Han och hon

Kapitel 1

Mitt huvud snurrade och det kändes som om rummet blev mindre och mindre, det enda jag kunde tänka på var att jag måste ut härifrån. Nu. Bort från all cigarettrök och alkoholstank, bort från all massa av människor. Hur fan kan han göra så här? Det kändes som flera mil till utgången. Jag släpade mig fram genom rummet tills jag kom fram till den enorma vita dörren. Jag var tvungen att ta hjälp av det guldiga dörrhandtaget. Det kändes som om de smala, bleka benen skulle falla ihop, som om hela jag skulle falla ihop till en massa på marken. Men vem skulle egentligen bry sig? Det ända jag vill just nu är att vara hemma, hemma i den varma och sköna sängen och sova. Varför gick jag egentligen på den här dumma festen? Kunde jag inte bara ha stannat hemma som normala människor som fattar vad livet egentligen går ut på. När jag gått över tröskeln och ut till den friska luften känns det som om all kraft har tagit slut. Jag börjar gå hemåt med min slöa kropp och när jag kommit ungefär halvvägs hör jag en vagt bekant röst ropa mitt namn. Amanda, skriker jag inuti i mig själv.

- hej! Säger hon som att hon tror att hon är något
- hej säger jag med den trevligaste tonen jag kan just nu till henne bara för att verka trevlig.
Jag hör hur stegen bakom mig börjar skynda på, nästan övergå till språng. Plötsligt går hon bredvid mig med en jämn takt, jag sneglar lite lätt mot hennes håll. Den mörkblåa dunjackan sitter perfekt på henne, det kastanjebruna lite lockiga håret sträcker sig ner till brösten. Den röda sidenklänningen räcker sig ner en liten bit under rumpan och det skulle inte förvåna mig ifall det låg en stor urringning och lurade under jackan. Ansiktet är perfekt formade och de mörkblåa ögonen lyser upp hela henne och ser henne att se pigg ut. De perfekt formade läpparna har på sig ett rött läppstift som hon passar perfekt i. Hela hon är helt enkelt perfekt. Jag önskar att jag kunde förlåta henne. En det går inte, inte efter vad hon nyss såg. Så är det så här vänskapen ska sluta? Vi har varit bästisar ända sedan vi var 2 år och fram till nu i 17 års åldern. Men det kanske blir det sista? Jag måste berätta för henne, berätta att jag vet.

- hur kunde du göra så här? Säger jag med en besviken röst.
- vad menar du Alexandra? Frågar Amanda som om hon är oskyldig.
- jag såg ju, försök inte att spela oskyldig, jag såg med egna ögon Amanda
- jaha vad är det du har sätt?
- du och Adam, hur fan kan du göra så här.
- förlåt Alex, av vet inte vad som flög i mig men jag har känslor för honom också, förlåt.

Alla orden bara dånar i mitt huvud, plötsligt blir det svart, allt blir bara svart för mig...

Hejsan allihopa hoppa ni gillade det första kapitlet å den här berättelsen, vid 2 röster börjar jag skriva på det andra kapitlet så snälla rösta, tack på förhand allihopa!❤️

Skriv gärna kommentarer men de dumma tar jag bort! Tack!🚫