* "Guds hus" *

45 3 3
                                    

________________________________

ATT KÄNNA SIG UTSTIRRAD ÄR NÅGOT Blaze alltid är obekväm med. Det spelar inte någon roll om det är vid middagsbordet, mattelektionen eller på en fest; hon vill alltid trä på sig en osynlighetsmantel.
"Hur känns det?", undrade Linn då de stod på parkeringen utanför kyrkan som lyste och med människor som strömmade in. Ingen strömmade ut.
Gruset under fötterna knastrade då hon nervöst vickade på fötterna och drog sin jeansjacka närmare sin kropp. Det var kyligt ute, och solen var strax helt nergången. Himlen lyste ljusblå som övergick i tonerna i lila och rosa.
"Jag vet faktiskt inte.", svarade hon tvekandes och såg dröjande på dörrarna som aldrig stängdes och lyssnade på ljudet av skratt och glada hejarop. Emma sneglade på henne under håret som föll framför hennes ansikte, med ett leende på läpparna.
"Många är nervösa och tycker det känns konstigt när de ska göra saker i kyrkan. Men det är bara helt vanliga ungdomar som vill ha en rolig kväll liksom.", förklarade hon muntert och klappade Blaze tröstande på axeln.
"Kom igen! Det blir kul!" Jack log brett, tog några menande steg framåt med händerna i jackfickorna och vände sig men gick fortfarande baklänges. Han log flinande så att hans smilgropar trädde fram ovanligt mycket innan han vände sig om.
"Jag väntar där inne!" Ropade han efter dem innan han småjoggade in och smälte in i en grupp ungdomar som var påväg in. Sedan var han borta.
Emma suckade roat och himlade med ögonen.
"Förlåt för det där", skrattade hon och Linn gjorde detsamma.
Hon hade fortfarande sina ögon vilandes på dörren som trädde in till "Guds hus" som hon hört att en del kallar det. Ganska fint faktiskt, men hon var tyst rädd för den där Gud.
Rädd för att han kanske kan finnas. Rädd för allt hat människor känner för såna som hon; pågrund av den där Gud. Rädd för vad han skulle tycka om henne om han fanns – vilket kan säkert inte gör.
Det finns bara så många frågor om det där osynliga fenomenet som ingen kan svara henne; frågor som hon vill ha svar på.
Det började bli kyligt och hon visste hon måste in förr eller senare.

1) Emma och Linn börjar bli otåliga. 2) Det börjar snart. 3) Det finns inte direkt något annat alternativ, eller hur? Sitta i bilen och vänta hela kvällen?

"Känns det verkligen så jobbigt? Vi lovar dig; det kommer bli superkul! Folk är verkligen jättetrevliga." Emma och Linn växlade några besvärade blickar, som de ångrade sig att de tig med henne och tyckte synd om henne.
"Det är bara det...", hon svalde oroligt och kände hur hennes mage började knipa. Det här var ju töntigt! "Jo... Ehm jag är..."
Emma och Linn såg tålmodigt på henne, med nyfikenhet brinnande i ögonen.
"Jag är gay."
Det blev tyst. Hon blundade och knep ihop handen, hon vågade inte se deras reaktioner.
Hon har sagt det tiotals gånger, behövt förklara vem hon älskar; vilket känns lite förnedrande över att ha som en skyldighet att berätta för folk. Men hon gör det; och det här måste vara på top-5 listan av de jobbigaste mötena.
Två händer lades mjukt på hennes axlar, och tryckte till lite. Hon öppnade ögonen försiktigt och mötes av två brun-gröna ögon som glittrade... var det av kärlek? De såg så obeskrivligt varma ut, förstående? Rörda? Var det tårar som gjorde att de glittrade?
"Då är du mer än välkommen.", log Emma;
Och så gick de in. Emma och Linn hade en varsin arm krokad under hennes armar, över parkeringen med himlen mörknade över dem.
Dörren var stängd när de nådde dit, de verkade vara en av de sista som skulle komma just då; en av de sista som skulle kliva in i ljuset från insidan av "Guds hus".

******
________________________________Det var så länge sedan jag skrev!
Gott nytt år förresten, jag ska försöka få ut ett nytt kapitel varje onsdag <3
Och tack så mycket för över 500 läsningar! Det betyder så mycket för mig! <3

– Lunnan

Dear, DaughterDär berättelser lever. Upptäck nu