Skitdrömmar & Gyllene lögner

5. Att nästan bry sig

Haley satt vid köksön medan Derrick stod vid spisen och förberedde kvällens middag.
Makaroner och stekt korv.
Inte mer än hon väntat sig, men då hungern började byggas upp såg hon fram emot det.

Hon försökte klia handryggen genom att sticka in fingret innanför bandaget.  
I ögonvrån anade hon att Derrick lite nu och då sneglade åt hennes håll. Om han var orolig för hennes mentala hälsa eller bara vaktade på att hon inte förstörde bandaget var hon inte säker på, men hon ignorerade honom.

Ute började solen gå ner och de första färgskiftningarna skymtades på himlen.
Hon kom på sig själv med att känna sig helt okej.
Det var faktiskt länge sedan hon bara varit nöjd med sin situation. Ingenting som gjorde henne nervös och ingenting som stressade.
Känslan överraskade henne, vilket fick henne att pilla lite mer frenetiskt på bandaget. Trygghet var så ovanligt i hennes liv att det nästan gjorde henne obekväm. En sådan känsla brukade inte bli långvarig och det kändes som att hon bara väntade på nästa katastrof.

”Halloj, halloj!”
Det glättiga utropet följdes av ytterdörren som stängdes och de stolpande stegen som kom bort mot köket.
”Här är ni ju båda två. Allt väl?”
Jodie strök Haley som hastigast över håret innan hon gick bort till Derrick för att ge honom en hård klapp i baken. Hans leende såg ansträngt ut när han gav henne en blick över axeln.
Han var lika snabb med att vända sig tillbaka till spisen.
Jodie var som vanligt blind för den typen av nyanser och gick tillbaka till köksön med en suck. Handväskan slängdes på köksbänken innan hon satte sig på en av barstolarna.
Hon log brett och satte sig rakryggad som en ivrig skolflicka.
”Hur har ni haft det då?” undrade hon.
Haley satt med sin bandagerade hand vilande mot sin arm. Hon ryckte på axlarna åt Jodies fråga.
”Vi klarar oss”, sa Derrick och började skära upp korv.
Jodie suckade nöjt igen.
”Åh, ni anar inte vad jag har haft tur”, började hon. Det enorma leendet var tillbaka igen och tänderna lyste vita mot det klara läppstiftet. ”Jag har träffat en så otroligt trevlig gentleman. Toby heter han. Toby Baker. Han har en stor båt nere i hamnen och han bor i ett underbart vackert hus. Vi var ut på middag för någon dag sedan och han bjöd hem mig till sig. Jag tror verkligen starkt på det här. Han är så fin. Lite gammal kanske, men vi kommer bra överens.”

Haley lyssnade på Jodies kvitter en stund innan hon höjde sin skadade hand som om hon skulle luta hakan mot den. Egentligen satt hon bara med handen vilande mot kinden, men inte ens det verkade fånga Jodies uppmärksamhet.
Jodie pratade om hur fint huset varit, hur trevlig Toby var och gick igenom vad de gjort; åkt båt, gått på picknick, ätit på dyra restauranger, solat vid hans stora pool och gått på teater. Toby var tydligen en gammeldags herre som föredrog klassisk teater över bio. Hade han fått bestämma hade han nog bytt in sin bil mot en droska, men han nöjde sig tydligen med antika bilar istället.
Jodie pratade glatt om de fina korsettförsedda klänningarna hon fått ha på sig och de antika smyckena hon fått bära.

Haley gav till slut upp och sänkte sin hand igen.
I ögonvrån såg hon Derrick pendla mellan henne och Jodie med blicken några gånger innan han vände sig till spisen igen.

Derrick ställde en kastrull på bordet där han blandat de kokta makaronerna med korven.
”Äter du med oss?” undrade han.
Jodie såg på kastrullen innan hon skakade på huvudet.
”Toby och jag åt en stadig lunch, så jag klarar mig.”
Derrick tog fram varsin tallrik åt sig själv och Haley.

”Hur har ni haft det då? Har det hänt något spännande?”
Jodie såg från Haley till Derrick.
Hans blick vändes direkt till Haley, så Jodie såg tillbaka på henne.
Haley skakade på huvudet.
”Nej. Inget särskilt... Jag har hittat ett jobb som jag kan gå till lite när jag vill.”
”Vad spännande. Vad är det för ett jobb?”
”Butiksjobb. Jag hjälper till i lagret.”
”Så bra... Trivs du?”
Haley nickade med blicken i tallriken.
Hon kunde ana Derricks blick som knappt släppte hennes ansikte för en sekund. Han flackade bara via Jodie som hastigast innan han såg på henne igen.
”Vad trevligt.”
Jodie log igen och satt tyst för ett ögonblick.
"Hur som helst så kom jag via för att berätta var jag håller hus. Jag måste låta det gå lite tid först så att jag kan lära känna Toby ordentligt. Sedan kan jag kanske övertyga honom om att låta dig bo med oss. Jag menar, jag har ju inte officiellt flyttat in med honom själv än, så det måste ske först, men det ska nog inte dröja så länge. Vi kommer verkligen bra överens.”
Haley nickade igen.