Tjugonde juni - förmiddag
"Il temperatura in futuro rimarrá costante e caldo, con una forte pressione di Italia. Ricordati di usare la protezione solare nelle prossime settimane. La pioggila non arriva fino all'inizio di luglio."
Trotts att taxins AC gick på högvarv kunde jag känna hur det blev klibbigt mellan mina lår och baksätets läder. De varma solstrålarna som strålade in genom taxins neddragna ruta gjorde mina kinder rosigt röda och eftersom jag satt med armen vilandes ut genom rutan kunde jag känna den extrema sommarvärmen när de studsade mot mitt skinn.
Längst dem smala gatorna som kantades av höga, gamla stenhus såg jag hur turister och invånare svettades och hur de försökte skydda sig från den olidliga värmen med hjälp av solhattar, extra lager av solkräm och parasoller vid de många resturangernas uteserveringar. Inte ett moln täckte den klarblåa förmiddagshimlen, men solstinget hade ännu inte bitit sig fast i mig - trotts att jag var mycket ovan vid sjugofem grader celcius i skuggan. Kanske berodde det på att jag ännu inte hade fått chansen att smaka på den extrema värmen eftersom den varma vinden smekte skinnet på min utsträckta arm och hand som hängde ut utanför taxins kaross genom den neddragna rutan bredvid mig.
Då och då tittade den mörkhyade taxichauffören bak på mig genom spegeln i taket och varje gång log mannen någonstans i mitten av medelåren så brett att den snigelformade mustaschen på hans överläpp ändrade form. Svett hade trängt fram och bildat mörkare fläckar vid chaufförens ljusblåa skjortkrage, men även under hans armhålor. Det fick den lätt överviktiga mannen att se en aning sunkigare ut, men eftersom den citrongula doftgranen som hängde i takspegeln döljde svettdoften klagade jag inte.
"What are they talking about?", frågade jag och mötte för säkert tionde gången under resan chaufförens blick. Jag nickade mot den surrande radion som det strömmade italienska ord och röster från och mannen log så brett att en rad av gulnande och rökskadade tänder visades.
"The weather! Il tempo!", utbrast han med en grov italiensk brytning och hans blick växlade mellan mig och vägen. "Very hot, very hot!"
Jag log och nickade och det blev åter igen tyst mellan mig och min chaufför. Det var min moster som hade ordnat allting med taxiresan eftersom hon inte litade på att jag skulle hitta hem till henne på egen hand efter flygresan. Det var enligt mig en mycket klok tanke eftersom jag nu hade kommit till insikten att utkanten av Rom - där husen stod så tätt att ögat lurades tro att de växte uppepå varandra - var svårt för en oerfaren sextonåring på sommaräventyr att orientera sig i.
Jag rörde sakta på mina fingrar och kände hur vinden smekte runt och mellan dem som om luften kysste skinnet. Jag var glad över att vara i Italien istället för att sitta hemma med alla min mammas bekymmer i mitt knä och jag längtade efter att få träffa min moster - som jag inte hade sett på flera år eftersom hon plötsligt fick för sig att flytta till södra europa. Men jag klandrade henne inte för vem skulle välja Sverige framför detta?
Jag hade aldrig tidigare besökt min mosters hus i Rom, därför visste jag inte vad jag skulle förvänta mig, men när taxin saktade ner och efterhand stannade utanför ett robust enplanshus i lantstil kunde jag inte annat än att le med hängande haka. Jag öppnade bildörren och en doft av nyklippt gräs och gödsel slog emot mig.
Huset - med dem ljusgula fönsterluckorna som skapade otroliga kontraster mot dem gråa stenväggarna och med dem två dussintal färgglada lyktor som hängde på långa linor mellan husväggarna och ett högt och praktfullt appelsinträd - var som taget ur en familje-romcom. Upp över husväggarna växte höga vindruvsplantor och vid den inmurade kullerstensuteplatsen fanns allt som kunde göra en sen sommarkväll till något värt att minnas.
"Here you go miss," sa taxichauffören när han ställde ner min resväska som han dragit fram ur taxins bagageutrymme bredvid mig. Där i fanns allt som jag hade beslutat att ta med mig på min resa - vilket bestod av mestadels tunna sommarkläder - och medans jag fortfarande var helt förundrad av det vackra huset gav jag chauffören tio euro i dricks. Pengarna för resan hade han redan fått betalt genom ett kuvert inehållande hela summan som min mamma hade skickat med mig vid order av min moster.
Jag sa adjö till chauffören och med min vinröda resväska släpandes efter mig gick jag uppför kullerstensuppfarten mot min mosters hus. Jag öppnade den lilla järngrinden som tillsammans med en stenmur i samma färgtoning som husets fasader skiljde tomten från trottoaren och stängde den bakom mig så att gångjärnen gnisslade. Varken huset eller uteplatsen var särskillt stora, men det gav hela tomten sin charm och jag föratod att det räckte mycket väl åt mig moster som levde ensam.
När jag stod inne på innergården passade jag på att titta mig omkring för att betrakta omgivningen och med ljudet av surrande humlor och bin som hade fullt upp med polleneringen i öronen suckade jag rofyllt.
Den kudd- och filttäckta utemöbleringen av trä var målade i samma ljusgula färg som fönsterluckorna och jag kunde se framför mig hur moster Annelie satt där med sina väninnor och skrattade långt in på kvällarna. Längst husväggen stod planteringslådor uppradade - målade i alla olika pastellfärger som jag kunde tänka på - och där växte höga blommor av alla dess olika sorter. Den enda som jag kände igen och kunde namnet på var de eldgula solrosorna som växte högt och som lutade sig mot husväggen. Från det stora appelsinträdet hängde inte bara en massa sötsmakande appelsinklasar, utan även en vitmålad hammock av trä som hade bäddats med mjuka dynor, fluffiga pälsar och mjuka filtar för att göra den så hemtrevlig som möjligt och bortanför utemöbleringen och vid stenmuren stod ett utekök byggt. Köket såg dock inte ut att vara i bruk eftersom diskhon hade gjorts om till en planteringslåda där ett hav av rosa blommor växte. Dock stod där även en grill och eftersom det stod både grillbricketter och tändvätska under den antog jag att min moster lagade sin middag där då och då.
"Bella-Fisen!"
Vid ljudet av min mosters röst snurrade jag runt så fort att min knälånga, ljusgråa axelbandsklänning blåste runt mina ben och jag hann inte mer än se skymten av hennes svartfärgade hår innan hon hade sugit in mig i hennes famn. År och ännu flera år hade passerat sedan vi sist sågs och sättet hon kramade mig på fick mig att förstå att hon hade saknat mig lika mycket som jag hade saknat henne. Annelie gungade mig fram och tillbaka i sin famn medans hon strök sin hand över mitt ljusblonda hår. Innan hon drog ifrån och mötte min blick gav hon mig en kyss över pannan och en sista gungning i hennes famn.
"Herre gud vad stor du har blivit! Sist jag såg dig var jag fortfarande längre än dig!"
Jag log brett och betraktade min moster från topp till tå. Visst hade jag tvingats höja blicken för att möta hennes blåa ögon för fem år sedan då vi sist sågs medans våra näsor nu låg i höjd med varandra.
De blåa paret av ögon som Annelie ägde påminde mycket om min mammas och därför även om mina egna som var precis lika himmelblåa.
"Ditt hus är helt otroligt Annelie!", utbrast jag och kunde inte hjälpa att åter igen betrakta den iögonfallande uteplatsen som strålade av värme. "Och Italien, jag menar det är ju så vackert! Jag kan inte vänta tills jag får utforska Rom!"
Annelie skrattade muntert åt mina armar som flaxade upprymt i luften och min mun som knappt kunde få fram de rätta orden för att beskriva min mosters hus - som från början var hennes sommarstuga, men som hon sedan flyttade till på heltid - och känslan av att vara på ny och outforskad mark. Sverige, Sveriges alla problem, Sveriges humörsänkande väder och framförallt mina föräldrars problem låg nu bakom mig och det enda jag kunde tänka på var hur Italen skulle vara mitt hem de närmsta månaderna. En hel sommar. Tio veckor.
"Ärligt talat vet jag inte vad du väntar på Fisen," sa Annelie och ruskade om mig med sina händer över mina axlar. "Stick iväg du så bär jag in din väska och gör iordning din sovplats. Middagen står på bordet vid tre. Om du vill kan du låna min cykel."
Allt jag kunde tänka på när jag rullade nedför gatorna på min mosters rostiga damcykel var hur mycket Italien stämde med mina förväntningar. Kanske var det för att utkanten av Rom gav mig en stark känsla av romantik och romantiska kärleksfilmer, men jag kunde ärligt talat inte ha önskat mig mer. Omgivningen med dess tätt stående stenhus i färglada kulörer och mysiga uteserveringar fulla av glada männsikor fyllde hela min kropp med värme och jag kunde inte förmå att göra något annat än att le som en idiot när jag cyklade längst vägkanten - så nära dem fickparkerade bilarna jag vågade.
Annelies cykel hade en speciell charm trotts att den tydligt hade sett bättre dagar. Den turkosa orginalfärgen hade flagnat av och bestod nu endast av små fläckar där den röda rosten inte hade tagit över och tramporna gnisslade ilande när jag trampade. Pakethållaren satt även löst och kedjan hade antagligen inte blivit smörjd på åratal, men för mig spalde inte det någon roll.
Glada italienare och italienskor hälsade muntert på mig när jag rullade förbi och trotts att jag inte kunde italienska visste jag med tanke på deras vänliga leenden att deras etik var god.
För att inte hamna vilse var min plan att stanna på dem stora gatorna, men innan jag visste ordet av hade den vackra vykortsliknande vyn förblindat mig och plötsligt befann jag mig på en av dem mindre gatorna där vägskyltarna saknade engelsk översättning. Gatan bestod av en mängd olika butiker som låg inbyggda på de nedersta våningarna av dem tre till femvåningshöga bostadshusen. Även den smala gatan som jag omedvetet hade cyklat in på var väl trafikerad av fotgängare, men en skylt avslöjade att motorfordon var förbjudna. De flesta människor på gatan såg även ut att vara turister eftersom de alla såg lite halvt förvirrade ut, vissa bar fula t-tröjor med tryck av Vatikanen och några familjer stod samlade under de planterade körsbärsträden för att föreviga ögonblicken med kort.
Jag var dock vilse och vad som hade varit en härlig cykeltur förvandlades till rädsla över att jag skulle behöva fråga någon italiensk medborgare om vägen tillbaka. Att tvingas sätta mina engelskakunskaper på prov var något som jag gärna slapp att göra om jag kunde och därför vände jag cykeln och började trampa mot den riktningen som jag precis hade kommit ifrån.
Dock kom jag inte särskilt långt.
Först trodde jag att det var en fågel som flög rakt in i mitt ansikte, men när jag sekunden senare satt på backen med cykeln liggandes bredvid mig såg jag att det som hade träffat mig i huvudet och rubbat min balans var en fotboll. Bollen var av en sådan där gammal vm-modell från säkert sju år tillbaka och den var sliten i både hörn och kanter där sömmnaden hade lossnat.
Varenda människa som befann sig på gatan tittade åt mitt håll efter att de hade uppmärksammats av smällen när jag och min cykel kraschade mot backen och jag kände hur mina kinder genast blev flammande röda och varma. Mitt knä som hade skrapats upp mot kullerstensgatan sved och brände och när jag tog spjäll med händerna mot marken för att resa mig upp kände jag hur det började rinna från min näsa. Topparna av mitt pek- och långfinger blev fläckade av rött blod när jag rörde vid utrymmet mellan min överläpp och min näsahåla och genast lutade jag bakåt huvudet för att blodet skulle sluta att rinna och inte sprätta ner min klänning. Vem som än sparkade på fotbollen sparkade den hårt.
I ögonvrån kunde jag se hur flera turister var påväg mot mitt håll för att hjälpa den stackars flickan som trillade med cykeln, men de hejdade sig när någon ställde sig framför mig.
Det första mina ögon la märke till var de vita Adidas-tofflorna och de vita, smalbenshöga strumporna som satt på ett bara smäckra och lätt behårade ben. Min blick sökte sig sakta uppåt och flöt över ett par slitna kortbyxor i blått jeansmaterial och en vit t-tröja som var flera storlekar för stor för den smala killens kropp. När jag sedan lutade huvudet åt höger för att undanslippa den bländande solen mötte jag den unga killens hasselnötsbruna ögon. De varma ögonen som glittrade i dagsljuset tillhörde ett smalt och fräknefyllt ansikte som pryddes av ett kort, busigt, chokladbrunt och smått lockigt hår. Eftersom jag satt på backen hade jag svårt för att ögonmäta den jämngamla killens längd, men hans långa ben fick mig att våga gissa att han iallafall var längre än mig.
"Permesso signorina!", utbrast killen med de bruna ögonen fyllda av oro och förtvivlan. "Mio fratello non intendeva colpire voi!"
Killen pratade fort. Alldeles för fort. Därför viftade jag hejdande med händerna i luften framför mig och sökte med lätt panik efter de rätta orden som låg gömda någonstans på min tunga.
"No Italiano!"
"Inglese?"
"Yes, english!"
Killen fattade tag runtom mina armar och hjälpte mig upp från den hårda backen. Hans varma händer mot mina överarmar fick det bara skinnet där att börja skicka små och varma stötar genom min kropp och långt efter att han hade släppt taget - när jag åter igen stid på benen - satt känseln av hans händer kvar. Som om stötarna av värme hade penetrerat på första, andra, tredje och resten av lagrena av hud.
"I said that I'm very sorry. My brother didn't mean to hit you!"
Oförstående tittade jag på den italienska killen framför mig och det var först efter några sekunder som jag la märke till den unga pojken som stod i skuggan bakom en sopkontainer. Pojken kunde inte vara mer än tio år gammal och trotts att kontainern stod i en gränd mellan en pastaresturang och en frisörsalong kunde jag se hur den lilla pojken blygd sneglade åt mitt och sin storebrors håll. Längst in i gränden stod något som liknade ett hembyggt mål mot planket som gjorde att gränden skiljde sig från endast en gränd och istället var en återvändsgränd. Vid synen av fotbollsmålet - gjort av plankor och ett trasigt gammalt fiskenät - insåg jag att det var ifrån gränden som vm-fotbollen hade kommit flygandes och vis synen av den lilla pojken blev jag genast oförmögen att känna den minsta lilla ilska.
"I'm fine, no need to worry!", sa jag och tittade över killens axel på den lilla pojken som nu stod och ritade osynliga cirklar på kontainerns lock med sitt pekfinger. Han var väldigt lik sin bror med enda skillnaden att den lilla pojkens hår var dubbelt så lockigt och dubbelt så tjockt.
"Are you sure? I mean, you are bleeding after all."
Jag drog min uppmärksamhet från den unga pojken och mötte istället storebroderns blick. Det var även först då som jag insåg att mina gissningar hade bekräftats som korrekta - han var längre än mig. Han var såpas lång att jag omedvetet hade tvingats upp på två för att kunna titta över hans axel och nu insåg jag att jag även tvingades höja blicken en aning för att möta hans varm-buna ögon.
Än en gång satte jag mina fingrar mot mellanrummet mellan min överläpp och min näsa och genast kände jag hur mina kinder åter igen började hetta när jag insåg att näsblodet endast rann längre och längre ner över mitt ansikte. Killen verkade dock inte tycka att detta var ett lika pinsamt ögonblick som jag tyckte, för innan jag visste ordet av hade han gått runt mig, lyft upp min cykel och varsamt laggt sin hand mot min rygg.
"Well, the least I can do is to help you to wash yourself." En kort och pinsam tystnad la sig mellan oss båda medans killens sagda ord flöt runt i luften runtomkring oss. "I didn't mean like ... I meant to wash away the blood of course!"
Jag log vänligt. Jo, jag förstod det, men ändå kunde jag inte låta bli att rodna lite lätt. "Thank you."
Killen log tillbaka med ett varmt och magkittlande leende. Sedan började han gå mot den grannliggande pastaresturangen med min cykel rullandes bredvid sig. Allt folk som hade bevittnat den pinsamma händelsen fortsatte med sitt när det gick upp för dem att jag var i goda händer och vissa av gästerna som satt runt borden vid pastaresturangens uteservering frågade omtänksamt hur det gick med mig.
Killen ställde cykeln mot husväggen innan han - med sin hand fortfarande liggandes mot min rygg - visade mig vägen in genom den redan öppna entrédörren. Där inne satt det också gäster runt borden och njöt av deras rykande heta pastarätter medans italiensk och lugn musik spelade ur gömda högtalare.
Det var en mycket mysig resturang vars väggar pryddes av alla dess olika slag av oljemålningar. De inramade tavlorna fick hela resturangen att ta formen av ett enda stort konstverk och om jag hade kunnat hade jag gärna stannat för att betrakta tavlorna lite närmare, men den jämngamla killen föste hela tiden vidare mig mellan borden och stolarna. Röd-rutiga tygdukar täckte de runda borden och på varje bord stod det en abstrakt ljuslycka med varsitt levande ljus i. Lågorna från stearinljusen slängde ljus på dem mörka panelväggarna och dess grön-rantiga tapeter och jag betraktade med stort intresse vad de olika gästerna åt - vilket fick hungern att gnaga i min mage.
Killen öppnade dörren till köket och jag steg in framför honom. Det var inte ett stort resturangkök och de tre kockar som sprang onkring där inne bland spisar, bänkar och med svetten rinnandes nedför tinningarna trängdes mellan varandra för att hinna göra klart beställningarna på så kort tid som möjligt.
Jag lyfte på foten för att gå efter killrn genom det livfulla och väldigt varma köket, men kom inte långt innan jag hindrades av känslan av hur någon trog i min klännings kjol. Jag vred mig om för att kunna urskilja vem som hade dragit i min klänning och mötte den lilla pojkens blyga ögon. Han bet nervöst på kragen av sin slitna t-tröja och sneglade upp mot mig med en blick som lyste av skuld.
"Perdono," mumlade den lilla pojken - fortfarande med tröjans nu våta krage mellan sina mjölktänder - och jag förstod genast att han syftade på bollen som han utan avsikt hade skjutit i mitt huvud och som var orsaken till att jag nu stod med min blodiga hand tryckt mot näsan för att hejda blodet från att droppa ner på kökets kakelgolv.
"It's okay," sa jag med varm och vänlig röst för att lillebrodern skulle förstå att det faktiskt var okej. Olyckor hade en tendens att inträffa och den lilla killens underbara, fräkniga ansikte, det krusiga håret och de stora, buna ögonen gjorde det omöjligt för mig att känna någon som helst vrede.
"Miguel," sa storebrodern med bestämd röst och tittade med stränga ögon på sin lillebror - som nu hade släppt t-tröjan med sina tänder för att visa mig sitt framtandslösa leende. "Non dire niente a papà. Allora non consentio piú giocare a football nel vicolo!"
Trotts att jag inte förstod ett ord av vad som sades från storebroderns rosiga läppar försökte jag ändå att urskilja orden. Jag gav dock snabbt upp eftersom allt lät obegripligt.
Lillebrodern - som jag nu antog hette Miguel - nickade mot sin bror, sprang ut genom köksdörren och skuttade sedan vidare genom resturangen, mellan borden och ut genom entrén. Där köksdörren hade smällt igen bakom honom och den lilla pojken var utom synhåll vände jag mig åter igen mot storebrodern. Han suckade och sa lite trött: "Brothers, right?", innan han åter igen log med samma snälla leende som innan och tog min hand i sin. Hand i hand gick vi genom köket mot vad jag antog var bakdörren.
Innan killen öppnade dörren vände han sig mot den vitklädda kocken som stod vid en av dem tre gasspisarna och fräste på ett gäng champinioner.
"Aleksandír," frågade killen och fångade kockens uppmärksamhet, "dov'è papà?"
"Inventario," svarade kocken som såg ut att vara någonstans i meddelåldern och torkade sig med sitt midjeförkläde över pannan innan han återgick till sitt arbete med svampen i den oljade stekpannan.
Storebrodern nickade och under nästa sekund strömmade en svalkande bris in genom dörren som han precis hade öppnat, vilket fick kockarna inne i köket att pusta ut när den svala vinden gled över deras varma och röd-svettiga ansikten.
Killen släppte min hand - vilket fick kyla att omringa den när värmen från hans näve försvann. Istället gestikulerade han med en nick att jag skulle följa efter honom och jag gjorde som han bad mig om. Han må ha varit en främling vars namn jag inte ens visste, men blodet som rann från min näsa och som jag snart skulle vara oförmögen att hejda med hjälp av min hand och mina fingrar hindrade mig från att tänka på konsekvenserna som kunde följa.
Hemma i Sverige hade jag många gånger fått höra av mina mor- och farmödrar och av mammas väninnor hur farligt det var för unga flickor i dagens samhälle och hur man både skulle våldtas, kidnappas, mördas, bli offrad till djävulen och fastspikad på ett kors så fort man som ensam tjej satte sin fot utanför dörren. Ofta ansåg jag att de pretentiösa kvinnorna i början av sina klimakterier överdrev med både häst och elefant-längder, men vad skulle man egentligen kunna förvänta sig av ett gäng kvinnor i leopardmönstrade klänningar som spenderade mer tid på Facebook än med sina män.
Känslan av att jag skulle bli målsägande till något av dem brotten gjorde sig dock inte ens hörd i form av en viskning för tillfället när jag följde den jämngamla killen uppför metallstegen tillhörande en lång brandstege som sträckte sig hela vägen från byggnadens rot till taket. Denna killen var alldeles för vänlig för att jag skulle kunna sky misstankar mot honom och därför följde jag hans ryggtavla uppför brandstegen till vad som var bostadshusets tredje våning.
Killen stannade halvägs uppför en ny del av brandstegen och lutade sig över relingen för att öppna det vitmålade fönstret som han hade stannat vid. När det stod vidöppert klättrade han smidigt över den stödgivande säkerhetsrelingen och hävde sig in genom fönstret - vilket jag med tanke på hans säkerhet kunde se att han hade gjort många gånger förut.
Jag tittade med halvt imponerad, halvt panikslagen blick på killen när han sträckte ut sin arm genom fönsterrutan i väntan på att jag skulle göra samma sak. Han måste ha lagt märke till mitt stora tvekande, för nästa sekund gav han mig ett uppmuntrande leende och sa: "Don't worry, it's easy. I'll help you!"
Försiktigt la jag min hand i hans och med lätt darrande ben klättrade jag över den vingliga metallrelingen. Efter det hann jag inte mer än tänka innan jag med hjälp av killen hade dragits in genom fönstret och nu satt på en rostfri diskbänk - tillhörande ett litet och stökigt kök. Det var först efter att jag hade tittat mig omkring i köket - och skådat diskhon som var full av smutsig disk - som jag la märke till att killens händer låg runtom min midja. Jag kunde känna hans varma händer som det nästan ångade om genom min tunna sommarklänning och kunde inte rå för att få magen full av fladdrande fjärilar.
Jag mötte killens bruna ögon och innan han hann lyfta ner mig från diskbänken frågade jag honom vad hans namn var.
"Beto," svarade han med ett sött leende och medans jag stod där på det dammiga köksgolvet bara några centimeter ifrån honom kunde jag ha svurit på att den kattformade klockan på väggen över det hopfällbara bordet stannade. Men när Beto sedan släppte taget om min midja började åter igen den blåa kattens svans att pendla från höger till vänster i takt med sekunderna.
"Come here," sa Beto och ledde ut mig från det lilla köket. Istället hamnade vi i ett trevligt litet vardagsrum - endast ett stenkast större än köket - och det absolut första jag la märke till var ytterligare en brunhårig kille som satt placerad i den koskinnsfärgade tresitssoffan, framför en platt-tv. Jag förstod genast att detta måste ha varit ännu en broder eftersom även han hade lockigt hår och bruna ögon. Hans hår var dock inte lika vilt som Betos eller den yngsta broderns eftersom sidorna över öronen hade snaggats och den breda randenav dem krulliga lockarna uppepå hjässan trycktes ner av ett par chock-rosa par hörlurar - som var kopplade till en inbyggd mikrofon som killen pratade genom.
Synen av mig och Beto fick killen - som jag gissade var några år yngre än Beto själv - att dra fokuset från tv-spelet som pågick på tv-skärmen. Killen i soffan drog av sig hörlurarna som hängdes runtom hans hals och tittade oförstående mellan mig och sin storebror medans hans karaktär på tv-skärmen blev dödad om och om igen.
"Chi è lei?", sa killen och följde mig med blicken medans jag leddes av Beto till det lilla badrummet - vars ingång låg sammanhängande med vardagsrummet.
"Chiedi Miguel," svarade Beto och började dra av några decimeter toalettpapper från toarullen som stod på handfatets kant. Eftersom badrummet var väldigt, väldigt litet och trångt - knappt med plats för den robusta tvättmaskinen - kunde man enkelt nå toalettpappret på handfatet om man satt på porslinstronen.
Beto tryckte försiktigt pappret mot min näsa och jag kunde se över hans axel hur killen i soffan åter igen satte på sig de rosa hörlurarna och drog tillbaka fokuset till spelet. Jag tog bort min blodiga hand från min näsa nu när pappret fanns där istället och med sin hand mot min haka lutade Beto försiktigt mitt hubud bakåt.
"I'm really sorry ... em ..."
"Bella," sa jag och log, vilket inte syntes särskillt väl eftersom hälften av mitt ansikte täcktes av vitt papper. "Gabriella, actually, but I prefer Bella."
Beto nickade och för en kort sekund kunde jag urskilja hur han bet sig själv i underläppen - som om han sökte mod till att säga vad som sedan lämnade hans mun.
"I'ts beautiful names, both of them."
"Thank you," svarade jag och försökte att inte le som en dåre åt hans väldigt vänliga kommentar. "Beto is also a pretty name."
Beto blötte en handduk med varmt vatten under den rinnande kranen och jag kunde tycka mig se hur det ryckte till i hans mungipa. Kanske försökte även han att inte flina som ett litet barn och den tanken gjorde mig alldeles varm i bröstet.
"Once again, I'm sorry that Miguel struck you. Stuff like that happens when he becomes a little restless, but he never intend to do bad. He's just being a child."
"How old is he?"
"Seven."
"And the other one?"
"Fourteen. Carlos on the other hand is far more chill."
En bitande tystnad la sig mellan oss båda medans Beto tvättade bort blodet från mitt ansikte med den våta handduken. Jag vågade inte röra mig eftersom rädslan över att skramma iväg honom hemsökte mina tankar och ärligt talat ville jag inte heller att han skulle sluta. Trotts att det var en handduk mellan oss kunde jag dock känna hans beröring mot mitt mjuka skinn, vilket fick fjärilarna att återvända till mitt tarmsystem.
När allt blod var borttvättat från både mitt ansikte och mina händer och när näsblodet hade stoppat kände jag hur lättnaden rann igenom hela min kropp. Den känslan byttes dock snabbt ut mot ren knäsvaghet när Beto med sitt pekfinger drog en lös slinga av blont hår bakom mitt öra. När hans hand snuddade vid min kind kunde jag inte låta bli att stänga ögonen njutande och jag kände hur mitt hjärta slog lika fort och högljutt som en fabrik fylld av vävstolar. När jag sedan öppnade ögonen igen såg jag hur hans blick flöt över mitt ansiktes alla kanter och hörn - som om Beto betraktade vartenda veck och varenda solkysst fräkne.
"Why does it feel like I will miss out on a huge opportunity if I let you go now?"
En oinbjuden klump täppte plötsligt igen min strupe och jag tvingades samla min kropps alla krafter för att svälja den och få tillbaka talförmågan. Jag ville fråga: "hursa?", eftersom jag inte visste om orden som jag hade hört trilla ur Betos mun var vad han faktiskt sa, men det gjorde jag aldrig eftersom jag inte vågade. Jag kunde även se hur oron spred sig i hans nötbruna ögon när han insåg att hans kommentar hade tagit mig ur balans och genast sköljdes jag över av lite skuldkänslor. Jag kunde kappt ljuga för mina föräldrar så att ljuga för mig själv var helt omöjligt. Jag kände detsamma som främlingen framför mig - om vi går skilda vägar nu kommer ångern att hemsöka oss långt framöver. Därför tog jag modet till mig, drog på ett leende och såg till att våra vägar inte gick åt olika håll riktigt än.