Snö adderat med Sverige är lika med slask, så är det bara. Jag hatar vinterhalvåret och precis allt som hör där till, men jag kan ju i alla fall skatta mig lycklig över att det finns termos med varm choklad att värma sina frusna fingrar mot.
Dagen för Bens inomhusmatch är kommen och trots att jag sitter i en stor fotbollshall med konstgräs, skulle jag inte bli ett dugg förvånad om jag fryser fast i läktaren. Rebecka däremot, som jag tvingat med mig som sällskap, riskerar inte det med tanke på att hon är inne på sin tredje runda till caféet för att köpa kaffe.
Nu kanske de flesta tänker, vad i helvete gör du med Rebecka och hur många kapitel av ditt meningslösa liv missade vi nu Emma? Svaret är rätt simpelt faktiskt. Att missa Bens match har aldrig varit ett alternativ, däremot har jag fram till den dagen febrilt letat efter någon som kan följa med mig. Jag är nämligen alldeles för folkskygg för att gå själv.
Rebecka var absolut inte mitt förstahandsval, men eftersom Sofie är hos sin flickvän, stämningen mellan Tina och mig fortfarande är jobbig, pappa jobbar och mamma inte kunde vara mindre intresserad av fotboll, blev det till slut hon som fick frågan. Lyckligtvis visade det sig att hon behövde en ursäkt för att slippa vara hemma under sina föräldrars affärsfest.
Därför sitter jag nu och väntar på att hon ska komma tillbaka från cafeteria, för att sedan behöva förklara för henne vad som händer nere på konstgräset. Där pågår matchen för fullt och trots att fotbollsplanen är fylld av tjugotvå svettiga killar som febrilt jagar efter bollen är min blick enbart fäst vid han med tröjnummer sju: Ben.
När Rebecka till slut kommer tillbaka med sin rykande kopp kaffe hinner hon knappt sätta sig innan hon för säkert tionde gången klagar på kylan, varav jag instämmer med ett mumlande.
"Hur går det för dom?", frågar hon medan hennes rödmålade läppar sluter sig om pappersmuggens kant.
"Dom ligger under med 3-1," svarar jag och borrar ner min frusna haka i min dunjackas krage.
"Hur går det för Ben då?", tillägger Rebecka, helt aningslös om vem av de många spelarna som faktiskt är han.
"Han ser trött ut," svarar jag, en aning bekymrad över det faktum att Ben och resten av hans lag inte verkar orka hänga med i spelet.
"Jag förstår inte hur dom pallar," säger Rebecka medan hon smuttar på sitt varma kaffe och denna gång instämmer jag genom att själv ta en klunk av min varma choklad.
Kylan är säkert en av de orsaker till att det inte är särskilt mycket folk på läktaren, bortsett från några föräldrar, en och annan flickvän och ett ungdomsgäng som kommit för att heja på hemmalaget.
Plötsligt intensifieras dock matchen för oss alla när Ben får tag på bollen och efter att ha snirklat sig runt den ena backen är han raka vägen på väg mot målet.
"Heja Ben!", tjoar Rebecka, men tystas snabbt ner när Ben skjuter och bollen har mage att träffa ribban.
Strax därefter ljuder domarens visselpipa över hallen — halvtid. Applåder bryter ut över läktaren för att hylla de båda lagens insatser, men jag kan mycket väl se Bens besvikelse hela vägen hit.
"Det var nära i alla fall," säger Rebecka med en axelryckning och medan hon verkar ha den okunniges positiva syn på saken, kan jag känna igen mig i Bens besvikelse. Jag minns trots allt själv hur det var att ge allt men ändå inte nå hela vägen.
I takt med att hemmalagets tränare sjasar in sina utmattade spelare till omklädningsrummet för taktiksnack och återhämtning inför den andra halvleken, börjar läktarna tömmas på folk som söker sig mot toaletterna. Jag och Rebecka förblir dock sittandes på våra platser och tittar på spelarna när de svettiga och missnöjda lunkar förbi läktaren. Jag söker efter Bens blick under hans lugg som hänger stripig över hans panna och när han höjer blicken mot oss ger jag honom ett uppmuntrande leende. Rebecka däremot ger honom två tummar upp och från min plats kan jag se hur han med sänkt huvud skrattar till åt hennes dramatiska gest. Därefter föses han iväg av sin tränare och utan Bens närvaro känner jag hur kylan genast kryper sig närmare.
"Han är så kär i dig," säger då plötsligt Rebecka med ett brett flin och genast hyschar jag ner henne.
"Och det vet du?", säger jag defensivt över det faktum att alla verkar tro sig veta saker om mig och Ben som inte ens vi själva vet om de stämmer.
"Såklart jag vet," svarar dock Rebecka och verkar inte bry sig om min defensiva ton ett dugg. "Det är helt sjukt att du inte förstått det själv än."
Min blick faller på tomrummet framför mig medan tankarna snurrar i mitt huvud. Hur kan det vara så tydligt för henne när jag själv inte vågar tro på att det kan vara sant? Visst, vi har gjort mycket av det kära människor gör, men ändå vaknar jag varje morgon och är livrädd över att Ben plötsligt ska ha ändrat sig om allt.
"Hur vet du?", frågar jag i brist på egen förmåga att se det, men innan Rebecka hinner svara har spelarna åter igen börjat strömma ut över planen.
Ben däremot går raka vägen mot oss och ställer sig lutad mot läktarens träräcke. Från hans lugg rinner antingen svett eller vatten i ett försök att svalka ner sig inne i omklädningsrummet och för att möta min blick drar han fingrarna genom den.
"Hej du!", hälsar jag med ett glatt leende och får ett aning utmattat leende tillbaka.
"Fryser ni?", frågar Ben och lägger sin hand mot mitt knä där han varsamt rör den fram och tillbaka för att få fram någon sorts värme.
"Fruktansvärt mycket!", svarar Rebecka och för att lugna den bekymrade min som lägger sig över Bens ansikte skakar jag snabbt på huvudet i en lögn. Faktum är att jag snart kommer få frostbett på ställen man absolut inte vill ha frostbett. Jag förmår dock inte att tala sanning när Ben själv står i t-shirt med armarna täckta av gåshud.
"Vill du ha varm choklad?", frågar jag och sträcker mig mot min termos i hopp om att kunna värma upp honom, men han bara skakar på huvudet.
"Det är bra, men tack ändå," svarar Ben med ett leende och innan jag hinner försöka övertala honom till att dricka något varmt, har Rebecka tagit till orden.
"Ni kämpar på bra," säger hon i vad jag antar är ett försök att uppmuntra Ben, men huruvida hennes vänliga ord sjunker in är tveksamt.
"Tack," svarar han dock och vänder sig mot mig. "Vill du hitta på något efter matchen eller vill du hem direkt?"
Tanken på att umgås med Ben är alltid lockande, men mot alla odds är tanken på en varm dusch lite mer lockande denna dagen.
"Jag hade gärna," börjar jag och lägger min kalla hand över Bens, "men min kropp skriker efter en varm dusch."
"Okej, jag kör dig," svarar Ben med ett leende och tar min frusna hand i sin näve. Sjukt nog är hans hand varm och vore det inte för att de andra spelarna börjar inta sina positioner hade jag behållit den ett tag till.
"Lycka till," säger jag uppmuntrande och Rebecka tillägger, en aning oklart: "Bollen är rund!"
Både jag och Ben skrattar till av hennes fria slängande med sporttermer som hon antagligen snappat upp från något teveprogram.
"Tack hörni," säger Ben och under nästa ögonblick tittar han lite diskret runtom sig innan han häver sig över räcket och pressar sina läppar mot mina i en lätt kyss.
Mina frusna läppar blir genast varma av hans beröring, men så fort han drar ifrån lämnas ett kallt utrymme kvar som suktar efter mer av honom.
"Vi ses sen," viskar Ben, med sitt ansikte inte långt ifrån mitt och fortfarande hängandes över räcket, innan han hoppar ner från läktaren och ger sig ut på planen igen. Därefter ekar domarens visselpipa än en gång genom hallen och andra halvleken drar igång.
"Ja du Emma," börjar Rebecka med munnen krökt i ett flin, "hur kan jag veta att han är kär?"
Med himlande ögon knuffar jag till Rebecka i sidan med armbågen, vilket får oss båda att börja skratta.
Kanske är det trots allt tydligt och det bara är mina värsta farhågor som förblindar mig. Det är trots allt mig han bad komma på matchen, mig han ska skjutsa hem efteråt och mig han kommer skriva godnatt med ett hjärta till ikväll.
"Är det lika tydligt att jag är kär i honom?", frågar jag Rebecka och som om svaret vore skriver i min panna ger hon ifrån sig ett halvt skratt.
"Var det inte tydligt innan, blev det definitivt det när du bestämde dig för att slunga korvstroganoff mot folk för hans skull," säger hon med ett flin och åter igen puttar jag till henne, denna gång så att droppar av kaffe spills från hennes kopp.
Medan matchen fortgår gör jag mitt bästa i att hänga med medan Rebecka tjattrar bredvid mig om både det ena och det andra. Jag lyssnar bara med ett halvt öra, men det verkar inte som att hon är särskilt intresserad av mina svar ändå. Detta kanske hade gjort många stötta, men för min del gör det inte så mycket att Rebecka är alldeles för självcentrerad för att lägga någon vikt vid mina åsikter. På så sätt kan jag fokusera på Ben och hur snygg han är i sina matchkläder medan Rebecka då och då nöjer sig med ett enkelt "mm", "precis" eller "javisst".
Pladdret intill mig, som till mesta del handlar om killar, får mig dock att börja fundera. Några av Rebeckas ord genomtränger nämligen min bubbla och speciellt de som handlar om skolskvaller. Någon har legat med den, den och den tappade oskulderna med varandra och tydligen har Julia Pettersson precis dragit på sig någon enveten könssjukdom som skrämmer bort alla killar eftersom hennes underliv nu luktar mögelost. Hur Rebecka sitter på all denna informationen vet jag inte, men jag antar att det är sådana förmåner som kommer med popularitet.
Det mina tankar jagar efter är dock huruvida djupt nästlat Rebeckas vetande är. Hon verkar veta något om de flesta, vilket även borde betyda att hon vet något om det jag så länge undrar över.
"Tror du Ben är oskuld?", frågar jag efter en stunds tvekande och försöker låta så ointresserad som möjligt för att inte framstå desperat efter ett svar.
Lyckligtvis är det Rebecka Salomonsson jag har att göra med — skvallertanten som bara njuter av att ha något spännande att gotta ner sig i.
"Jag vet faktiskt inte," svarar Rebecka och på hennes grubblande ansiktsuttryck ser det ut som att hon går igenom det arkiv av skvaller hon samlat på sig under sitt liv. "Det känns som att han ser för bra ut för att vara det, eller hur?"
Jag mumlar något ohörbart som svar och låter Rebecka fortsätta med sitt malande om folks business — den varken hon eller jag har något att göra med.
Klumpen som lägger sig i min mage är oundviklig att ignorera. Såklart har hon rätt; Ben är alldeles för snygg för att aldrig ha varit med andra tjejer. Frågan är bara hur många och ju mer jag tänker på saken desto värre blir mina farhågor. Såvitt jag vet kan han ha hoppat i säng med halva skolan, vilket innebär att min obefintliga erfarenhet när det kommer till sex lär göra våran första gång till ett stort fiasko.
Om vi någonsin kommer till det stadiet.
Matchen slutade med förlust för Ben och hans lagkamrater. Trots detta överöstes de av applåder på sin väg av planen. När åskådarna började skingras sa jag hejdå till Rebecka, tackade henne för sällskapet och begav mig sedan mot omklädningsrummen för att vänta in Ben.
Där sitter jag nu på en bänk, frusen och lagomt uttråkad, i väntan på att han ska duscha klart för att kunna köra hem mig till min egna dusch.
Ett flertal gånger passeras jag av unga killar med sportväskor hängandes över axlarna och varje gång försöker jag göra mig osynlig. Trots det tittar dem på mig med märkliga blickar, som för att försöka lista ut vem av de andra spelarna jag tillhör.
Till och med Bens tränare kommer förbi och när han får syn på mig stannar han upp och frågar vem av hans grabbar jag väntar på. Jag önskar dock att jag inte hade svarat, för genast försäkrar han mig om att han minsann ska be Ben lägga på ett kol... Det var inte nödvändigt!
Till slut kommer dock Ben ut från omklädningsrummet, nyduschad och trött, men trots det skiner han upp i ett leende när han får syn på mig.
"Förlåt att du fick vänta," säger han och lägger sin arm runtom min midja medan vi går mot entrén.
"Det är ingen fara," försäkrar jag honom om och ber till högre makter att hans tränare inte sa något pinsamt.
När vi kommer ut i den kyliga vinterkvällen förvånas vi båda av hur sjukt kallt det faktiskt är. Vintern kom tidigt i år och samtidigt som jag alltid hoppats på en vit jul, kan jag nu inte annat än längta till våren.
Turen på Bens moped är hemsk, enbart på grund av att kylan äter av mitt skinn på ett sätt som inte ens Bens varma fickor kan rå på. Lyckligtvis är avståndet mellan fotbollshallen och pappas lägenhet relativt kort, så allt för länge behöver jag inte genomlida kölden. Jag tycker mer synd om Ben som måste köra hela vägen hem sen — såpass mycket att jag faktiskt överväger att fråga om han vill sova över.
Jag hinner dock aldrig komma till skott innan Ben pressat sina läppar mot mina, sagt hejdå och påbörjat sin resa hemåt.
Med en suck vänder jag mig mot entrédörren och efter att ha tryckt in portkoden minst ett dussintal gånger växer sig irritationen så stark att jag nästan rycker hela panelen från väggen och slänger iväg den genom natten.
Lyckligtvis håller jag lugnet och helt enkelt plockar upp min mobil för att ringa till pappa.
Efter några toner svarar han och av hans röst att döma verkar det som att jag väckt honom.
"Panelen har frusit," säger jag och kan höra hur pappa med en djup suck kravlar sig ur sängen.
Som sagt, våren får gärna skynda sig i år.