Författardrömmar

47. Lärdom av andras misstag

Kan inte påstå att jag klandrar honom...
Jag har i alla fall samtliga böcker – och jag har läst dem (även om det var ett tag sedan) så jag vet vad jag pratar om.

Hatarnas främsta argument med serien är att Edward är psykiskt misshandlande och att Bella får en tegelsten att kännas mer intressant.
Vill man veta exakt hur misshandlande Edward egentligen är kan jag rekommendera ”Psychologist reacts to” på YouTube där en riktig psykolog kan detaljförklara vad som problemet är.
(Gäller även andra filmer om man gillar den typen av analys.)

Samtidigt kan jag se varför många gillar det. Att vara den enda speciella tjejen som får en ”ofantligt snygg” kille att falla för just henne är väl lite av tonårstjejens dröm – och några andra med för den delen.
Själv anser jag att en så pass gammal tonårskille som aldrig ens sneglat på en tjej verkar lite skumt och jag står fast vid min åsikt om att vara någons första kärlek säkert är fint, men det är en helt annan nivå att vara någons sista.
En kille kan ha dejtat flera tjejer före dig, men om han inte ens ser åt en annan tjej efter att han träffat dig så är det mer romantiskt än en oskuld som inte ens har något att jämföra med.
För vad låter mer romantiskt;
”Jag har aldrig kysst någon annan, men dina kyssar är bäst” eller ”Jag har kysst flera tjejer före dig, men ingen kysser som du”?
Själv blir jag nog mer smickrad om jag överträffar andra än om killen inte ens har någon referens på området.

Bella är ett kapitel i sig.
Det kritikerna påpekar är att hon knappt har någon personlighet, att hon verkar viljelös och att hon kritiserar folk som försöker vara hennes vänner i skolan genom att tänka på dem som ”plugghäst” och ”typisk cheerleader”.
Här kan jag delvis försvara henne – vi är många som är ganska snabba med att ha lite förutfattade meningar om folk innan vi lär känna dem, så det är något som gör henne mänsklig.
Att hon är ”blank” gör att den som läser lätt kan sätta sig själv i hennes roll, vilket nog är en av anledningarna till att böckerna och filmerna fått sin popularitet.
Samtidigt anser jag att man inte gör någon en tjänst genom att skriva om en underlägsen tjej med vek personlighet som inte vågar säga ifrån eller stå på sig.
Störde mig själv något enormt på att Bella stänger av helt och blir totaldeppad när Edward lämnar henne i andra boken.
I flera månader gör hon absolut ingenting utöver sina monotona zombierutiner, innan hon sen blir självmordsbenägen för att hon får en hallucinationsskymt av Edward vid näradöden upplevelser.  
Alltså, visst blir man deppig när ett förhållande tar slut, men jisses liksom.

Första saken jag skulle ha ändrat är nog att hon inte är så desperat. Ett hot kunde ha kommit istället och det kunde ha lockat tillbaka Edward för att rädda henne och när de såg varandra igen insåg han att han inte ville lämna henne igen, eller nått.
Bättre än hennes ”näradöden-ryck” och gråtmilda kläng i alla fall.

Eller nej - mitt första tips på ändring är nog att stryka det faktum att han stod i hennes sovrum och såg på henne när hon sov. Det är bara creepy och inte romantiskt alls.
Är det någon som vet hur många gånger man fiser i sömnen?
Edward lär ha statistik på Bella på det området i alla fall... Creep...

En sak som många hakar upp sig på är det faktum att vampyrer glittrar i solen. ”Som tusentals små diamanter i huden som får dem att se ut som gudar”, eller vad det nu var. Orkar inte slå upp sidan i boken för en mer ordagrann beskrivning.
I vilket fall som helst har jag en tanke på hur jag skulle ha ändrat den biten;
Låt oss säga att han börjar brinna med vita lågor (vilket inte skadar honom eller hans kläder). Det ser lite ut som rök, vilket ger en skimrande gloria runt honom.
Det ger lite änglavibbar och flirtar samtidigt med myten om att vampyrer brinner i solen.
Det är närmare de ursprungliga myterna om vampyrer och de behöver inte bli vandrande discobollar vid varje solglimt.
Bättre?
Jag hade föredragit det...