Torsdag 11 december 2014
Jag vaknade upp och märkte att klockan var 9:56. Vad fan! Skolan då? Jag försökte resa mig upp men kände genast att det gjorde ont i huvudet. Jag la mig ner och suckade. Mamma stack in huvudet med ett glas vatten och en vit tablett.
- Hej....hur mår du? Frågade hon och satte sig på sängkanten.
- Ont i huvudet och trött är jag...Svarade jag.
Hon gav mig glaset och den vita tabletten som verkade vara en alvedon. Jag svalde ner den med vattnet. Mamma la glaset på nattduksbordet. Hon strök mig över huvudet några gånger och reste sig upp.
- Mamma? Frågade jag.
- Ja gumman? Svarade hon och vände sig om.
- Ogge? Vart är han? Frågade jag osäkert.
- Ja, han sover på soffan...han kunde inte gå hem. Du svimmade av igår och han ville inte lämna dig, han var för orolig. Så jag sa att det var ok att han stannade. Sa hon och log.
- Jaha ok...svarade jag.
Jag tog en klunk av mitt vatten och la mig ner och slöt ögonen. Svimmade jag verkligen igår?
- Elice? Hörde jag en bekant röst....Ogge.
- Hej....sa jag och vände mig om i sängen.
- Hur mår du? Frågade han.
- Lite ont i huvudet bara...svarade jag och han nickade.
Han gick fram och satte sig på sängen. Typ i en halv skräddarställning. Ena benet vilandes ner mot golvet och det andra på sängen. Han kollade ner i sina händer.
- Jag är glad att du mår bra...Vad hände egentligen igår? Frågade han.
- jag har känt mig hängig de senaste dagarna, och jag tänkte att jag behövde luft. Så jag tog bussen in mot centrum. På bussen mötte jag....de där killarna som mobbat alec...även de jag slog. De kom närmare och en av de tog tag i min axel. Jag slog mig loss och jag sprang iväg. De jagade mig och fick fatt i mig. Du vet ju att jag orkar springa längre sträckor....men igår kändes det som min kondition föll till noll. Det gjorde ont att andas, halsen var torr och mina lungor värkte.....tack för att du var ute just då...sa jag och han log och kollade upp mot mig.
- Ingen orsak antar jag....sa han och kliade sig i nacken.
- Vad gjorde du ute just då? Frågade jag.
- Luft hehe...sa han och jag log.
Han reste sig upp och jag tog tag i hans hand. Han kollade ner på våra händer och sedan på mig.
- Kan du inte vara kvar här hos mig? Frågade jag.
- Visst....sa han och la sig bredvid mig.
Ogge... Alla behöver en Ogge. Han är världens bästa lyssnare och världens bästa vän. Och för att inte tala om hans kramar..! Hos honom kände man sig trygg....och jag bryr mig inte riktigt att han älskar mig på det sättet.