Call me whatever you want (Spoken Word poetry)

A letter to Johnathan

English

Dear Jonathan. I am writing this letter to clear a few things up before we meet again. First of all, I saw you kiss my brother. Why would you do that to me? After all, you said I can't forgive you for betraying me like this.

It started on grandmother's funeral. Do you remember the black dress I wore? It was beautiful, wasn't it? You told me that I looked beautiful in black. That's why I'm blaming you for this. I'm blaming you for leading me down this dark path. Her headstone was so pretty. You dug her grave, sealed it when her coffin was in the dirt. You placed your headstone on her resting place. You wrote her name in beautiful cursive letters on the marble. You made every detail perfect. No one had ever seen such a pretty gravestone. That's why they call you an artist, isn't it? You create masterpieces and you place them with the dead. You dig holes and you cover them up. You clean the graveyard every day even though you know it'll look just as bad in the morning again. Why? Is it because you long for perfection? Or perhaps you simply like keeping yourself busy. Working makes you forget about your sins. Gravestones make you feel calm, don't they?

You called me a rose when we first met. You shook my hand and told me that only the prettiest girls can hurt someone and still be pretty. You called me a rose. You smiled and told me that only the beautiful girls get away with being sinister. You called me a rose. You said that my thorns were covered by leaves and you said that without my beauty I would be nothing. You were a foxglove. No matter where they wanted you, you always ended up someplace else. You never listened to orders, never stayed in one place for long. If you left in the autumn you wouldn't come back in the spring. You were so beautiful yet so hard to manage. You followed your own desire and path. And in that path grew a rose. Little did the rose know that you were poisonous.

The bells rang for my grandmother one last time. She was a Christian woman. Her beliefs were her life. I never understood religion. Why should I believe in something that can not be proven? Who would give a single entity the power to influence so many people into doing foolish things? I never understood why it made her happy. I suppose she needed to believe in something bigger than herself. Father always hated me for not believing in god. He thought of me as nothing more than a disgrace to his name. Grandmother was different. She understood why I doubted god. After all, why would a god create such cruel beings? I stood by the foot of her grave and watched her headstone. Everything had gone quickly after her death. It was as if you had been waiting for her to die. You had the headstone ready. It just needed the final date. Tell me, did you know her? Did you know she was about to die?

Jack mentioned something you said to him after the funeral. He told me that you had told him to come to the graveyard at midnight. Now, why would you do that? He did not go, of course. I stopped him. Perhaps you were waiting for him. Were you two keeping secrets from me? That's not very nice, is it? Then again, you always followed your own desire. No matter what anyone said you always made your own paths instead of following others'. 'Twas it a mistake for me to be so arrogant around you two? Always whispering behind my back about all your secrets. As if I didn't notice. You fools. You may call me selfish but I simply can't stand the fact that you keep leading him on. He's too young and ignorant.

I am writing this letter on the train to New Orleans. I am in search of finding my brother since I assume you have taken him with you. As his sister, I simply can't allow you to lead him down this treacherous path. If father knew what you two have been doing then he would disown Jack and that would break him. I am sure you know this. I hope to find both You and Jack when I arrive. I also hope that you still love me even though that might only be a foolish wish.

I am expected to be in Charleston, South Carolina until the 8th of April. If you are to send me a reply then I advise you to direct it to the post office by the train station in New Orleans and I will make sure to ask for it before I visit you. I am sure this letter will arrive to you before I do. So for the time being, make sure my brother gets enough to eat and a warm bed to rest in.

From your dearest,
Christie.

-1874
April 1st

Swedish

Kära Jonathan.
Jag skriver detta för att förtydliga vissa saker innan vi ses igen.
Först och främst, jag såg dig kyssa min bror. Varför gjorde du så mot mig? Efter allt du sa så kan jag inte förlåta dig för dit svek.

Allt började på farmors begravning. Kommer du ihåg den svarta klänningen jag bar? Den var vacker, eller hur? Du sa att jag var vacker i svart. Det är anledningen till att jag ger dig skulden för detta. Jag skyller på dig för att du ledde mig längs detta mörka spår.

Hennes gravsten var så väldigt vacker. Du grävde hennes grav och täckte den med jord efter att hennes kista låg i marker. Du placerade gravstenen på hennes viloplats. Du skrev hennes namn i vackra snirkliga bokstäver på marmorn. Du finslipade varje detalj. Ingen hade sett en så vacker gravsten. Det är därför de kallar dig för en konstnär, eller hur? Du skapar mästerverk och du placerar dem hos de döda. Du gräver hål som du sedan täcker. Du städar kyrkogården varje dag även fast du vet att den kommer se smutsig ut nästa morgon. Varför? Kanske söker du efter perfektion. Eller gillar du bara att vara upptagen? Arbete får dig att glömma dina synder. Gravstenar lugnar ner dig, eller hur?

Du kallade mig en ros när vi träffades för första gången. Du tog min hand och sa att endast de vackraste flickorna kan skada någon och ändå anses vackra. Du kallade mig en ros. Du log och sa att endast de vackraste flickorna kommer undan med att vara olycksbådande. Du kallade mig en ros. Du sa att mina törnar gömdes under löv och du sa att utan min skönhet så skulle jag inte vara någon alls. Du var en fingerborgsblomma. Det spelade ingen roll vart de ville ha dig, du var allting någon annanstans. You lyssnade aldrig till order, stannade aldrig på en plats länge. Om du försvann på hösten så kom du inte tillbaka på våren. Du var så vacker men så svår att hantera. Du följde din lust och gick längs din egen väg. Och på den vägen växte en ros. Fast inte visste rosen att du var giftig.

Klockorna ringde för min farmor en sista gång. Hon var en kristen kvinna. Hennes tro var hennes liv. Jag förstod mig aldrig på religon. Varför tro på något utan bevis? Vem skulle ge ett enda väsen kraften att få så många människor att göra dåraktiga saker? Jag förstod aldrig varför det gjorde henne lycklig. Jag antar att hon ville tro på någonting större än henne själv. Far hatade mig för att jag inte trodde på gud. Han såg mig som en fläck på hans skinande namn. Farmor var annorlunda. Hon förstod varför jag tvivlade på gud. För vem skulle skapa sådana förrädiska varelser? Jag stod vid foten av hennes grav och beundrade hennes gravsten. Allt hade gått snabbt efter hennes död. Det var som att du bara väntade på hennes bortgång. Gravstenen var redan färdig. Den behövde bara hennes dödsdatum. Säg mig, kände du henne? Visste du att hon var på väg att dö?

Jack nämnde något du sa till honom efter begravningen. Han sa att du bad honom möta dig på kyrkogården vid midnatt. Varför gjorde du det? Han gick inte såklart, jag hindrade honom. Kanske väntade du på honom i mörkret. Höll ni hemligheter från mig? Så ska inte en gentleman bete sig. I slutändan följde du alltid din egen lust. Det spelade ingen roll vad andra sa om dig för du brydde dig aldrig. Var det ett misstag att vara så arrogant i ert sällskap. Ni viskade ju alltid bakom ryggen på mig. Trodde ni inte att jag skulle märka något? Dårar. Ni kan kalla mig självisk men jag kan inte tillåta dig att fortsätta förföra honom på detta sätt. Han är för ung och allt för arrogant.

Jag skriver detta brev på tåget till New Orleans. Jag söker efter min bror och jag antar att du har tagit honom med dig. Som hans syster kan jag inte tillåta dig att dra honom mot detta förrädiska öde. Om far visste vad ni två har gjort så skulle han förneka Jack som sin son och det skulle knäcka honom. Jag vet att du vet detta. Jag hoppas finna både dig och Jack när jag anländer. Jag hoppas också att du fortfarande älskar mig, även om det kanske bara är en dåraktig önskan.

Jag är förväntad att befinna mig i Charleston, South Carolina till den åttonde April. Om du tänker skriva tillbaka så råder jag dig att skicka brevet till posten på tågstationen I New Orleans så att jag kan läsa det medans jag beger mig till ditt boende. Jag är säker på att detta brev når dig innan jag gör det. Så innan dess, se till att min bror får nog att äta och en varm säng att sova i.

Från din käraste,
Christina

-1903
Första April