BELLE
Veckoslutet gick segt framåt, hela lördagen satt jag med en bakfylla som gjorde sig påmind så fort jag ställde mig upp, och hela söndagen ägnades åt att försöka mig på matematikläxan vi hade fått. Konstigt nog lyckades jag räkna två uppgifter, dock var det sju stycken vi skulle borda räknat men två var bättre än ingenting.
Söndag kväll, klockan var något kring tjugotre, och jag satt på min balkong med en cigg mellan läpparna och ett glas vin i handen. Jag såg ut över stan utanför och kände ett svagt leende på mina läppar. Det var så fint, gatulamporna som lyste upp den förövrigt mörka staden, människor som gick skrattandes på gatan en bit ifrån, något par som troligtvis var påväg hem från en dejt med tanke på de fina kläderna de bar. Någon barnfamilj som gick med en vagn och en hund i koppel bredvid, och samtidigt som mitt leende växte större så kände jag även hur mina ögon vattnades och sakta fälldes en tår längs med min kind.
För ett par år sedan tillhörde även jag en lycklig familj. Visst, vi hade våra problem, men lyckliga var vi trots det. Tills min pappa, som tillhörde någon slags maffialiknande liga, vilket han alltid hade gömt för oss alla, förutom min mamma, tydligen hade fått något problem med någon annan liga. Jag kommer aldrig glömma den där mörka oktobernatten, natten mellan den 27 och 28 oktober, 02:37 då polisen knackade på vår dörr, för att meddela att min syster, Adrienne Céline Lynette Côté hade blivit mördad. På grund av min pappas problem.
Mamma och pappa skiljdes, jag flyttade ut för att jag inte ens kunde se på dem utan att må dåligt. Mamma visste vad som var på gång. Och hon bara lät det ske, pappa visste precis vad som skulle hända. Jag hade hittat mängder av hotelsebrev, och även jag hade varit hotad en gång i tiden.
Jag träffar aldrig min pappa längre, han stöder mig finansiellt och min mamma ser jag ibland. Den enda kontakten jag har med dem båda egentligen är att de ger enorma summor pengar åt mig, troligtvis som ett försök att säga förlåt. Visserligen är det skönt att få pengar, men ingen summa kommer någonsin kompensera den lyckliga familjen som splittrares den natten.
Snabbt torkade jag bort de några tårarna som rann. Trots att det hade hänt en relativt lång tid sedan så gjorde det jävligt ont fortfarande. Jag talade aldrig riktigt om det med någon, blev tvingad till någon psykolog som jag aldrig gick till. Men, sår läker. Hoppeligen även dessa.