________________________________
ALLT BLAZE FÖRMÅDDE SIG att göra när hennes mormor höll fram den mörklila lilla boken var att stirra.
Med hjärtat bultande högt i bröstet gick de alla tre uppför den gamla – men charmiga – ljusbruna trätrappan som skulle leda dem upp till rummet som har gömt en hemlighet i flera okända år. Hennes mammas hemlighet.
"Här." Vinjetas röst var konstigt skuren, händerna skakade – inte för att de började kategoriseras som "gamla händer" – utan för att hon uppenbarligen var skakad av att hitta hennes döda dotters dagbok som kanske skulle hjälpa henne att uppleva henne på ett nytt sätt.
Blaze har aldrig hört hennes mormor säga det... men hon vet att Vinjeta har börjat släppa taget om hennes mamma. Döden har låtit henne tona ut, hon är helt enkelt inte speciellt levande längre. Det är inte medvetet gjort – det är inte meningen. Vinjeta kan bara inte rå för det, det har bara blivit som det blivit. Men ibland får hon den där gnistan i ögonen (som för tillfället var fyllda med tårar, som skymde gnistan som ni började lysa. Den blev bara lite grumlig, men den fanns. Hon hade saknat den) som betyder att hon känner Janiye*. Att hon känner att hennes dotter lever igen. Och hon hade den just nu.
De ljusgröna ögonen var stadigt fästa på dagboken. Som att hon aldrig skulle få se den eller läsa den. Som om hon ville suga in sig allt som befinner sig i den där boken själsmässigt.
Blaze svalde hårt med tårarna stigande i ögonen i väntan på att få ta emot boken. Hon kunde inte ens säga någonting – hon ville inte säga något.
Det fanns ingenting att säga. Inte i stunden i alla fall.
Hon drog häftigt efter andan när den sträva bokens pärmar nuddade hennes händers känsliga hy. Hon höll den. Hon höll nu i en del av hennes mamma.
Hon hade slutit ögonen innan hon fick hålla den. Hon ville bara känna den. Känna sin mamma.
När hon sakta slog upp ögonen, med tyngden av den lilla – men tjocka – boken var det första hon såg en liten text, kanske en hälsing, som hennes mamma hade skrivit in i pärmens framsida. Det mörkblåa bläcket som nästan skulle betraktas som svart (enligt en del i alla fall) verkade tillhöra den svarta, fuktiga pennan som satt ditsatt på en av sidorna vilket resulterade att det skapades en buckla av pennan mellan sidorna. Skaftet glänste och någonting som fick Blaze att spärra upp ögonen var att man kunde se hennes mammas fettiga fingeravtryck pryda skaftet som annars var väl varat. Inga märken, repor eller något liknande.
Det som stod hårt dit skrivet (Janiey hade uppenbarligen tryckt hårt med udden för att det skulle synas mot den mörklila färgen på bokens kropp – men också som om hon ville försäkra sig om att det alltid ska synas. Alltid finnas där för andra att se) var dessa 8 bokstäver, som tillsammans bildade två ord. Och tillsammans blev dessa två ord en enkel mening – men som samtidigt var så kraftfull att hon höll på att ramla omkull... det stod:
"Only Love"
*****
________________________________
* Janiey är Blazes mamma och Vinjetas dotter, om det var oklart skrivet. ;)
– Författarens kommentar
DU LÄSER
Dear, Daughter
General Fiction"Kära, Dotter" Så började det sista inlägget i Blaze Rosies döda mammas dagbok. Den otroligt tjocka dagbokens (som säkert bestod av flera hundratals sidor trots sin lilla, kompakta storlek) sidor som verkade vara väldigt välbehållen för att ta...
