Leonardos perspektiv:
Fredag
Just nu sitter jag på en buss till ett läger. För några dagar sedan skrev jag upp mig på ett papper för att vara med på detta lägret. Orsaken till att vi är på lägret är för att samla pengar till en välgörenhetsorganisation. Innebandylaget hade tydligen fått hälften av summan för inträdet på de matcher dem vann denna säsongen. För att få in de sista pengarna så ska hela laget och de andra som vill delta i insamlingen, åka till ett ställe och baka kakor och muffins, göra banderoller och ha en kiosk och sedan sälja bakelserna.
Vi ska vara där i tre dagar från fredag till söndag. På lördagen ska vi baka allt och fixa all rekvisita och på söndagen är då vi ska sälja det.
På bussen sitter jag ensam. Det är en två timmar lång resa dit och det enda jag har gjort är att lyssna på musik, spelat på mobilen och läst en bok. Det är cirka 20 elever på denna bussen så det är inte det lättaste att koncentrera sig. Jag sitter på en plats i bakre delen men närmre mitten för innebandy laget sitter längst bak och är de med högmälda av alla.
Vi har suttit i bussen i en timme och det börjar bli väldigt drygt nu. Jag skrev upp mig på listan för att jag inte har något annat att göra i helgen och det verkade roligt men mestadels för att Niko skulle med.
Efter denna timmen har huvudvärken växt från 0 till 100. Jag lutar mitt huvud mot sätet för att vila det och kommer på att jag kan skriva till 'HeWhoMustNotBeNamed'.
14:23
Jag:
Hej hej, nu är det jag som har tråkigt. Vad gör duu?
Det tar några minuter innan han svarar.
14:28
HeWhoMustNotBeNamed:
Hello, sitter på en buss till den där välgörenhetsgrejen du vet. Eller du kanske inte vet, vet inte om det är en grej hela skolan fått veta eller om det bara var lappen som blev uppsatt lol, dd?
Mitt hjärta dunkade snabbare för varje sekund som gick. Plötsligt blev jag nervös men på samma gång exalterad. Jag sticker upp huvudet snabbt över sätena för att kolla om det är någon som är vid mobilen just nu. Det är lite svårt att se men av vad jag ser sitter nästan alla med mobilerna förutom de flesta i bandylaget som bara sitter och pratar högt.
Efter att har vänt bort huvudet från laget kan jag inte undvika att lämna en sista blick mot Nikolas. Jag tänkte bara kolla dit i en halv sekund men det blev längre när jag märkte att han också kollade mot mig. Efter några sekunders stirrande lämnar jag hans blick med ett lätt leende på läpparna. Han gör detsamma.
Jag vänder blicken mot mobilen igen för att svara.
14:30
Jag:
Va är du på bussen? Jag tror vi är på samma buss, eller var där flera bussar?
Mina tankar yrade omkring på vem det kunde vara men de ledde mest till att det var någon från laget. Varför vet jag inte.
'HeWhoMustNotBeNamed' svarade inte på ett tag och jag antog att han inte skulle göra det på resten av biten heller så jag satte på musik och gick in i min egen värld igen.
Jag väcktes ur min zon av att alla började jubla. Då förstod jag att vi var framme. Äntligen.
Alla knäppte loss sina bälten och redan innan bussen ens stannat hade nästan alla redan ställt sig upp.
Jag satt kvar och väntade på att folkflödet skulle lämna bussen. Då fastnade min blick på en kille jag aldrig sett förut. Min känsla sa att det var någonting med honom. Han såg ut att vara med i laget då han gick mitt i klungan.
När alla hade fått sina väskor som var i bagageutrymmet så skulle alla var tysta och lyssna på deras coach. Han gick igenom alla regler och vi skulle nu få reda på våra sovpartners. Jag var pirrig och kunde inte riktigt fokusera för jag kände ingen här, jag har inte varit riktigt intresserad av att skaffa vänner innan. Han började ropa ut de första paren.
"Frans och Kevin" Mitt i folkmassas hör man ett vrål som man kan vara 100% säker på vem det är.
"Veronica och Jasmin" Deras lilla fniss hör man knappast, jämfört med några andras *host*.
"Michelle och Kim"
"Teo och Oliver" Framför mig ser jag fyra händer i luften som sedan smälls ihop till en klapp. Då ser jag att två av dem händerna tillhör killen på bussen. Antingen heter han då Teo eller Oliver.
Han säger ett antal namn till men mitt har inte blivit uppropat, inte Nikolas heller...
Plötsligt säger han "Leonardo och Nikolas" och jag tror mitt hjärta nästan stannade när jag hörde våra namn tillsammans. Jag vet inte om jag blev glad eller mer nervös men jag var säker på att mitt hjärta tvärtom till innan skulle hoppa ut ur bröstet på mig.
Jag känner hur mitt ansikte blir rött som en tomat. Ska jag bo och sova med honom i två nätter? Såklart är jag glad men det kom som en chock. Försiktigt vänder jag mitt huvud mot Nikolas. Han kollar redan på mig när min blick anländer. Han ler, inte ett stelt leende denna gången utan han verkar vara glad.
Jag ler snabbt tillbaka och vänder sen ansiktet ner i marken.
Alla ska nu gå till sin partner och få nyckeln till stugan. Hur ska det här gå?
Nästan alla andra par möttes upp när de fick reda på sina partners men jag var inte säker på om Niko skämdes över mig när han var med sina vänner eller om han inte brydde sig så mycket om det.
Jag kollade upp för att se vart Nikolas var. Jag vänder upp ansiktet lite för snabbt då jag ser att han redan var framför mig. Av förvåning hoppar jag ett steg bakåt. Igen? Jag märker sen att min mun lämnade ifrån sig ett "Oh".
"Sorry." Sa han och försökte möta min blick. Jag känner att jag måste lugna ner mig nu. Såhär kan jag inte vara hela helgen.
"Eh nej det var mitt fel förlåt, jag måste sluta kolla ner i marken hela tiden hehe..."
Han lämnade ifrån sig ett leende innan han frågade "Ska vi gå och få vår nyckel?"
"Mm."
Vi går mot coachen i tystnat. När vi fått vår nyckel går vi till vår stuga för att lägga in vår packning.
Stugorna är triangelformade. Precis innan för är det ett litet utrymme som man kan sitta vid. Om man går vidare in så är där två sängar. Det ser mysigt ut. Sängarna är intill väggen och mellan sängarna är där ett litet bord.
Vi lägger in våra saker inne på varsin säng innan vi lämnar stugan igen för att röra oss mot den stora stugan där alla ska vara.
Inne i den stora stugan gick vi bara igenom en massa saker om vad vi skulle göra, en massa regler och grupper och sådant. Jag kom i samma grupp som Nikolas så jag antar att dem delade in en med de man bor med och de i stugan bredvid. Så vi är fyra i en grupp, i min grupp var det jag, Nikolas, Theo och Oliver och vi skulle baka muffins.
Dagen går och det enda vi gjorde var att umgås och gå runt och lära känna området lite. Det fanns inte tillräckligt med tid idag för att börja med rekvisitan.
Plötsligt var det mörkt ute och alla skulle gå till sina stugor för att sova. Jag kollade efter Nikolas men såg inte honom så jag antog att han skulle komma till stugan ändå strax efter mig.
Jag hade rätt, han kom bara några minuter efter mig. I stugan fanns där också en liten vask och där borstade vi tänderna.
Det var lite stelt mellan oss men vi gjorde så gott vi kunde för att undvika stelheten.
Efter bara 20 minuter hade vi båda gått och lagt oss och låg nu med mobilerna.
En tanke som plötsligt slår mig är om 'HeWhoMustNotBeNamed' är en kille eller tjej. Mina tankar har förutsatt att han är en kille men jag vill gärna vara säker. Så jag skickar ett meddelande till 'HeWhoMustNotBeNamed'.
21:05
Jag:
Du är en kille va?
21:05
HeWhoMustNotBeNamed:
Ja haha
Med ett snett leende på läpparna vänder jag min blick snabbt mot Niko för att se om han sov men han låg också med mobilen, han såg ut att skriva med någon också...