Dear, Daughter

* En Prathörna, två igenkännande främlingar och en total främling *

________________________________

GRACES MUN VAR VID ÖPPEN när Blaze berättat klart.
De hade gått iväg till ett litet förråd som Grace tydligen kallar: "Prathörnan", där de hade slagit sig ner – Blaze i en röd zackosäck och Grace i en liten soffa med färgglada filtar hängandes över den – och där berättade Blaze allt om dagboken. Även trots det var lite osammanhängande tycktes Grace hänga med. Vilket den öppna munnen säkert berodde på.
"Åh min herre", mumlade hon till slut och drog sin hand över ansiktet. "Vilken skatt du fått kära barn..."
Blaze höjde ögonbrynet en aning.
"Skatt?"
Grace skrattade till, som att det var självklart (vilket det kanske var bara att Blaze inte förstod).
"Ja; en skatt! Behöver du en kram?"

Andra saken hon kunde sagt, som var det bästa i dethär fallet.

Blaze började känna hur det började brännas i ögonen. Hon drog in snoret som började riskera att ta sig ut ur näsan, och nickade.
Crace ställde sig raskt upp och vaggade fram till henne, som en gosig tomtemor.
Sedan blev hon omfamnad i den mest behövliga kramen hon någonsin behövt.
Det var lugnande. Hon ville aldrig att Grace skulle släppa taget, vilket hon gjorde till slut. Doften av kaffe, bakelser, körsbärsparfym och lugn dröjde sig kvar när armarna var borta.
"Tack". Blaze tvingade fram ett leende, och tänkte en aning nervöst vad som skulle hända nu. Hon orkade inte prata. Hon ville. Men hon orkade bara inte; vilket fick henne att skämmas lite. Här var Grace, hade frivillig lyssnat på henne, tagit henne avsides, lyssnat tålmodigt, kramat henne... men det duger inte för Blaze.
Den otacksamma idioten.
"Men hur känner du i det hela?", undrade Grace försiktigt och rättade till sin röda, småslarviga fläta som hängde nerför hennes byst. Den var, trots att Blaze skämdes över att hon ens tänkte på det, nästan imponerande stor*.
'Är det verkligen det du tänker på nu, ditt äckel?" Var det en röst som viskade i hennes huvud, vilket fick henne att återvända till frågan. Vad var det för fel på henne?
"Jag...", började hon men tystande, "jag... vet inte. Jag vet ärligt talat ingenting. Förlåt... det är bara så..."
"Konstigt?"
Hon nickade tungt;
"Ja... konstigt." Nu viskade hon nästan och hennes blick hade sänkt sig mot fötterna som var gömda inom sina favoritkängors bruna läder. Guldknapparna glänste trots smutset.
"Jag fattar det bara inte? Det är så konstigt." Hon skrattade avsiktligt till.
"Allt är tydligen konstigt", log Grace och blinkade några extra gånger.
"Jag förstår att du känner så, barn. Jag förstående verkligen – och det är helt okej att vara förvirrad. Helt okej. Och vad du än känner; så är det helt okej."

Att en mening kan betyda så oerhört mycket förvånade Blaze, och gjorde henne förvirrad. Att bara få höra att det är okej... gjorde henne rörd. Fick ögonen att vattnas och ville ingenting annat än att berätta för Grace hur mycket det betyder och hur tacksam hon är för allt denna kvinnan gör. Men det kom aldrig ut ur munnen, det hon egentligen ville säga.
"Tack Grace. Tack så jättemycket, det betyder så mycket att du ville lyssna. Och chokladen var jättegod." Var det hon sa. En liten del av vad hon ville säga i alla fall. En otrolig kort sammanfattning. Men det fick duga, trots att hon kände sig lite tom när hon steg ut ur kafédörren 20 minuter senare. Med ett plingade bakom sig som dörren gav ifrån sig när den öppnas.
   Höstluften slog mot henne och ännu en gång hade hon glömt hur det känns att andas.
"Mmmmm", andades hon samtidigt hon slöt ögonen för någon sekund. En värmande vind for förbi och smekte hennes kind då sommaren ändå ville säga adjö för denna gång.
Tisdagar är ändå vackra, log hon för sig själv då hon började gå längst trottoaren och knastrade under kängorna. Det befann sig endast 6 personer på gatan (om hon skulle lita på sin snabba ögonräkning);

Två tjejer och en kille som såg ut att vara något år äldre än henne, kanske vid 17 års åldern. Tjejerna skrattade högljutt medan killen log lugnt och gick tyst bredvid med en vaggande gång.
Sedan var det en man (som hon förmodade vara pappan) med solglasögon och två flickor som såg ut på Blazes avstånd att vara ungefär 10-11. De pratade gällt med varandra, och snart drunknade deras babbel i pappans höga, bullriga och fylliga skratt. Sedan öppnade han dörren till den silvriga bilen och satte sig, och efter att utbytt några ord hoppade tjejerna in i baksätet och smällde igen bildörrarna. Sedan gav den silvriga bilen ifrån sig ett välbekant ljud och satte iväg längst med den tomma gatan; en aning för snabbt än de egentligen fick köra. Men vem bryr sig?