Det hade gått tre månader sedan olyckan och tre månader hade gått då Jenny väntade på det samtal hon aldrig skulle få.
Dagen lede sakta till natt. Då de sista dropparna av hopp, sakta rann ner och försvann. Och det var då hon äntligen såg sanningen i vitögat. Hennes man var död. Han skulle aldrig kunna ringa till henne. Hon skulle aldrig få känna hans ömma kropp mot hennes. Hans sköna stämma skulle inte längre säga ett ord. De ända som finns kvar utav honom, finns i en låda på vinden.
Först ville Jenny inte gå upp till vinden för att hämta ner lådan med det sista och enda som kommer finnas kvar utav hennes man. Men efter många om och men så beslöt hon sig att låsa upp dörren som lede upp till vinden. För varje steg hon tog kändes det mer och mer som om benen var två mjölpåsar som bara blev tyngre ju högre upp hon kom.
När hon kom upp var det första hon la märke till, lådan. Den stora lådan som var fylld med blandade känslor. Bara redo att hoppa på Jenny.
Hon gick allt närmare lådan. Ju närmare hon kom, desto mer kom tankarna att detta inte var en så bra idé och att Jenny borde vända tillbaks.
Men Jenny var stark och tog lådan ner till det stora vardagsrummet. Samma vardagsrum som Martin, hennes man frågade henne om hon ville gifta sig med honom.
Vardagsrummet hade ståt tomt i tre månader. Men nu efter tre månader, så satt Jenny där med en stor låda. En stor trä låda.
Hon öppnade den och det första hon får syn på är ett svart vitt skolfoto. Från årskurs 7. det var då de först mötte varandra. Deras första möte någonsin. Skolgången var väll inte den bästa tiden för dom. Det var ju då man försökte få reda på vem man var som person. Vilket inta alltid var så lätt.
När Jenny fortsatte att titta igenom lådan med minnen från Martin såg hon en biobiljett. Det var den första dejten de någonsin gick på.
Den första dejten de gick på var som de flesta första dejter som folk gick på. I en biosalong. I en mörk biosalong tittandes på en romantisk komedi. Varken hon eller Martin la sin uppmärksamhet på filmen. Utan de var för upptagna med att försöka få den andra partnern att inte känna sig obekväm. Det slutade i att de båda kände sig obekväma och bestämde sig att gå där ifrån, mitt under filmen. Det gjorde inte dom någonting. För de fortsattes ses efter händelsen.
När Jenny fortsatte att titta igenom lådan som nästan var tom. Såg hon ett stort fotoalbum. Med ett gäng bilder utav de två tillsammans. De första tre sidorna var dagen som slutade med att de kysstes för första gången. Det var under deras fjärde dejt. Som de tillbringade på Liseberg. De åkte inget. Eftersom Jenny är livrädd över att åka snabba saker. Så de tävlade på olika hjul och tittade på en liten trolleriföreställning. När dagen ledde mot sitt slut så bestämde de sig att åka flume ride. Detta var inte Jennys idé. Utan Martin tvingade upp henne.
När de väll skulle åka ner för den sista backen så kysste Martin Jenny på munnen. Jenny hajade inte vad som hände. Men när hon såg kortet som kameran tog. Så insåg hon att hon precis hade fått sitt livs första kyss. Och det var underbart. Så Martin köpte kortet åt henne och där slutar minnet utav den dagen.
De kommande sidorna var inte direkt roliga minnen att se tillbaka på. Inte enlig Jenny i alla fall. Men som man brukar säga. Man måste har regn för att det ska bli en fin regnbåge.
Och det är direkt vad de fem kommande sidorna består utav. Regn. För bilderna är från helgen de hade sitt första bråk. Anledningen till varför de bråkade var för att Jenny var med ett par av sina killkompisar dagen innan. Vilket Martin inte gillade så mycket. Och blev lite svartsjuk.
-Varför hänger du med andra killar när du har mig? Frågade Martin henne med en arg ton i rösten.
För att de är de ända vännerna jag har mer än dig. Sa Jenny samtidigt hon försökte lugna Martin.
Men det hjälpte inte. För det gjorde bara Martin mer förbannad.
Så nu är jag bara din vän. Huh?! Jag som trodde att denna ring betydde något mer.
Sa Martin samtidigt han pekade på ringen han fick när de gifte sig.
Jenny bara skakade på huvudet och sa till sist.
Jo, jag menar bara att jag har bara dom som mina vänner. Jag har ingen annan än Tom, Henrik och Jimmy som vänner.
Oh, okej, då förstår jag. Förlåt, jag blev bara lite svartsjuk där innan, kan du någonsin förlåta mig?
Så klart jag kan.
Och där slutade fotoalbumet. Nu fanns det bara en sak kvar i den snart tomma lådan.
Och det var en lite grå, metall ask. Som man behövde en liten nyckel för att öppna.
Problemet är bara att Jenny vet inte var nyckeln är någonstans. Hon kommer inte heller i håg vad som finns i asken. Det Jenny bestämmer sig för att göra är att sova på saken och förhoppningsvis komma ihåg var nyckeln är.
Så Jenny låter sakerna ligga kvar där de är, när hon går upp för den knarriga trappan för att lägga sig.
Hon byter om till ett par mjukisbyxor och ett linne och lägger sig i den kalla, stora, ensamma sängen.
När hon vaknar upp så är det första hon får syn på en liten nyckel på sängbordet. Och när hon sätter sig upp ser hon också asken. Hon hamnar först i någon sorts chock. Men hon drar sig snabbt ut ur den och tar asken i ena handen och nyckeln i andra handen.
Nyckeln passar perfekt in i det lilla nyckelhålet.
Så hon vrider sakta runt nyckeln, ett varv, två varv... tre... fem varv för att sedan höra ett litet klick.
Så Jenny öppnar asken. Och i asken är det bara en hårlock. Ett brunt kort hårlock.
Jenny blir först besviken. En hon ändrar sig mitt i tanken. När hon kommer ihåg vems hårlock det är och när hon la i den i asken för första gången.
Det var Martins hårlock. Den klippte Jenny av innan han och hon skulle åka flygplan för första gången. Varför Jenny klippte av en hårlock av Martin. För att ha som minne om något skulle hända med honom under första flygturen. Som var för tre månader sedan.
Och det hände ju en sak med Martin under denna första flygtur.
Planet störtade och Martin dog.
Samtidigt som tanken av att Martin dog i flygplanet, kom Jenny och tänka på hur hon överlevde.
Men hon mindes inte alls hur hon överlevde.
Det var då Jenny såg helbilden. Hon överlevde inte olyckan. För hur annars kunde hon förklara att nyckeln och asken plötsligt låg på hennes sängbord när hon vaknade upp.
Hon levde inte. Hon var död. Allt detta som höll på är bara livet efter döden. Och hon lever om sitt liv bara som en fullvuxen människa.
Men detta är inte hela sanningen. Det var vissa personer som överlevde olyckan den dagen. Och en av dom var Martin. Samma Martin som är gift med Jenny. Som varje dag brukade besöka sin döda fru, Jennys grav.
Denna dag var en mörk dag och hösten var på väg. Martin åkte på de folktomma gatorna för att besöka sin döda fru. Han kunde gå till hennes grav nu med förbundna ögon och ändå komma rätt. När han kom fram till graven så satte han sig ner och tog fram en sax från innerfickan. Och förde den mot sitt hår och klippte bort en hårlock och la i den i en av de tio askarna som låg framför gravstenen. Eftersom, sen olyckan så har han klippt av en hårlock och lagt det i en ask. Detta har han gjort, varje dag efter olyckan.
Jag borde sagt hur mycket jag älskar dig när du än fanns vid min sida. Jag ångrar nu de dagar som gick förbi, då jag inte sa hur mycket jag älskar dig. Jag har så stor ångest just nu över att jag ibland la jobbet före dig. Jag är så ledsen. Förlåt. Jag önskar varje natt att det var jag som dog den dagen för tre månader sedan. Och att det var du som överlevde. För du förtjänar att leva. Och inte jag. Jag var den som gjorde allt dumt. Inte du. Du var och är den snällaste, finaste, underbara flickan som någonsin levde på denna jord. Jag saknar dig. Jag lovar av hela mitt hjärta att jag kommer tillbaka hit imorgon också. Och dagen efter det.
Jag älskar dig.
Sa Martin innan han återvände till sin bil och körde hem.
Men han kom aldrig hem. Och han kommer aldrig komma hem. För han krockade med ett tåg och dog.
Jenny satt nu i fosterställning framför lådan och lät tårarna rinna från ansiktet ner på golvet.
Men tårarna stoppades plötsligt när någon knackade på dörren. Jenny torkade bort tårarna och gick för att öppna dörren.
När hon öppnade dörren så stod Martin där.
Jenny trodde först inte på det. Men när Martin kramade om henne. Så viste hon att detta var sant. Att Martin stod där. Framför henne. Nu var allt fantastiskt igen.