Förbjuden Kärlek

Kapitel 6

     - Kanske lika bra att få det här ur världen. Du och jag möttes inte av en slump. Jackson hyrde mig för ett uppdrag. Jag transporterar dig från A till B, dricks om du är oskadd när vi skiljs åt.

     Jag klamrar mig fast vid täcket, medan världen snurrar fortare och fortare.

     - Du jobbar åt min far?

     Logans nick detonerar ett minfält av ångest, skräck och panik. Ett stålband dras åt kring bröstkorgen, och tvingar mig att kippa efter luft. Desperat famlar jag efter min varg, men för första gången sviker hon. Rovdjurets styrka har ersatts av avgrundslik tomhet.

     Med näven pressad mot hjärtat snubblar jag ur sängen, och hissar upp mjukisbyxorna som hasat ned över höfterna. Svarta prickar dansar framför ögonen, golvet häver sig under fötterna. Vacklande tar jag mig fram till fönstret. Där sjunker jag ihop i en hög, med armarna hårt lindade om knäna.

     Varför, varför, varför kan jag inte nå min varg? Den dumma idioten har ingenting emot att slita kåta människokillar i småbitar, men inför hulkgrizzly är hon en jävla no-show. Hur fan kan hon göra slut med mig nu?

     Från andra sidan rummet iakttar Logan min patetiska strid med mig själv. Så lägger han huvudet på sned, och drar fingrarna genom det täta skägget.

     - Jag vill dig inget illa. Hedersord, minns du?

     Ett desperat skratt växer i min strupe, studsar mot väggarna för att kastas tillbaka i mitt ansikte.

     - Övertygande. Hur i helvete dum tror du att jag är?

     - Jag tror att du är livrädd, säger han stilla. Min gissning är att du har varit i den här sitsen förut. Kanske flera gånger, kanske med fel person.

     - Och du är rätt person?

     - Beror på vem du jämför med. Oavsett kan du inte kriga dig ur det här, så jag föreslår vapenvila.

     Logan röst vibrerar genom min kropp. Fortfarande är han lugn på gränsen till oberörd, men ordvalet bekräftar att charaden är över. Som en vilsen valp kramar jag hårdare om knäna.

     - Glöm det. Håll dig ifrån mig, din jävel. Jag dödar dig om du rör mig.

     Med en suck reser sig Logan ur sängen. Långsamt tar han tre steg över rummet, och sjunker ned på huk framför mig.

     - Lyssna nu, lilla varg. Det bästa jag kan erbjuda är förhandling. Att du har dåliga erfarenheter begriper jag. Frågan är om det påverkar mitt kontrakt.

     Ett ofrivilligt morrande stiger ur min strupe, men han skakar bara på huvudet.

     - Den här fighten vinner du inte, så gör dig själv en tjänst och börja prata.

     - Jag förhandlar inte med lögnare.

     Min röst bryts i en vidrig snyftning. För att tysta gråten trycker jag ryggen mot väggen, tills el-elementet bränner mig genom linnet. Smärtan är en tillfällig distraktion från Logans jeansklädda knän som nuddar mina egna. Till och med genom tyget är beröringen hetare än elementet.

     - Jag har aldrig ljugit för dig, säger han och lutar sig tillbaka mot timmerväggen. Du drog slutsatser, jag sade inte emot.

     - Jävligt bekvämt.

     - Bekvämare än handbojor i bagageluckan.

     Hans sakliga tonfall gör det omöjligt att avgöra om han jävlas med mig. Ändå ebbar något av skräcken undan, kanske för att han är så förbannat stoisk.

     - Hellre handbojor än silvertejp, säger jag och torkar ögonen mot handryggen. Smidigare efteråt. Det svider som fan när håren följer med, plus att klistret kliar.

     - Är det erfarenheten som talar? 

     - Som sagt. Inte första gången jag rymmer hemifrån. De flesta tröttnar snabbt på att dalta med mig.

     Han dröjer med blicken på min profil, oväntat allvarlig.

     - Jag jobbar inte så, lilla varg.

     - Visst. Du är inte som alla andra idioter han skickar efter mig. Antagligen läser du Shakespeare och spelar emo-piano.

     Logan rynkar ögonbrynen. Uppenbarligen tappade jag honom på vägen, men att förklara mina warpade associationer är hopplöst. Vad kan jag säga, jag är svag för halvsnuskiga tonårsromaner.

     - Vi pratar inte om mig nu, säger han och rätar på ryggen. Jag vill veta vad du möter hemmavid. Är Jackson snäll mot dig?

     Jag rycker på axlarna.

     - Skolan slängde ut mig för att jag hade sönder tre människor. Daddy Dearest blir knappast överlycklig, men han lär inte sätta en kula i huvudet på mig.

     - Finns mycket utrymme för improvisation däremellan.

     - Vad vill du höra? Min far är min bästa vän, han är tolerant, stöttande och allmänt superstjärnig? Ledsen, jag har ingen feel good- saga åt dig. Mitt liv är åt helvete, Logan. Jag är åt helvete. Och jag hittar inte min varg.

     Det sista ordet försvinner i en lång snyftning. Varför grinar jag som en jävla unge? För att få tyst på gnället dunkar jag pannan mot knäna, en, två, tre, fyra, fem gånger.

     Logan flyttar sig närmare. Plötsligt är jag omsluten av hårda armar, innesluten i hans famn. Universum koncentreras till rytmen av hans hjärtslag, hans andetag mot mitt bakhuvud. Gode gud, jag borde dra mig undan, borde springa så långt vägen bär, men flyktimpulserna drunknar i Logans varma omfamning.

     - Hur hamnade jag i ditt knä? mumlar jag hest. Kroppskontakt är inte min tekopp, Pappa Björn.

     - Vill du att jag backar?

     Utan att svara pressar jag mig närmare. Mina svekfulla fingrar klamrar sig fast vid hans t-shirt tills tyget brister. Det här är plastnärhet, i bästa fall. Ändå gömmer jag ansiktet mot hans nacke. Varför blir jag hög av hans doft?

     Logans hår faller i en slinga över min kind när han varligt stryker mig längs ryggen.

     - Du väljer. Jag är med, så länge du trivs.

     - Med på vad, exakt?

     Han böjer sig fram för att se mig i ögonen.

     - Ingenting barnförbjudet. En axel att luta sig mot, en hand när det blåser. Låter det rimligt?

     - Nej. Du har inga skyldigheter att gulla med mig. Jag är ditt paket, du är min fångvaktare.

     - Vi får se. Inget är skrivet i sten, lilla varg. Du kan börja med att ge mig en anledning. Varför ska jag bryta mitt kontrakt och låta dig gå?