Död eller mördare, Vad är värst?

Jag sitter och väntar på att gå in i arenan. Jag tänker. Hur hamnade jag här? Jag är bra på att smyga. Varför tog jag inte ut lappen med mitt och Lukes namn på ur skålen? Nu måste jag eller Luke dö och det är inte det värsta. Om jag ville leva skulle jag behöva döda honom. Jag ville leva men inte utan honom. När jag blundar ser jag fortfarande hans panikslagna ansikte när de ropade hans välbekanta och älskade namn som nu blev hatat av alla. Luke Rockwell som nu bara skulle bli Luke. En mördare förtjänade inget namn. Om han ens överlevde skulle han få leva själv i skogen förbjuden att leva med. Min Luke skulle bli själlös och namnlös. Det var då jag tog mitt livs beslut. Jag skulle göra det, jag skulle slåss. Jag sprang fram och skrek förtvivlat "Jag gör det, jag är frivillig att slåss!" Nu var det gjort. Jag skulle åka till huvudstaden, förlora min familj och min heder och värst av allt Luke. Jag kanske skulle förlora honom för alltid men han var iallafall vid liv. Jag skulle vara den själlösa mördaren om jag överlevde. Luke kollade på mig med en tacksam men samtidigt panikslagen blick. Han visste om nån skulle överleva var det jag. Det var då de sa det "Vi har två tävlande i år, kom upp hit Luke Rockwell och Halt Dawson". De ropade de ödelagda orden. Orden som beseglade våra öden.Vi gick upp på scenen och jag kollade på min mor med ledsna ögon. Hon mötte inte min blick. Hon visste. Hon visste att jag skulle överleva. Alla visste det jag skulle överleva och att han skulle dö.

Jag öppnade ögonen och kollade rakt in i Lukes gröna. Jag såg det. Han visste det nu också där vi satt och väntade på den sista duellen. Vi skulle slåss mot varandra. Visst han hade överlevt hittills men jag var överlägsen honom. Jag blundade. Jag orkade inte se hans livrädda ögon. Han var livrädd för mig. Han visste inte om jag skulle döda honom än eller om jag skulle låta han döda mig. Inte jag heller. Jag kunde inte leva med att veta att jag dödat honom och även om han skulle överleva skulle han inte kunna leva ute i skogen längre än en vecka.

Färden hit var värst. Att sitta på ett tåg till sin död, bara sitta i en stol och känna hans blick i nacken där jag satt och kollade på den sista naturen jag skulle få se på med en själ. Innan jag blev en mördare utan själ. Jag hade inte kollat honom i ögonen sen jag offrat mig i onödan. Han var besviken på mig. Nu skulle vi båda behöva dö. Han ville inte dö men han visste att han skulle det utan att någon behövde säga det. Jag gled upp på fötter i min vanliga mjuka stil och vakterna varnade mig för att göra nåt. Jag gled mjukt och ljudlöst över golvet och kollade ut genom fönstret som ledde ut mot arenan. De visste att jag var farlig. På något sätt visste de vem jag var. Jag hade funderat på hur men jag hade ingen aning.

Folk började samla sig utanför på läktarna. Jag skulle bli spejare åt rebellerna men om jag kommer ut härifrån kommer inte ens de vilja ha mig. Jag kollade på klockan. 5 minuter kvar.

De 5 minuterna var långa. Jag vågade inte ens kolla på honom. Det räckte med att känna hans blick i ryggen. Han gick fram till mig där jag stod och la sin hand på min. "Döda mig, du har bäst chans att överleva", Han kollade på mig med tårar i ögonen. Jag kollade ut genom fönstret. Jag sa inte ett ord. Jag skulle inte kunna döda honom.

Vi hörde hur de ropade våra namn i högtalaren och vakterna föste ut oss. "Nu gäller det, Död eller mördare, vad är värst?" Han log och jag kollade honom rakt in i ögon och visste. Han skulle dö för mig och jag log för troligen den sista gången i mitt liv medans vi gick ut på banan!

Del 2 kanske kommer förmodligen inte. Jag har en idé för den har bara inte skrivit ner den