Kapitel 1

84 6 0
                                    

heej! Tänkte skriva en ny bok nu när Too late to say goodbye är slut! Eftersom att jag älskar Isabelle Fuhrman så ska hon vara huvudrollen, fast i denna boken heter hon Esther ( som i Orphan haha ) men hoppas ni gillar den!

Solen stod sådär mitt på himlen.
Molnen var vita, små och fluffiga. Påminde om sockervadd faktiskt.
Fåglarnas harmoniska kvitter bedövade öronen.
Men någon stans i fjärran hördes brummande bilmotorer.
Jag gick där, i mina vita, fläckfria converse. Jag hade fått dem i födelsedagspresent förra veckan.
Mitt bruna hår var uppsatt i en slarvig knut i nacken, och över mitt svarta linne bar jag en leopardfläckig jacka. Byxorna var relativt nya, mörkblå jeans.
Plötsligt hörs ljudet av smattrande klackar på den kokheta asfalten.

- Esther! Aye kommer springandes mot mig med armarna rätt utåt.
Hon kramar om mig hårt. Hennes bleka ljusa hår är uppsatt i en mycket avancerad frisyr. Hennes blå ögon reflekterar hennes turkosa klänning väldigt bra.

- Hur är det? Säger hon efter att ha harklat sig en aning.
- Nja,, förkylningen är på väg att släppa, kan man ju säga. Säger jag glatt.
- skönt att höra! Hänger du med mig och Isa till starbucks senare? Säger hon medan hon stryker bort en irriterande hårlock från pannan.
- Ja, kan jag väl. Säger jag kort.
Jag slänger en nervös blick bakom mig.

- Har du bråttom eller något? Säger Aye undrande.
- Nej.. Men jag måste hem och äta snart.. Säger jag en aning nervöst och lägger handen på min svettiga panna. Några små hårslingor har klibbat sig fast på mina kinder.
Aye lägger armarna i kors.
- Säkert? Säger hon lite smått osäkert.
- Säkert. Säger jag bestämt.
Jag kramar om henne en sista gång, och beger mig istället tillbaka hem.

Jag var inte alls stressad inför när vi skulle äta, utan för han.
Han som jag hjälpte. Jonathan.
Han hade rymt från sina föräldrar, och bodde nu i min lilla trädkoja, mitt ute i skogen. Jag måste bege mig dit varje dag för att ge honom mat och vatten.
Han vägrar att bege sig tillbaka. Han har berättat för mig att han blev misshandlad där.
Och jag kan ju inte direkt tvinga hem honom i detta fallet.

********************************

Jag kliver in i skogen. Gigantiska ekar omsluter mig, man får nästan känslan av att befinna sig i en sagovärld.
Jag börjar gå framåt bland ormbunkar, högt gräs och fuktig mossa.
En svag sommarbris sveper över skogen.
Det får ekarnas grenar att vaja i vinden och löven prasslar.
Efter en liten stunds vandring är jag framme vid den lilla träkojan.
Den är placerad cirka 6 meter upp i en stor ek.

Nedanför hänger en gammal stege, den som pappa hjälpt mig att sätta dit när jag bara var 7 år. Då jag var hör varje dag. I och för sig är jag ju här varje dag också, men det var jag inte för kanske sådär några månader sedan. När Jonathan inte var en del av mitt liv.
Nu är han ju det.

Jag placerar vänsterfoten på en av de smutsiga stegpinnarna och börjar att klättra.
Jag slänger en nervös blick neråt.
Det är så högt så att jag får svindel. Typiskt mig att vara så höjdrädd.
När jag väl är uppe sätter jag mig på kanten av trädkojan, och kikar in i ett av de små utskurna träfönstren.

- Jonathan? Ropar jag.
Jonathan, smutsig och trött kryper fram från de tjocka täckena han ligger under.
- Esther! Utropar han och kryper ut ur trädkojan.
Han hoppar upp i min famn.
- såja. Säger jag och knuffar lätt bort honom från hans svaga grepp.
Jag lyfter fram min svarta läder väska och drar upp blixtlåset.
- hungrig? Säger jag medan jag och höjer ögonbrynen.
- Något förfärligt! Säger han med ett stort leende fastklistrat på läpparna.

Esther ( pausad )Where stories live. Discover now