John, Oskar, Frida och Tom vaknade alla på morgonen ett tyst larm som Tom stängde av. Och i samma stund ringde allas telefoner. De kröp ut ur sovsäckarna och tog upp telefonerna.
"Det är Jan", sa John.
"Niklas ringer till mig", sa Frida.
"Staffan", sa Tom.
"Antti", sa Oskar.
"Så nu vet de", sa John. Han tittade på sin telefon och lade på.
"Tror de verkligen att vi skulle svara och berätta var vi är?", sa Tom och lade på. Oskar och Frida gjorde samma sak. Sekunden senare fick John ett meddelande från Jan: Var är ni?
John skakade på huvudet och svarade: Det berättar vi inte. "Så då är det väl dags att röra på sig igen". "De är säkert på väg hitåt redan".
"Antagligen med motorbåtar", sa Oskar och började i snabb fart packa sin väska". "Vi måste skynda oss". "Tältet tar alltid längre tid att packa än man tror".
John nickade. "Det är sant". Han började packa sina saker så snabbt han kunde men började i brådskan tappa dem. Han stannade upp. "Tror ni att vi behöver tältet?".
Under tiden körde tio Mästerdykarbåtar från högkvarteret åt samma håll som Oskar och Tom hade rott.
"Jag antar att de inte svarade", sa Miguel.
"Förutom Johns meddelande, nej", svarade Jan. "Men de kan inte ha hunnit så långt med en roddbåt". "Vi undersöker de närmaste stränderna".
"Där är den närmaste", sa Miguel och pekade åt vänster på en mindre strand. Sedan tog han upp en megafon. "De fem båtar som är längst bak, undersök den här stranden!".
Fem båtar svängde in mot stranden medan de fem längst fram fortsatte. Bara ett par minuter senare såg de nästa.
"Vi svänger in här!", ropade Miguel. Båtarna åkte in till stranden och alla hoppade i land.
"Hur stora är stränderna?", frågade Jan.
"Den första är mindre än den här", svarade Miguel. "Så om de slog läger där kommer de att hittas snabbt". "Den här stranden slutar var gatorna börjar, men det är långt dit härifrån". "Och de första hundra metrarna härifrån är inte populära bland turister".
"Miguel, vi har hittat dem!", ropade en kvinna. "Båten som de tog och deras tält är bakom de här sanddynerna!".
"Bra", sa Miguel och gick snabbt upp på dynerna med Jan bredvid sig. Tältet och roddbåten var mycket riktigt där.
"Det här gick snabbt", sa Niklas som också stod bredvid dem. Samtidigt blåste en del av tältöppningen upp en aning och ett par skor syntes.
"Fahra, kom ut därifrån!", ropade Miguel. "Och resten också!".
Ingenting hände. Miguel lyfte handen, ritade en cirkel i luften och pekade på tältet. Jan, Niklas, Antti, Staffan och de spanska mästerdykarna ställde sig i en cirkel runt tältet.
"Ni är omringade!", ropade Miguel sedan. "Kom ut därifrån!". Det blev tyst en stund. Sedan ropade han: "Jag räknar till tre!". "Har ni inte kommit ut då kommer vi och släpar ut er!". "Ett!". "Två!". "Tre!".
Ingenting hände. Miguel suckade och pekade på tältet. Tre manliga spanska mästerdykare gick fram till tältet och öppnade det.
"Tomt!", sa en av dem.
"Va?!", sa Miguel och gick fram till öppningen. Och gapade. Tältet var mycket riktigt tomt.
"De lämnade det som lockbete", sa Niklas.
"Jag säger det igen, Miguel", sa Jan. "Du känner honom inte". "Och fortsätter du att underskatta honom kommer du aldrig att hitta honom".
Miguel vände sig mot Jan. "Du menar om vi inte slutar underskatta honom kommer vi inte att hitta honom", sa han. "Tanken att det här kan vara ett lockbete slog inte dig heller". Han suckade. "Det är som sagt långt till husen och gatorna på andra sidan stranden...", Miguel pekade åt höger, "...men turistmängden som de kan ta skydd av börjar drygt hundra meter härifrån och de kan mycket väl vara bland den redan". Han tog fram sin telefon och ringde till högkvarteret. "Det är Miguel". "Be alla våra dykare att hålla utkik efter Fahra och hans vänner". "Både i land och ute på havet". Han avslutade samtalet. "De ska inte komma undan".