Solen lyser mig i ögonen genom fönstret. Lapparna ligger i en hög på golvet bredvid sängen. Det pirrar fortfarande i kroppen när jag tänker på det hemliga numret. Det kan vara vem som helst. Det är både spännande och fascinerande.
Jag tittar på mobilen och ser att klockan är strax efter fyra. Förmodligen har jag några timmar på mig innan pappa kommer hem.
Nere i köket brer jag två mackor med messmör i brist på andra alternativ, fyller på Mannas matskål och går upp igen. En smak av både syrligt och sött, ungefär som mina delade känslor att sluta skolan, blandas på tungan när jag går igenom anslagstavlan framför mig.
Kvittot, den senaste ledtråden, hänger tillsammans med mina andra fynd. Jobbschemat har klämts in i det nedre vänstra hörnet på anslagstavlan. Idag behöver jag inte bry mig ett smack om vad som händer där. Mer än fem olika före detta brottslingar tittar tillbaka på mig med intetsägande blickar. Och sedan en bit till höger om Nicoline en bild på Kevin.
Han har mer att säga. Han måste ha mer att säga. Inte bara för att jag litar på Linnea utan för att han verkar vara en ensam ö. Ingen känner honom, ingen har tillräckligt med kontakt med honom för att veta vem han är. Nu har jag ett kvitto som hittades i närheten av samma plats som tröjbiten. Chansen att den tillhör honom är stor.
För att inte tala om det med scenskolan. Han borde följa sin dröm och jobba som skådespelare nu. Så varför gör han inte det?
Det vita pappret jag tagit fram är alldeles nerkladdat med frågor men ingen av de duger. Med en alldeles för skarpt vässad blyertspenna stryker jag över alltihop. Inget låter bra. Jag kan inte hitta den rätta vinkeln jag vill ha när jag ringer till honom. Jag drar in luft genom näsan. Gör ditt bästa bara. Du klarar det.
Du är modig.
Jag tänker på lapparna som fortfarande ligger på golvet eftersom jag inte ens försökt flytta dem, och börjar automatiskt att le. Fingrarna letar upp hans kontaktinformation i telefonen och klickar på luren. Tre signaler går. Fem. Sju. Till och med nio. Sedan hörs klicket som bevisar att det är någon som svarar.
"Kevin."
Han låter precis lika less och trött som förut. Vi skulle kunna ha spolat tillbaka tiden.
"Hej det är Paula. Skulle jag kunna få ställa några frågor?"
"Varför det?"
Han låter inte glad precis. Jag drar in ett ljudlöst andetag. Samlar på mig luft. Jag får inte skrämma bort honom nu när han väl är så nära.
"Jag har några nya frågor jag skulle vilja ställa. Om Nicolines försvinnande."
Det blir tyst en stund. Jag har ingen aning om vad han gör på andra sidan luren, eller var han är någonstans. Tankarna målar upp att han fortfarande sitter kvar på sängen med rödgråtna ögon och en trave servetter bredvid sig.
"Okej." hörs det till slut. "Jag antar att det är bäst så."
Det låter tyst, så tyst. Nästan i samma låga kraft som en viskning. Jag ställer min första fråga.
"Vad såg du den natten? Du måste ha sett något."
"Hur menar du?"
"Det var bara du och Nicoline. Hon försvann och du är tillbaka. Du sitter här där du ska vara. Du måste ha sett någonting."
Rösten i andra änden skälver till.
"Nej, du förstår inte. Jag satt gömd bakom ett hus för att överraska henne när hon kom ner, sedan hörde jag ljud som lät som fotsteg och en motor. Jag kunde ju inte gå fram för då skulle de se mig."
Jag suger på läppen. Håller inne på ordet jag så gärna vill ryta åt honom precis som om jag var det lejon Manna tror att hon är.
Fegis.
Pennan slår mot pappret. Som distraktion till att tänka skarpare. Jag svär till när udden bryts.
"Varför gömde du dig från första början?"
"På grund av hennes föräldrar."
"Är det inte jätte dumt att överraska någon som inte får märkas av sina föräldrar? Personer som blir överraskade brukar låta."
En suck hörs genom telefonen.
"Jo det är det men jag tänkte inte på det."
Jag sätter mig vid skrivbordet istället. Tar en kort paus och hoppas att det ska få honom att slappna av lite. Blicken dras mot fönstret där hustak stoltserar med små knubbiga skorstenar som pekar mot himlen.
Jag harklar mig för att signalera att vi börjar igen.
"Jag har hört att du gått scenskolan. Varför fortsätter du inte leta jobb på en teater? Du verkar uppenbarligen vara duktig."
"Livet väljer inte alltid samma vägar som en själv."
Tillsammans med tröttheten kommer det ut nyfiket och glatt, som om han vill prova något nytt, men under alla lager av inspiration finns en svag ton av bitterhet. En svart tagg som har fastnat någonstans i själen och gör ont. Även om han intalar sig att det är som han säger tror jag inte att det är hela sanningen.
"Dina föräldrar är fransoser. Vad gör du här då? I Forsåkra."
"Jobbar."
Vi är tillbaka igen. Vid de korta svaren som bara precis berättar vad jag vill veta.
"Med vad?"frågar jag.
"Försäljare på en mack."
Ett leende färgar mina läppar. Det är tur att han inte kan se. Jag har en känsla av att han skulle lägga på då.
"Inte längre." konstaterar jag. "Jag har pratat med din chef som sa att du inte jobbar kvar längre."
Om kvinnan från Tinder och min stalker, är hans chef eller inte har jag ingen aning om men det behöver inte han veta.
Kevin harklar sig.
"Jag fick ett bättre jobb."
"Var då?"
Det blir tyst en stund.
"På ett lager. Vectra. Utanför stan. Det var bättre betalt."
Utanför stan är en underdrift. Vectra ligger mitt ute i skogen fyra mil härifrån. Om jag ska ta mig dit kommer det att ta minst en halv dag.
"Varför jobbar du inte på en teater?" frågar jag nyfiket. Mest för att mata mitt eget intresse.
"Säg det, på något sätt måste jag få pengar."
Där är den igen. Den där svarta taggen som klämmer. Så tunn och samtidigt så lång. Han har låtit den växa ett tag.
"Hur kommer det sig att du bor så långt ifrån dina föräldrar?"
Jag kan känna hur stämningen ändras. Precis som när någon vänder på ett timglas. Atmosfären känns inte som att den blir mer vänlig precis.
"Alla har inte den turen att de kan bo hos sina föräldrar. Jag har inte bott med de på sex år. Inte träffat de sedan jag var arton. Var glad för det du har."
Det sista är rent gift. En reptilgrön vätska som hotar att bryta sig in i mina ådror. Överläppen kröker sig. Jag håller inne en fnysning. Han vet ingenting om min familj och jag vet ingenting om hans, vi står på samma ruta.
"Jag har hittat ett kvitto i närheten av biten som revs av från din tröja. Vad vet du om det?"
Det blir tyst en stund. Han verkar fundera.
"Den är min."
"En kexchoklad och en tändare. Två intressanta föremål. Vad skulle de ha de till?"
"Det vanliga. Vad brukar de användas till? Jag tänkte dela med Nicoline. Kexchokladen i alla fall."
För första gången tycker jag mig höra en lättsam Kevin. En glimt av hur han kan ha varit innan allt det här hände.
"Röker du?" frågar jag.
"Nej men jag har kompisar som gör."
"Så du bestämde dig för att pröjsa en tändare?"
Han skrattar till. Ett hest och tyst skratt.
"Det var mer av ett vad som jag förlorade. Tändaren är hos min kompis nu."
Jag kommer på mig med att nicka och svarar genast instämmande för att visa att jag lyssnar. Det blåser till utanför fönstret och några droppar landar mot fönsterrutan när jag sneglar på blocket. Min sista fråga lyser obesvarad på pappret.
"Du gav dig ut för att leta efter henne. Såg du henne någon gång? Eller något som kunde leda dig till henne?"
Det frasar av tyg någonstans genom telefonen. Jag hör hur han andas in. Det låter lika tungt som om han lyfte en flera kilo tung sten. Ett tag är jag rädd att han ska försvinna. Inte som i att lägga på utan att han ska ge efter åt sina tankar och sväva iväg.
"Nej jag såg henne aldrig."
~~~
Hejhallå!
Hoppas att allt är bra. Tack för att du läser, det betyder oerhört mycket. Skriv gärna en kommentar eller rösta :)
Tycker att jag lyckades rätt bra med musiken den här gången haha. Yes, depending on how you see it, chaos is a ladder.
Ha det bäst och ge någon en kram 🌟💕
KRAMAR
Mica <3