Don't Fall For the Player

Kapitel 24.

Jag vill bara tacka er fantastiska människor för alla gratulationer! Och för 45K reads! Mitt mål är 50K, vilket är jätte nära! Tack så mycket, äver över 1K votes, det är helt otroligt.

______________________________

(Okänds pov)

Flashback.

Solen värmer min rygg medans jag går på trotoaren. Endast tunna moln syns här och där på den blåa maj-himlen.

Om några veckor slutar skolan. Jag orkar inte vänta längre. Mamma har lovat att vi ska åka ut med båten. Bara hon, jag och pappa såklart. I flera veckor ska vi vara borta, kanske till och med en hel månad.

Om jag har tur så bestämmer sig mamma och pappa för att åka hela vägen till Spanien eller Portugal. Tänk!

Jag har aldrig åkt särskilt långt, de enda länderna jag har besökt är Finland och Norge. Men egentligen så är de länderna inte allt för olika Sverige. Eller jo. På sätt och vis. Finska är ju omöjligt att förstå. Det enda jag kan säga på finska är "yksi, kaksi, kolme, neljä". Men bara siffrorna ett till fyra låter som ett språk från andra sidan planeten.

I skolan har vi redan börjat öva på sångerna som vi ska sjunga på avslutningen. Det känns ganska fånigt, jag går ju faktiskt i sexan. Vi har sjungit samma sång enda sedan förskolan, "Den blomstertid nu kommer". Det är ganska tjatigt men varje gång jag hör den låten tänker jag på sommarlovet.

"Den blomstertid nu kommer,
Med lust och fägring stor", jag börjar nynna på den förbaskade låten medans jag fortsätter gå hemmåt. "Du nalkas ljuva sommar,
då gräs och gröda gror!"

Efter att ha sjungit sången minst sju gånger ser jag mitt hus längre fram. Det ser ut som vilket hus som helst, rött med vita knutar och ett äppelträd på framsidan.

Gruset knastrar under mina fötter när jag går fram till dörren. Jag rycker prövande i handtaget och märker att dörren är låst.

Konstigt.

Jag knackar tre gånger, kanske mamma bara har gått ut en snabbis? Jag stönar lågt och rotar efter nyckeln som ligger i min väska.

Tillslut hittar jag den och sticker in den i hålet för att sedan vrida om. Ett "klick" hörs och dörren öppnas.

"Hallå?" ropar jag prövande och stänger dörren bakom mig. Det är knäpptyst i huset, det enda som hörs är klockan som sitter vid trappan. Jag ropar igen, men ingen svarar.

"Nehepp", säger jag högt. "Antar att jag är ensam en stund då!" Jag sparkar av mig skorna och ställer ner väskan på golvet. Sedan styr jag stegen mot köket. Men dörren in dit är stängd.

Det brukar den aldrig vara. Varför vi ens har en dörr där vet jag inte. Jag försöker putta upp dörren, men misslyckas totalt. Det är något på andra sidan som blockerar dörren vilket gör den omöjlig att öppna.

Jag rynkar förvirrat på ögonbrynen. Men sedan kommer jag på att det finns en ingång på verandan bakom huset.

Jag struntar i skorna och går ut i bara strumpor. Jag tar fram den andra nyckeln i blomkrukan och börjar sedan fumla med det krångliga låset. Det är svårare än vad jag trodde och jag kastar en irriterad blick in genom glasdörren.

Det första jag ser är det som blockerade dörren.

En kropp. Inte bara en kropp.

Utan ett lik med en kniv rakt genom bröstet.

***

(Stephanies pov)

Hon försökte intala sig själv att inte älska honom.

Hon trodde att hon skulle bli sårad om hon lät sig själv falla så okontrolerat.

Hon var övertygad om att han var en player.

Han var den elaka av dem två.

Men titta så fel hon hade. Han hade inte svikit henne. Inte efter att han hade visat sina känslor för henne.

Det var hon som hade gjort fel.

Det var hon som hade fått hans hjärta att spricka lite i kanterna.

Och nu hade hon fått sitt eget hjärta att värka varje gång det slog. Orden som han hade sagt till henne, var ord som hon hade fått honom att säga.

Och det värsta var att hon förkänade dem. I flera år hade hon föreställt sig att hon var en lugn person. En person som alltid gjorde rätt val, en person som inte tog mycket plats utan bara fanns där. En person som tillslut skulle hitta den mest omtänksamma mannen på jorden som skulle bli pappan till hennes barn. Och att hon skulle få en framgångsrik karriär.

Just nu kändes det inte som att det var hennes framtida liv. Hon ville inte ens ha ett framtida liv.

Ringsignalen skär genom rummet.

Precis som alarmet hade gjort första dagen av skolan. Dagen då hon hade fått ögonkontakt med Eaton för första gången.

Hon sträcker sig efter mobilen och läser namnet på skärmen.

Jessie.

Ska hon svara eller ska hon låta det ringa? Hon låter det ringa. Men signalen upphör inte. Gång på gång så ringer mobilen.

Hon trycker på den gröna knappen.

"Jag vetefan vad du har gjort Stephanie! Men det är inte okej. Det är hans fel det här. Eller nej det är ditt fel, för i helvete!" Hon skriker högt, men rösten är tjock av gråt.

"Jessie? Är du okej" Hon borde inte bry sig. Hon borde verkligen inte bry sig. Och det gör hon inte heller. Det som får henne att inte lägga på är det Jessie sa; Det är hans fel det här.

"Okej? Om jag är okej?" Hon skrattar nästan, innan hon hulkar igen. "Jag är inte okej Stephanie. Det jag har gjort mot dig är fan inte okej heller. Det här gick inte som jag hade tänkt mig Steph... Det skulle inte bli såhär."

"Vaddå såhär?"

"Vet du någonting om honom Steph?" Hon gör en paus och hämtar andan. Stephanie väntar spänt på vad hon ska säga. "Jag vet mycket om honom. Jag skulle ha förutspått det här..."

"Jessie, vad har han gjort?" Hon försöker låta stabil och lugn, men det är svårt.

"H-han..." Det blir tyst i några sekunder i andra änden. "Han har dödat min mamma. Och vet du vad? Det är även hans mamma."

_____________________________

Ja. Plottwist?

Jag måste säga att det var väldigt kul att skriva det här.
QOTD (question of the day): Säger ni "örter" eller "urter"? "Dörr"/"durr"? "Tio"/"tie"? Jag är pratar lite stockholmska så jag säger mest "durr" och "tie", dock så säger jag "örter", riktiga stockholmare säger nog mest "urter", min mamma gör det i alla fall!

Citat time!
"Being honest never hurts anyone.
Being a Liar hurts only you."
-Anonym

Översättning (haha)
"Att vara ärlig skadar aldrig någon.
Att vara en lögnare skadar bara dig."
-Anonym