The love story

Kapitel 1

Jag satt framför datorn och skrev medans tysta tårar skapade sträck i mitt ansikte. Jag saknade Wilbur och Lily så mycket, jag ville vara vartsomhelst i hela värden förutom vid detta skrivbord. Bara en kvart kvar tills jobbdagen var slut.
-Sluta gråt George! Du skämmer ut oss!
-Jag vill inte vara här mamma. Jag vill vara kreativ, inte sitta framför en dator och skriva saker som inte har med mig att göra!
-Vad tillexempel? svarade hon argt.
-Måla, skriva böcker och låttexter! utbrast jag.
-Du måste ha ett riktigt jobb! Du skulle inte få någon lön!
-Och, det är ett roligt jobb!
-Jobb ska inte vara roliga! Hör du det! hon skrek och gav mig en hård örfil över kinden. Jag rusade upp, ut ur kontoret och ut på gatan.
Jag sprang gatan fram och utan att bry mig om alla stirrande människor knappade jag in koden in i Wilburs lägenhet, upp för trapporna och slängde mig mot hans dörr.
-Will! skrek jag genom dörren. Jag hörde honom rusa och låsa upp dörren.
-Geo... jag slängde mig i hans famn när dörren slogs upp.
-Will. snyftade jag tyst i hans jacka.
-Din mamma eller hur? jag nickade utan att släppa taget om hans jacka. Han stängde dörren bakom mig och ledde mig fram till soffan där jag suttit minst tusen gånger. Jag satte mig och han gick ut i köket och kom tillbaka med en lett öl och en skål mjölkchoklad.
-Här. han räckte mig skålen och satte sig bredvid mig.
-Vad ska vi kolla på? frågade han och satte på teven.
-En svak vik lång fim. svarade jag med munnen full av choklad. Han skrattade till och tog en klunk öl men sedan ändrades hans ansikte.
-Vad har hon gjort med ditt ansikte?! utbrast han förfärat. Han strök min ömma kind, där örfilen troligt vis satt röda spår. Han drog fingrarna genom mitt blonda hår och hans bruna ögon fastnade djupt i mina gröna.
-Har någon någonsin sagt hur söt du är? frågade han medans hans kinder blev lika röd som hans vinröda jacka.
-Nä... mina kinder brände och var nog lika röda. Det blev en pinsam tystnad, mina lungor fylldes till bräden av luft och mitt hjärta  var nära på att explodera av den fantastiska känslan av blandad sorg och oerhörd glädje.
-Svart vit lång film var det...
-Mmh...du är ganska söt själv... viskade jag och lutade mig mot hans axel.
-Den här är på en tima och är svart vit. Går den bra? han satt onaturligt rakt och han spände hela kroppen.
-Ja. Varför kan inte jag bara flytta in med dig här? Jag kan sova på soffan. Jag vill inte gå till jobbet ingen...
-Kanske, om du får för dina fö...
-Jag får laglig flytta men har inte pengarna till en våning eller en lägenhet och så får jag tillbringa mer tid med dig också!
-Om du klarar dig till på lördag kanske det går. Klarar du det? Det är bara fyra arbetsdagar.
-Mmh... jag ramlade ner från hans axel och ner i hans knä. Han tittade ner på mig med det mörkbruna, lockiga håret som en ram runt det skuggiga ansiktet med dom vackra lysande bruna ögonen. Jag fnissade till och hans kinder blev rödare på sekunden.
Filmen var bra och när jag traskade gatan fram en time senare var all rädsla och ilska på mamma som bortblåst.
-Vart har du varit då?! frågade mamma argt och slängde igen dörren efter mig.
-Hos en vän. mumlade jag tyst.
-Inga otillåtna flickor! dånade pappa från de rökiga och illaluktande köket.
-Nej han är ingen flicka. svarade jag tyst.

Några dagar senare fick jag ett sms från Wilbur.
-Tyvärr kan du inte komma, förlåt. Jag försökte allt jag kunde. Han som äger huset och lägenheterna tillåter dig inte. Jag är väldigt ledsen.🥺
-Det gör inget
-Har du inga andra vänner du kan bo hos?
-Jo en
-Hoppas det går den gången. Jag är väldigt ledsen.
-Det är inte ditt fel
Jag ringde upp Lily och frågade om hon ville hänga med mig ut och äta glass imorgon och hon svarade glatt ja och jag la mig ner i min säng och somnade.