creepy stranger

sex

"Martina nu måste jag be om ett svar", suckar Susanne.

Hon vrider trött blicken mot läraren som är känd för sina utpekningar i klassrummet och den röda tofsen som tämjer hennes smått gråa hår.

"8,3 dividerat med en fjärdedel av faktorn", mumlar hon tyst och vrider tillbaka blicken mot fönstret.

Susanne stannar upp i rörelsen - antagligen förvånad över hennes rätta svar då hon inte ägnat en blick åt tavlan under hela lektionen - men fnyser sedan lätt.

"Det var som katten", svarar matteläraren imponerat och går vidare till nästa tal.

Hennes telefon vibrerar lätt där den ligger längst fram på bänken. Snabbt drar hon den till sig och öppnar diskret meddelandet med telefonen gömd bakom den tjocka matematikboken.

till: Martina
14:15
Hejhej

till: creepy Oscar
14:15
Hej Oscar

till: Martina
14:15
Är allt bra med dig?

till: creepy Oscar
14:16
Förutom att jag har matte just nu och att min katt är borta, ja absolut.

Hon lägger sammanbitet ned telefonen på det kvadratformade bordet och tvingar tårarna tillbaka. Det har redan gått fyra dagar sedan Snövit spårlöst försvunnit. Hennes gissning är att hon glatt skuttat ut genom dörren när den stått öppen, och ovetandes om vad som väntar utanför porten har hon sprungit iväg. Det har inte gått en natt utan att hon gråtit med Selma bredvid sig i saknad av den bortsprungna katten. Många skulle antagligen ge henne en sned blick och skratta åt att hon viger sitt liv åt sina katter. Och deras antydningar är till störta del sanna. Hennes katter är det hon prioriterar högst i livet, till och med hennes mamma är sämre rankad än dem - för människor sårar en för mycket, anser hon.

till: Martina
14:17
Din katt är borta???

till: creepy Oscar
14:18
Hon har rymt.

till: Martina
14:18
Åh nej, har du satt upp hitte-lappar eller så? Har hon halsband?

till: creepy Oscar
14:19
Nej det har vi inte och nej det har hon inte. Hon syns antagligen inte heller, eftersom hennes päls är vit och det fortfarande är lite snö kvar.

till: Martina
14:20
Hon kommer hitta hem igen, jag lovar

Det är btw som det där norrmansskämtet "varför går norrmän med vita skor på vintern?"

För att de inte ska lämna fotspår efter sig i snön, HAHA

till: creepy Oscar
14:21
Jag är ledsen Oscar, men jag är inte på humör idag.

Lektionen slutar och hon rafsar snabbt ihop sina saker. Hon passerar den trånga korridoren med de beiga tapeterna prydligt uppsatta i jakt på hennes skåp. Med snabba steg går hon med huvudet böjt förbi både elever och lärare och skymtar äntligen hennes blåa skåp längre fram. Smidigt knappar hon in koden på låset och lägger några av böckerna prydligt på ena hyllan i skåpet, och några andra i hennes ryggsäck som hon använder som skolväska. Därefter smäller hon igen skåpet och sicksackar mellan alla pratande elever bort mot hallen. Hon drar på sina vita converse, som inte längre är särskilt vita pågrund av både lera och annan smuts, och bryr sig inte heller om att knyta dem. Hon slänger ryggsäcken över axeln och börjar sedan gå - liksom alla andra dagar - mot kyrkogården.

till: Martina
14:25
Förlåt, jag försökte bara lätta upp stämningen.

till: creepy Oscar
14:26
Det är okej. Jag förstår.

till: Martina
14:26
Jag vet hur det känns att inte veta vad som kommer hända. Jag har själv känt oron på dagarna och smärtan på nätterna.

till: creepy Oscar
14:27
Tack, antar jag

och vet du vad?

till: Martina
14:27
Vadå?

till: Oscar
14:28
Nu heter du officiellt bara "Oscar" i min kontaktbok.

till: Martina
14:28
Tack, antar jag

Hon ler för sig själv och kyrkogården börjar skymta längre fram. Hur mycket hon än försöker vill inte Oscar lämna hennes tankar. Hon kan inte heller rå för att ett fånigt litet skratt lämnar hennes läppar när hon tänker tillbaka på hans norrmansskämt. Leendes sparkar hon lätt på gruset hon går på och sluter ögonen för att njuta av den relativt varma vårsolen. Hon öppnar försiktigt grinden och fäster blicken på hennes brors gravsten. Förvånat stannar hon upp och vrider lätt på huvudet. Nedanför gravstenen ligger en röd ros, inte den hon själv la dit för några dagar sedan, utan denna är nyplockad och har inte att göra med henne över huvud taget. Med lätta steg går hon dit och plockar försiktigt upp blomman. Hon vrider sakta på den, i hopp om att förstå varför den är placerad just där. En hårslinga faller framför ansiktet och snabbt drar hon undan den. Alternativen är få, då det bara är hon som besöker hans grav. Hennes föräldrar slutade gå hit för flera månader sedan. Om det är för att sorgen blev för stor och att de vill lämna hans bortgång bakom sig, eller om de slutade bry sig, vet hon inte. Det andra förslaget låter dock rimligare, eftersom de bara bryr sig om sina jobb. De kommer hem på sent på kvällarna och åker tidigt på morgnarna. Ibland kan det till och med gå flera dagar utan att hon ens pratar med dem.

Hon lägger varsamt ned den vackra rosen på den fuktiga jorden igen. När blicken sveper över graven till vänster om hennes brors ser hon att en precis likadan ros ligger även där. Anetthe, står det med samma typsnitt som hennes brors namn, men en aning större. "Saknad, men aldrig glömd", står det under.

En kvist knäcks bakom henne och med hjärtat i halsgropen vänder hon sig om och ser någon stå i utkanten av kyrkogården bara några meter bort. Personen verkar vara en kille och ser ut att hålla någonting i famnen, men hon kan inte se vad. En tyst melodi lämnar hans läppar och när han med små steg vrider sig åt hennes håll, ser hon att det är en vit fluffig katt han tryggt vaggar i sin famn.