Nästa gång jag sätter ner foten hörs ett ljudligt knarrande från golvplankorna.
Jag fryser mitt i steget och ser med bultande hjärta hur alfan öppnar ögonen och får syn på mig. Jag ser ett leende sprida sig på hans läppar, för att sedan snabbt försvinna när han inser vad jag höll på med. Vi båda öppnar munnen för att säga något, men det slutar med att vi bara står där tysta och tittar på varandra, osäkra på vad vi ska säga. Jag suckar, sätter mig ner på sängen och klappar på madrassen bredvid mig för att visa att han är välkommen att sätta sig. Det gör han.
Hans arm snuddar vid min när han sätter sig, men han drar sig snabbt undan. Det hugger till lite i bröstet, jag hade inte insett hur djupt mitt svek skurit. Med ett djupt andetag öppnar jag återigen munnen för att säga något, men den här gången blir jag avbruten av min kurrande mage.
"Du måste vara hungrig, jag ber någon komma med frukost till dig" säger han med ett litet leende. Hans blick blir lite avlägsen för en sekund och jag vet att det betyder att han pratar med en av sina flockmedlemmar. Sen fäster han sin blick vid mig igen och börjar en trevande konversation.
Snart pratar vi som att inget hade hänt, han pratar om de andra i flocken, frågar om mina intressen och liknande. Men vi håller oss till säkra ämnen, inget som skulle kunna leda oss in på min flykt dagen innan. Snart kommer Sofia in med frukost åt mig, fluffiga pannkakor med smör och sirap, men försvinner direkt. Fortfarande finns det ett mellanrum mellan mig och honom, jag märker hur försiktig han är att hålla sig på avstånd och inte röra mig, och det sticker i mitt hjärta. Men det kanske är för det bästa. Jag försvinner snart och desto mer han hatar mig desto lättare kommer det bli för honom att gå vidare.
Efter ett tag dör vår konversation bort och en tystnad lägger sig över rummet. Jag tittar djupt in i hans ögon, försvinner så djupt i dem att jag knappt märker hans viskning:
"Varför?"