Mina allra tidigaste minnen är en blandning av kullar och ängar, och mörka fuktiga stall och råttor som kilar längst takbjälkarna ovanför mitt huvud. Men jag minns tydligt den dagen då hästauktionen ägde rum. Skräcken jag kände den dagen har följt mig genom livet.
Jag var inte ens ett halvår gammal, ett spinkigt långbent föl som aldrig varit mer än några meter bort från sin mamma. Vi skildes den dagen på den fruktansvärda stimmiga auktionen, och jag såg henne aldrig mer. Hon var en fin arbetshäst som började bli till åren men full av styrka och kraft. Hon var som en irländsk draghäst, vilket syntes tydligt i både bogen och flanken.
Hon såldes på bara några minuter, och innan jag hann följa efter henne ut genom grinden sveptes hon ut ur inhägnaden och bort från mig. Men av någon anledning var det svårare att bli av med mig. kanske var det min vilda blick när jag gick av och an i inhägnaden och letade efter min mamma, eller så var det för att ingen av de bönder eller zigenare som kommit dit var ute efter ett rangligt för som inte var renrasigt.
Men oavsett anledningen diskuterade de länge hur lite jag var värd innan jag hörde klubban och jag fördes ut genom grinden till en hage utanför. "Inte så illa för tre guenias eller hur? Inte sant min lilla brandfackla? Inte illa alls." Rösten var hes och grötig av sprit som tydligen tillhörde min nye ägare. Jag tänker inte kalla han min herre, för ingen man har någonsin varit min herre.