My demons

{Kapitel 4}

-"Vill du vara så snäll och fylla i ditt namn, efternamn och personnummer i rutan.
Sen kan du svara på frågorna!" Säger den kvinnliga polisen.

Jag håller darrigt i pennan och skriver mitt efternamn och tillsist personnumret.
Det blev lite slarvigt, för att jag skakar av rädsla över att få upp de känslosamma minnena från kvällen.

Är så besviken, arg och bär sorg för att jag inte kunde göra saker annorlunda den kvällen.
Om vi hade gått hem lite tidigare så skulle inget av detta varken hänt. Mitt misstag.

"Hur känns det att svara på frågorna?
Är det några minnen som dyker upp?
Minns du allting från den kvällen?" De första tre frågorna jag ska skriva svar på.
Skumma frågor, vad förväntar de sig?
Såklart kommer det dyka upp minnen.

Jag svarar med korta svar och går vidare.
Sista frågan lyder "Om du skulle fått göra en sak annorlunda den kvällen vad hade det varit?"
Nej, men seriöst vad är det här för frågor.
Vi pratar om en skottlossning, inte om vad jag tycker och känner. Hur skulle jag kunnat förhindra det tror dem? Eller jo, som sagt jag skulle gått hem tidigare..

"Skulle ha gått hem tidigare" svarar jag.
-"Jag har fyllt i allting nu" svarar jag och ger den
manliga polisen pappret. Han blickar snabbt över pappret och ger den till sin kollega.

-"Nu ska förhöret börja.
Vi kommer att gå in i ett annat rum där vårt samtal spelas in" säger en annan brunhårig kvinnlig polis. Hon var strängast.

-"Okej" säger jag och tar ett djupt andetag.
Dem håller mig i mina både armar och följer mig igenom en lång korridor, det är flera fönster och dörrar. En polis går fort förbi oss och närmar sig en dörr lite längre bort, han tar upp en bricka som sitter fast på hans uniform och sätter den framför en scanner på dörren.
Dörren öppnas och han försvinner.

-"Hit in ska vi" säger den manliga polisen som håller ett grepp om min arm.
Jag nickar till svars.

De scannar brickan och dörren öppnas, vi går in och det första jag lägger märke till är att i rummet finns det en stor tv, på tv är det flera foton på mig, Dylan, Harper och några andra okända ansikten under festen. Vi blev faktiskt ganska fulla, nu när jag ser hur vi såg ut på festen. Missbrukare nästan.

I rummet finns ytligare två poliser.
Där är Mike! Bredvid honom står en blond hårig kille, den yngsta här. Lite snygg minsann.

-"Du kan sätta dig" säger den blonda polisen.
Jag sätter mig som hon sagt och känner att allas blickarna är fastklistrade på mig. Obekvämt.
Framför mig sitter Mike och bläddrar bland mina papper. Hans ansiktsuttryck ser rättså bekymrad ut.
Vad har jag nu gjort?

-"När börjar förhöret?" Frågar jag undertiden jag leker med mina naglar på bordet.

-"Strax" säger den blonda unga polisen.
Hans blick är försiktig.
När jag kollar åt hans håll kollar han direkt bort, när jag kollar bort kollar han i smyg på mig.
Vad är grejen?
Det känns som han döljer någonting.
Han vet någonting om mig.

______________________

HARPERS PERSPEKTIV

Det börjar bli riktigt hett nu, nära på att brännas.
Jag går upp ur solstolen och det blir svart för ögonen och känner yrsel. Efter bara några sekunder får jag tillbaka synen och kan fortsätta med det jag skulle göra.

-"Harper, vi behöver gå nu!" Ropar Dylan plötsligt.
Vad vill han nu?

-"Ska vi gå redan?" Frågar jag undertiden jag närmar mig honom.

-"Ja, jag har fått ett viktigt samtal från bossen" säger han oroligt.

Helvetet. Vad har vi gjort för fel nu? Vi är färdiga med alla våra uppdrag. Är det något vi har missat?

-"Fan då!" Säger jag och går uppför stranden.
Vårt uppdrag i New York den kvällen gick inte som planerat, men vi lyckades i alla fall.

Morgonen därpå efter skottlossningen tog vi ett flyg till Spanien.
Flydde så snabbt som möjligt från landet innan de hann hitta oss.

Just nu befinner vi oss i Spanien, och bara kopplar av. Länge sen vi fick en riktig semester.
Utan några uppdrag trodde jag.

________________

17:15

Vårt gäng sitter i en resturang nära vattnet, inte bästa maten men duger gott.
Vi har packat våra väskor och är färdiga att bege oss till Canada. De riskerar att hitta oss i Spanien.
Det är säkrast i Canada just nu.
Bossen ringde och berättade för någon timme sedan att vi måste fly dit snarast, kanske redan ikväll. Jag vet inte vad som kommer att innebära vår flytt till Canada, våra konsekvenser.
Men det får vi ta då.

-"Hur är vårt schema upplagt?" Frågar Kim, en person i gänget.

-"I natt runt 02 åker vårt flyg, det är säkrast att åka på natten så ingen kan upptäckta oss" säger Dylan med en låg ton.

-"Är det några langare som kör oss dit?" Frågar Johanna, en av tjejerna.
Hon har blont långt hår som sträcker sig ända till rumpan, samt starka ljusblåa ögon.

-"Han meddelar oss hur det blir om några timmar" svarar Dylan medans han äter.

Dylan är vår nuvarande ledare i gänget, men vår högsta boss är Logan. Det är faktiskt Dylans far, de har inte direkt en pappa och son relation.
Allting handlar bara om gänget och uppdragen.
Grejen är att Dylan aldrig har haft en bra relation med någon egentligen. Han har alltid gömt sina problem och lämnar alla ute. Tror att hans beteende kommer ifrån den tiden han fick lära sig att leva på egen hand, som ensamvarg.

Jag och han har kommit nära på sistone, han har vågat öppna upp sig mer. Dylan berättade hur han växte upp, för att vara ärlig så blev jag väldigt förvånad och ledsen på samma gång.
Hade aldrig kunnat ana att det kunde dölja sig så mycket mörker bakom ett leende...

00:00

Klockan har nyss slagit midnatt och vi väntar bara på Logans samtal. Alla sitter runt spelbordet som vi då kallar det, där vi spelar upp alla våra pengar med kort.

Alla sitter tysta, och nu kom det.
Nu, ringer det.
Dylan drar för att svara och sätter telefonen mot örat .
-"Jaha"
-"Okej, men ungefär kvart i då?"
-"Perfekt" säger Dylan till sist och lägger på.

-"Vad hände? Vad sa han?" Frågar Kim med hopp om att få skjuts.

-"Han sa att kvart i ett åker langarna till oss, de kör oss bara om vi ger de tio påsar pulver"

-"Det har vi väl?" Frågar Johanna nervöst.

-"Men det är klart" svarar Carla.
Tjej med axellångt orange hår med lockar och hazzel ögon.

-"Perfekt, då väntar vi bara in de"..

En kvart senare hör vi motorer utanför huset. De är visst tidiga.

-"Det är de, vi behöver åka nu"