Det bästa året i mitt liv

Kapitel 2

2,5 år tidigare

- Jag älskar Dig så mycket! Jag vill inte att du ska åka! sa jag och snyftade.

- Och jag älskar Dig, men det finns inget vi kan göra. Men du anar inte hur mycket jag skulle vilja stanna här med dig.

Tårar rann ner längs mina kinder och jag kände hur mascaran hade klumpat ihop sig. Jag lutade mig in i hans famn och begravde mitt ansikte vid hans axel. Jag brydde mig inte om ifall hans vita t-shirt blev nedfläckad av smink. Allt jag ville var att känna hans värme och närhet.

Jag kände hur även han hade börjat gråta nu eftersom hans kropp skakade och små snyftningar slapp ur honom.

Hur ska jag klara av det här. Hur ska jag kunna överleva nu när han lämnar mig. Lämna mig för att flytta fyra timmar härifrån.

Jag var helt tom på insidan, men ändå fylld av så mycket känslor på en och samma gång. Jag ville skrika ut all min smärta och böna och be hans föräldrar att de inte skulle ta honom ifrån mig. Ta ifrån mig det jag älskade mest i hela världen. Han som var mitt första allt. Min första förälskelse, min först kyss, min första gång. Allt skulle tas ifrån mig.

Vi släppte ifrån omfamningen och när jag fick se hans rödkantade och svullna ögon var det som om något brast i mig ytterligare. Jag hade aldrig sett honom sådär.

- Jag kommer aldrig glömma dig Juni. Så snälla lova att du aldrig kommer glömma mig heller. Jag skulle inte stå ut om du gjorde det!

- Hur skulle jag någonsin kunna glömma dig? svarade jag honom.

Jag började gråta ännu häftigare. Han la försiktigt sina händer runt mina kinder och kollade in i mina ögon. Ett par ögon som jag skulle känna igen vart jag än gick. Blåa som havet. Ett hav som jag drunknat i och som jag inte har kunnat komma upp från.

- Du har och kommer alltid att ha mitt hjärta, sa jag till honom.

Han flämtade till och lutade sin panna mot min. Vi var så nära varandra så att jag kunde känna varje andetag han tog mot mina läppar.

Jag suddade ut avståndet och våra läppar kolliderade. Kyssen var desperat och fylld av begär och smärta. Hans tunga smekte min underläpp för att sedan möta min som i en dans. En dans som jag aldrig ville skulle ta slut. Våra händer var överallt och smekte varandras kroppar. Fingertoppar och bultande hjärtan.

Min fina älskade Anton. Hur ska jag kunna leva utan dig vid min sida?

Nutid
De ögonen som jag nu såg skulle jag känna igen överallt. De blå ögonen. Blåa som havet, som jag en gång hade drunknat i.

Anton stod bredvid ett par killar, antagligen från högstadiet, eftersom de såg ut att känna varandra.

Jag kunde inte släppa blicken ifrån honom hur mycket jag än ville. Jag hade inte sett honom på 2,5 år. Sista gången var när han flyttade innan sista terminen i nian.

Han såg ut som förut, fast ändå inte. Han hade förändrats på något sätt, men han var fortfarande min Anton.

Hans mjuka mörkbruna hår låg perfekt på huvudet. Det håret som jag så många gånger hade dragit mina händer igenom.

Hans mjuka läppar var formade i ett leende. Ett  skratt slapp ur honom.
De läppar som jag så många gånger hade kysst.

Och hans kropp. Hans vackra, ståtliga och fasta kropp.
Den kropp som jag så många gånger smekt och smakat på.

Helt plötsligt slutade han skratta och hans ögon fann mina. Jag log ett stort leende mot honom.

Han kollade på mig med en tom blick. Hans ögon visade inte några tecken alls på att han hade saknat mig, eller ens kommit ihåg mig för den delen. Som om han inte mindes alla första gånger och alla vackra minnen. Det måste han ju göra. Han hade ju sagt att han aldrig skulle glömma mig?

Hans uppmärksamhet sökte sig återigen till killarna bredvid honom. Jag vände sakta bort min blick med tårar som sved i ögonen och en växande klump i halsen.

Vad hade jag gjort för fel?