt. "Min bror sitter fast därinne, han har var fast där i flera dagar och han har inte kommit ut, snälla hjälp honom"
"Har han valt själv att sitta där eller blev han inlåst?" Fråga polis mannen och kollade lite chockat mot mig
"Han blev inlåst"
"Okej vi fixar detta! Men jag måste be er att backa lite"
Vi ställde oss ett par meter från stugan och såg hur poliserna såga sönder låset och därefter föll dörren ihop, ambulans männen drog ut båren från ambulansen och stod bered vid dörren av stugan. Fören då valde jag att ringa mamma och pappa.
Signal efter signal gick, men jag gav inte upp, efter 5 signaler svarade Mamma.
"Vi hitta Max, aa, ja jag följer med honom till sjukhuset! Kommer ni? Aa bra. Tack. Hej" sedan track jag på den röda knappen på min iPhone 4 som symboliserar att samtalet är avslutat.
-
Max hade inte några allvarliga skador, bara blod sockret var väldigt lågt och inge mer allvarligt. Jag satte mig ganska nära honom och tog tag i hans hand, hans mobil som jag lagt på laddning under tiden han var medvetslös tog jag upp och kollade igenom hans sms.
Jag klicka mig in på Felix och och hans konversation och drog med fingrarna neråt som skulle visa chatterna längre upp, egentligen vill jag inte snoka men jag kunde inte låta bil.
Jag börja läsa sms Max skickat till Felix
Felix hade alltså vetat hela tiden om vart Max var, Oscar också, varför sa de ingenting till mig? Dom berätta ingenting om Max för mig, hur kunde dom? Hur orkar dom ens? Itererat la jag ifrån mig Max mobil och reste mig upp från stolen och kolla en sista gång mot Max inan jag lämna sjukhus rummet, jag gick mot fika rummet och köpte en café och en kladdkaka. Fortfarande var jag upprörd över att Felix, Felix som är som en bror för mig höll något så stort hemligt för mig, och samma med Oscar, de vet hur orolig jag var över Max men de höll allt hemligt. Sucka har jag nog gjort ett par gånger den senaste timmen, så ireterad som jag var, så besviken som jag var, så ledsen, upprörd och bortglömd som jag känner mig. Jag ville bara ut ur sjukhuset men jag kan inte lämna Max kvar här själv, därför gick jag sakta tillbaka mot rum nummer 60 som då var Max sjukhus rum. Irriterad var jag helt klart, Oscar och Felix som satt utanför rummet försökte prata med mig men jag ignorera dom helt, nu ska dom få känna sig exakt lika bortglömd som jag känner mig nu.
-
Jag höll fortfarande hårt i Max hand, han hade vaknat och försökte prata med han fann inga ord. Han stamma fram alla ord som han nu kan komma på. Tillslut, efter 20 försök över att hitta orden så sa han de, mitt namn. "Em-eme-Emelie" sa han skakigt och och hans röst sprack. "Det är lugnt Max! Jag är här" svara jag och reste mig upp för att han skulle de mig bättre. "Min syster" sa han och log, samtidigt som de rann ett par tårar från hans ögon, jag log och torka han tårar
"Din syster"
________
Förlåt hörrni😥😥 men Aa! Detta kapitel sög! Jag försökte verkligen! Jag ville verkligen göra så bra som möjligt med de sket sig totalt😅 hoppas ni gillar den iallafall!
Rösta och kommentera så kommer nästa del upp imorgon ❤️❤️ btw! Snälla läs Feel This Moment och rösta o kommentera på den också så blir Jag jätte glad
