Upprört hav

Morgon vid badplatsen

Upprör. Det var vad Maja konstaterade när hon kom till badplatsen tidigt den här morgonen. Havet var upprört. Hon var själv här vilket i själva verket inte var så konstigt eftersom regnet öste ner och vågorna slog vilt mot klipporna. Hon stod redo på den hala bryggkanten iförd sin marinblå baddräkt. Det kalla regnvattnet isade mot hennes fötter där hon stod så att det knottrade sig över hela kroppen. Och så dök hon. Ett smidigt dyk rakt ner i det ljumma vattnet. En himmelsk känsla spred sig och suddade bort gåshuden. Maja slog upp ögonen. Hemma. Hon var hemma. Här ville hon stanna i all evighet, men tyvärr gick inte det. Hon var inte som fiskar eller sjöstjärnor, eller som valar hennes absoluta favorit djur. Hon var en människa. Varje gång det slog hennes kändes det outhärdligt. Hon var fångad i sin egen kropp. På utsidan var hon av arten människa men på insidan, i själen i hjärtat var hon en vattenlevande varelse. En val. En tryckande känsla spred sig över bröstet och hjärtat dunkade hårdare. Luft. Hon behövde luft. Fort simmade hon uppåt innan vattenytan brast. Djupa andetag in och ut genom näsan. Överallt omkring henne slog tunga regndroppar ner och gjorde så att det såg ut som om tusentals fiskar hoppade upp och ner i vattnet. Om jag bara var en av dem tänkte Maja innan en våg sköljde över hennes ansikte. "Jag är en av er, jag är på er sida" skrek hon över det stormande havet. Hon kom över ytan nästan genast. En till våg träffade henne i ansiktet men Maja gav sig inte. "Jag är er vän! Jag är försöker hjälpa, det är inte jag som slänger skräp i naturen och skövlar ner regnskogarna. Det är inte jag som fiskar upp all fisk och slaktar alla djur. Det är alla det där idiotiska människorna och jag är, jag är en människa. Maja skrek inte längre. Det där sista visste hon inte om hon sagt till havet eller till sig själv. Det rann vatten från hennes ögon som varken var regnvatten eller havsvatten. Hon grät. Precis som himlen, jorden, havet och skogarna. Alla över samma sak. Jorden håller på att gå under och människorna gör inget. Om världen ska kunna räddas behövs det göras saker nu och inte om 10 år. Om det ska lyckas krävs det att alla hjälper till, om inte kommer alla världens varelser att försvinna, sakta men säkert.

Det regnade inte lika mycket längre, det kändes mer som att få vatten från en blomster sprej i ansiktet. Havet gungade långsamt och vågorna såg ut som mörkblått siden när de sakta tog sig mot klipporna. Maja låg och flöt på rygg med armarna om dig själv. Hon försökte krama om havet och säga att det skulle bli bra medans hon vaggades av de mjuka vågorna fram och tillbaka.
Efter vad Maja trodde var en halvtimme ungefär hade havet lugnat sig helt. Vattnet låg spegelblankt och reflekterade den mulna himlen. Majas armar kändes stela efter att ha kramat om dig själv så länge. Hon simmade med långsamma armtag bort till stegen där hon gick upp och bytte om.
Precis innan hon skulle gå vände hon sig mot havet och sa: "Jag ska göra allt jag kan som människa för att du ska mår bra igen." Sedan vände hon sig om och började med bestämda steg styra vägen hemåt. Väl där skulle hon påbörja sitt första arbete om att hjälpa människor förstå vad som händer med världen. Arbetet skulle bestå av en bok som skulle handla om hur upprört havet är.

Detta var en text jag skrev i somras som från början inte var tänkt att publiceras, men nu när en ny miljölag blivit stiftad så kändes det liksom rätt sak att göra :)
Händelsen som beskrivs är en händelse som jag själv upplevde i somras. Havet och himlen som såg så upprivet ut, och hur jag la mig och flöt tills det hade lugnat sig helt. Det var helt otroligt. Från storm till spegelblank. M A G I S K T. Jag fick verkligen skrivlust efter det och Upprört hav blev resultatet :p
Tar emot kritik och respons med ytterst varma händer.
Tack!