Tjugonde juni - middagstid
"Did you know that Gabriella has the meaning of 'Gods woman'?"
Med kisande ögon tittade jag upp mot den klarblåa himlen och då och då kändes det som att jag skulle drunkna i det blåa havet då jag låg där på rygg i gräset bredvid Beto. I själva verket låg vi dock på en filt som han hade snott med sig från sin pappas lägenhet, men jag kunde ändå känna hur gräset kittlade mig i ryggen genom filtens tunna tyg. Förutom gräset kände jag även Betos kropp bredvid min och doften av honom - blandad med ett tiotal olika sommardofter - kittlade i min näsa.
Otroligt nog tog jag modet till mig och frågade ifall han ville hitta på något innan jag var tvungen att ta mig hem till min moster igen och lyckligtvis hade han svarat på ett väldigt positivt sätt. Därför låg vi nu i gräset bredvid varandra och jag kände mig för första gången på väldigt, väldigt länge fylld av ro. Det kändes inte längre som att tiden och klockan ständigt jagade mig och alla oroväckande tankar om vad som pågick där hemma var som bortblåsta när jag låg bredvid Beto och försiktigt lekte med mina fingrar mot hans.
"Do you belive in God?", frågade jag och vinklade mitt huvud åt sidan så att min blick mötte Betos. Hans sydeuropeiska skinn kysstes av ljuset och när jag tvingades kisa lurades mina ögon att tro att hela killen glittrade som glänsande honung. Han var vacker, faktiskt en av dem vackraste killarna jag hade sett, och jag kunde inte låta bli att titta på hans ansikte.
"I wish I did, but no," sa Beto och mötte min blick kisandes.
"Why do you wish for that?", frågade jag och kände hur min handflata kittlade och pirrade när Beto försiktigt och en aning osäkert smekte den med sina mjuka fingertoppar. Jag kunde se hur en lätt nervositet lyste i hans ögon och jag kunde även känna hur den uppenbarade sig på precis samma sätt i mina egna blåa ögon. Det som gjorde oss båda en aning tillbakadragna var den mycket underliga dragningskraften som låg mellan oss båda och som jag kände av så fort Beto rörde eller tittade på mig. Aldrig tidigare hade jag känt en sådan attraktion till någon jag precis hade träffat och aldrig heller hade jag känt känslan av att både vara osäker och helt trygg i en annan människas närvaro. Jag kunde även ana hur Beto kände samma sak, för varför annars skulle hans fingrar leka en flirtig lek med mina.
Beto bröt våran ögonkontakt och tittade åter igen upp mot den klarblåa himlen. "Because you sometimes wish for someone who can help you and I truly belive that the human gets a more peacefull life if she belives in something bigger than herself."
Betos ord lät filosofiska, som något min svenskalärare hemma skulle ha fått för sig att spotta ut från tomma intet. Kanske hade han rätt. Kanske blev man en bättre människa av att tro på Gud och ju mer jag tänkte på saken desto vettigare lät det i mitt huvud och desto mer överygad om den saken blev jag.
Som om jag förväntade mig att helt plötsligt få se Gud uppenbara sig i molnen som för att ge mig ett tecken på hans existens tittade jag upp i himlen. Eftersom den var molnfri fick jag dock ingen uppenbarelse och ärligt talat hade jag inte heller förväntat mig det.
Den lilla parken vi låg i hade få besökare, endast fem om man räknade med mig och Beto, och den såg inte heller särskilt välskött ut. Gräset var högt och oklippt, trädens grenar hängde nästan hela vägen ner i backen och rosbuskarna som växte bakom parkbänkarna och som hade trängt upp genom stenplattorna i den ej fungerande fontänen omgavs av ogräs. Jag gillade det dock. Inget var perfekt eller fyrkantigt utan det såg ut som att parken levde sitt egna liv. Man lät den även leva och växa som den ville, vilket resulterade till den igenvuxna växtligheten.
Jag hasade om möjligt närmare Beto, la mitt huvud mot hans axel och knöt ihop mina fingrar med hans - vilket fick hans kropp att rycka till av lätt förvåning. Men när han hade insett vad jag gjorde valde han att ta det på ett lugnt sätt genom att luta sitt eget huvud mot mitt. Sammanflätade som en knop lyffte han upp våra händer mot våra huvuden och med sin blick låst i min la han försiktigt och osäkert sina läppar mot min hand. Genast spred sig den strålande värmen från Betos mjuka läppar genom min kropp och medans jag försökte att le kände jag hur mina kinder blev varma av hans plötsliga kyss mot min hud.
När Beto några sekunder senare tog bort sina läppar från min hand lämnades en pirrande känsla i min mage och ett kyligt utrymme på handen kvar, men ganska snart kom värmen i min kropp tillbaka när han la våra sammanknutna händer över sitt bröst och försiktigt smekte min hand med sin tumme.
"Do you have a boyfriend back in Sweden?", frågade Beto en tyst minut senare och jag skakade på huvudet.
"Why not?"
Jag ryckte på axlarna - precis som Beto hade gjort när han frågade vart jag kom ifrån, jag svarade Sverige och han var helt okej med det.
"I guess I'm not attactrive enough in their eyes. Maybe I'm boring."
"Bullshit!", tillade Beto hastigt. "I bet they're just to shy to say something or just to full of them selves to give you the attention you deserve."
En värmande känsla steg inom min kropp i samband med att ett brett och tacksamt leende drog sig ut över mina läppar.
"Thank you Beto."
Åter igen sökte sig min blick upp mot den havsblåa himlen och med Betos varma fingrar runtom mina och med ljudet av dem surrande och pollenerande bina stängde jag njutande mina ögon.
"Alzarsi, get up!"
En lätt spark mot mitt ben var vad som väckte mig från min djupa sömn och innan mina ögon hade vant sig vid ljuset var allt jag såg den ljusblåa nyansen av himlen och de få sockervita moln som prydde den. Det dröjde dock inte särskilt länge innan konturerna av ett ansikte uppenbarade sig framför mig och när jag insåg att detta ansikte och huvud var prytt av en polisofficerares hatt kände jag hur en klump i formen av en hård sten la sig i botten av min mage.
Som om en elektrisk stöt plötsligt hade strömmat genom min kropp for jag upp från backen efter polisens order. Tydligen hade jag somnat och när jag nu satt på filten och tittade mig omkring för att uppfatta miljön såg jag att Beto fortfarande låg och sov bredvid mig. Han andades tungt och hans annars så skarpa ansikte fick mjuka konturer när han låg ner - vilket fick en varm känsla att sprida sig inom min kropp.
Officeraren verkade dock inte finna Betos sömn lika urskön och intressant som jag gjorde för han satte händerna mot knäna, böjde på benen och pekade på den sovande killen bredvid mig.
"Svegliarsi," började han, men när jag skakade oförstående på huvudet och han insåg att jag antagligen var ytterligare en irriterande turist som inte visste sitt eget bästa översatte han vänligt nog till engelska. "Go on, wake him up!"
Polisen pekade mot Beto vars bröstkorg sakta och rofyllt rörde sig upp och ner och jag tvekade inte att göra som han sa. Med den bitande nervositeten i kroppen satte jag därför min hand mot Betos axel och började gunga honom fram och tillbaka.
"Beto!", sa jag sammanbitet när mitt gungande inte verkade fungera som väckarklocka och klappade istället till honom över bröstet några gånger med min hand för att hans skulle förstå att det var dags att vakna och sticka härifrån.
Till min stora lättnad öppnades Betos ögon och precis som jag hade behövt tog han några sekunder för att vänja sig vid dagsljuset. Men när även han sedan såg den frammåtlutade polisen verkade samma stöt rinna genom hans kropp för han flög också upp som om någon hade kastat en hink fylld med vatten över honom.
"This park isn't for sleeping or sex so I really think that the two of you should get the hell out of here!", sa polisen med sträng röst och det var vad som räckte för att både jag och Beto skulle flyga upp från backen.
Med den kvävda skratten rinnandes ur oss och med filten fladdrandes uder Betos arm sprang vi hand i hand genom parken och tittade då och då tillbaka på polisen som suckade utmattat. Jag kunde inte låta bli att undra över hur många gånger han hade tvingats jaga bort ungdomar härifrån, men jag kunde även tänka mig att de då hade ägnat sig åt annat än att sova.
"Wait!", utbrast jag när vi var utom synhåll för polisen och hade kommit såpas långt att parkens gräs hade bytts ut mot asfalt. Både jag och Beto stannade och han tittade oförstående på mig eftersom mina ögon var fyllda av lätt panik. "What's the clock?"
"Five past six," sa Beto som hade plockat fram sin mobiltelefon från bakfickan för att kolla på klockan.
"In the morning?!"
"Yes, but why ...?"
"I got to go! My aunt is going to kill me!", utbrast jag panikslaget med vetskapen om att jag hade varit borta hela natten. Jag hade missat både middagen och den nybäddade sängplatsen och det absolut värsta med det var att jag hade missat det för att jag somnat i parken med Beto vid min sida.
"But Bella ...!", ropade Beto i ett försök att lugna ner mig och för att få mig att stanna, men jag var redan påväg på springande ben hemmåt till min mosters hus.
"Call me!", ropade jag över min axel bak till Beto med andningen i halsen och i min brådis glömde jag bort att han såklart inte hade mitt nummer.
När jag väl var framme vid min mosters stenhus kändes mina ben som gelé och jag flåsade tyngre än vad jag någonsin hade flåsat tidigare. Inte ens idrottslektionerna i skolan hade någonsin varit såhär jobbiga, men det kunde såklart bero på att det inte var tjugofem grader i gympasalen hemma i Sverige.
Innan jag steg in genom grinden till uteplatsen stannade jag upp för att hämta andan i några sekunder. Jag lutade mig mot den solvärmda grinden och kände hur min puls slog som en slagverksorkester i min strupe medans svett började rinna nedför mina tinningar.
"Se där vem som har kommit hem!"
Jag tittade upp under mitt svettfuktiga, blonda hår och såg hur min moster kom gåendes ut genom ytterdörren med en tvättkorg i famnen. Tvättkorgen var fylld av syrénluktande, nytvättad tvätt som skulle hängas upp på tvättlinan mellan boningshuset och det gamla getstallet som min moster hade gjort om till ett förvaringsskjul av trädgårdsprylar.
Till min stora förvåning såg min moster inte det minsta lilla arg ut eftersom ett brett leende var utsträckt över hennes läppar och jag kunde inte rå för att tänka varför. Jag hade varit borta en hel natt och här gick hon runt och tvättade.
På vingliga och trötta ben gick jag in genom grinden och med en utmattad pust föll jag ner i en av dem gula utemöblerings-stolarna. Annelie stegade fram till tvättlinan och började genast hänga upp den blöta tvätten som skulle få torka i sommarbrisen och solljuset - då blev den som underbarast att ha på sig.
"Hur har du haft det då?", frågade hon och jag tittade med oförstående blick på min moster som stod iklädd ett par knälånga kortbyxor av blått jeanstyg och en vanlig, vit t-tröja med ett tryck som stod på italienska.
"Är du inte arg?", frågade jag förvånat över hennes lugna ton på rösten. "Har du inte varit orolig?"
"Jag var det den första timmen," sa Annelie och plockade upp ett vitt sänglakan som hon hängde upp med hjälp av två klädnypor på torklinan, "men sedan fick jag ett telefonsamtal från min väninna Carina. Hon sa att hon hade rastat sin hund i den gamla parken nere vid sjön och att hon hade sett en flicka skrämmande lik den som jag hade foton på hemma hos mig. Hon sa även att denna flickan som råkade vara min systerdotter låg i gräset och sov bredvid en mörkhårig kille."
Min moster skickade ett flin åt mitt håll och jag kunde med tanke på hennes höjda ögonbryn se hur nyfikenheten och retligheten bubblade inom henne. Själv kände jag hur mina kinder sakta fick en ljusrosa nyans när skammen nådde mig.
När Annelie hade hängt upp alla kläder tog hon med sig tvättkorgen bort till utemöbleringen och ställde den åt sidan innan hon bar fram en av stolarna till min sida och föll en aning utmattat ner i den. Små, glänsande svettdroppar vätte hennes mörka hårfäste och när hon buttade mig i sidan med sin armbåge kunde jag inte hejda leendet som drog ut över mina läppar.
"Så nu skulle jag vilja veta, vem är denne mystiska 'killen'?"
Rodnaden blev allt mer utspridd över mitt ansikte och innan jag visste ordet av hade den nått mina öron. "Han heter Beto. Jag träffade på honom inne i stan."
Trotts att Rom var en enda stor stad blev det automatiskt så att jag kallade den långa gågatan fylld av butiker och resturanger i Roms förort för just "stan". Det lilla området kändes enligt mig som en liten egen stad och jag älskade hur det gav mig en gammaldags känsla.
"Jaha, och vem är denne Beto då?", frågade min moster med ett flirtigt flin över läpparna och jag kunde inte hjälpa att börja skratta åt hennes nyfikenhet.
"Han bor här i Rom, inte långt härifrån faktiskt. Hans pappa äger en pastaresturang där nere."
Då slog det mig att jag helt och hållet hade glömt bort min mosters cykel som antagligen fortfarande stod lutad mot fasaden. Förhoppningsvis skulle jag få tid över för att gå ner och hämta den imorgon för jag ville inte att min moster skulle tro att jag slarvade bort hennes ägodelar.
"Hur gammal är han? Är ni två pojkvän och flickvän nu?"
"Han är sjutton och nej det är vi inte!", utbrast jag och kunde inte hålla tillbaka skratten som nu bubblade ur mig. Jag visste sedan tidigare att min moster älskade att både retas och fråga väldigt personliga frågor, men mig gjorde det inget. Det var skillnad på om det var hon som frågade eller min mamma. Skulle min mamma få för sig att fråga om mitt kärleksliv, vänskapskrets eller något annat i den vägen skulle jag helt enkelt stänga henne ute och slå igen dörren till mitt rum i hennes ansikte. Jag brydde mig inte längre om vad hon tyckte om mig och eftersom hon inte brydde sig om vad jag gjorde hade vi inget att prata om.
"Pussades ni?"
Med utsträckta armar puttade jag till min moster över armen så hårt att hon nästan trillade ur trästolen och vi båda brast ut i höga och energiska skratt.
Det var svårt för mig att förstå hur Annelie och min mamma kunde vara systrar. De två var verkligen som vatten och olja och jag hade många, många gånger önskat att jag hade fått ha min moster som mamma istället för min riktiga mor hemma i Sverige. Kanske hade livet då blivit en aning lättare. Många gånger hade dock Annelie varit en större och bättre moderfigur för mig än min mamma och det uppskattade jag väldigt mycket. Hon var den coola vuxna i familjen som man alltid kunde vända sig till, som alltid ville att alla skulle må bra och som man alltid hade riktigt roligt med.
"Hur är det med Fredrik och Leo då?"
"Fredrik är och besöker sin pappa i USA. Han är där i två veckor till innan han mellanlandar här över en helg. Sedan åker han till Australien med sitt kompisgäng."
"Och Leo?"
"Han ska spendera hela sommaren hos sin flickvän i Sverige. Hennes familj har tydligen en väldigt fin sommarstuga runt Karlstad-trakterna där som de ska bo i. Den ligger tydligen vid vattnet och allting!"
Min mosters två söner och mina enda kusiner på min mammas sida hade båda vuxit upp till män - vilket fick mig att insé att tiden sedan jag sist såg dem hade gått omänskligt fort. Leo som var yngst och fyllde nitton nu i början av juli och Fredrik som jag hade för mig var 23 hade umgåtts mycket med mig när vi var yngre och när min moster fortfarande bodde hemma i Sverige. Under varje släktkalas eller sammanstrålning av släkten på min mammas sida hade vi tre umgåtts eftersom vi var de enda av den unga åldern. Det var dock väldigt många år sedan jag satt på kalas och åt tårta med Leo och Fredrik. Det var längesedan jag såg dem över huvud taget och när jag tänkte efter visste jag ytterst lite om deras nuvarande liv. Vad de arbetade med, vad deras partners hette, knappt ens hur de såg ut.
"Är de aldrig hemma längre?", frågade jag och kände en bekymrande känsla nafsa i min mage när jag tänkte på min moster som saknade både make och husdjur. Hennes söner var allt hon hade, det visste jag, och jag hoppades verkligen att de båda tog sig tiden att besöka sin mamma.
"Jodå, de kommer på besök och stannar över när de får tid till det. Men oroa dig inte för det Fisen, jag klarar mig fint."
Det behövde hon inte säga för att jag skulle veta. Jag visste mycket väl att min moster var en kämpe och att hon inte behövde en man för att kuna leva ett lyckligt liv, men jag ville ändå att hon skulle få uppleva kärlek igen efter hennes ex-man. Wallace, det var hans namn, och som namnet talade om kunde man lista ut att han var från ett engelskspråkigt land. USA för att vara mer specifik.
Min moster hade många gånger berättat historian om hur de båda föll pladaskt för varandra under en ödets resa till Mallorca. De båda var mycket unga, inte mer än nitton år, men endast ett år senare bestämde de sig för att byta ringar och gifta sig. De levde tillsammans i Sverige i tio år, fick två söner och var lyckliga - det hade Annelie själv sagt att de var. Men vad som hände många andra gifta par hände även dem. Annelie och Wallace gled isär, tappade känslorna för varandra och när skilsmässopappren var påskrivna flyttade Wallace tillbaka till USA och Colorado medans min moster packade sina saker och flyttade sig själv och sina söner till Italien - till sommarstugan som en gång hade varit hennes och hennes ex-mans.
Mina åsikter om Wallace Mendes var inte många, men jag visste mycket väl att han inte var en ond man och att det inte var hans fel att äktenskapet inte hade fungerat.
De båda - Wallace och Annelie - hade lärt mig att uppbrott mellan två älskande människor inte behövde ha extrema orsaker. Ingen behövde bli slagen eller vara otrogen och man behövde inte heller bråka något värre. Ibland räckte det med att man älskade varandra, men inte tillräckligt för att man skulle orka leva tillsammans.
Själv hade jag aldrig haft en partner så uppbrott var inget jag hade erfarenhet av, men jag önskade ändå att mina framtida relationsslut skulle bli lika bra som min mosters och hennes ex-mans. Ett uppbrott då man fortfarande kunde vara vänner, fortfarande ha varandras telefonnummer och fortfarande prata över linjen då och då.