Ännu mer kyla. Ännu mer slask. Ännu mer sura på vägen till skolan för att Fredrik ockuperat bilen och mamma därför inte kan ge mig skjuts.
Första skoldagen efter ett lov är aldrig rolig. Ångesten över det hela känns i ryggmärgen, där den legat under lovet och gjort sig redo för måndagen då jag åter igen ska behöva tackla skoldagen i min ensamhet. Jag har inte hört något från Tina under lovet, knappt ifrån Sofie heller då hon haft fullt upp med annat än att vara medlare mellan oss.
Är det något jag denna regniga måndag kan glädjas över är det i alla fall att Ben är tillbaka från sin lilla "semester". Han har varit i Norrland för att träffa sin faster under lovet, men trots de många milen mellan oss har vår kontakt över telefonlinjerna hållit i sig. Varje dag har han uppdaterat mig om de mest meningslösa saker, som att det där uppe redan har börjat snöa, men hur meningslös den informationen än är uppskattar jag varenda liten gnutta av den.
Faktum är att jag är så taggad på att träffa Ben på tyskan idag att jag praktiskt taget skuttar till lektionen. Däremot blir jag väldigt besviken när jag kommer in i klassrummet och ser att det är tomt på elever. Charlotte står däremot framme vid tavlan och verkar skriva upp dagordningen och när hon lägger märke till min närvaro ser hon mycket förvånad ut.
"Du är tidig Emma," säger hon på ett sätt som påvisar att det inte hör till det vanliga. "Vi börjar inte förrän om tio minuter."
Okej, jag kanske inte behöver vara så taggad på att träffa Ben att jag måste vara överdrivet tidig till lektionen ...
"Det är lugnt," säger jag med ett leende och slår mig ner på min vanliga plats i hörnet. Där sitter jag och räknar ner minuterna i väntan på att hans huvud ska dyka upp i dörröppningen och under tiden har jag en ovanligt trevlig konversation med Charlotte om vad jag gjort under lovet. Trots att jag inte spenderat mitt lov åt att göra mer än att längta efter Ben, får vårat samtal tiden att flyga förbi och innan jag vet ordet av börjar eleverna strömma in över tröskeln. Ben kommer in sist och när våra blickar möts skiner vi båda upp i varsitt leende.
Till min stora förvåning sätter sig inte Ben på sin vanliga plats på andra sidan av klassrummet, utan slår sig ner på stolen intill mig. Detta får fjärilarna i min mage att leva rövare och när jag känner hur hans hand söker upp min under bänken får jag äntligen återuppleva de där varma stötarna som jag längtat efter så enormt.
"Har du haft ett bra lov?", frågar han medan hans tumme smeker min hand och känslan av hans beröring gör det svårt för mig att inte flina som en idiot.
"Jadå," ljuger jag och bestämmer mig för att utelämna alla detaljer om mitt eviga trånande efter honom.
Under lektionens gång får vi otaliga blickar skickade åt vårat håll från våra nyfikna klasskamrater. Ingen har tidigare sett mig och Ben så här nära varandra (bortsett från Rebecka som sett oss ännu närmare) och med tanke på hur högstadiet fungerar skulle det inte förvåna mig om hela skolan imorgon vet att vi frivilligt suttit bredvid varandra på tyskan. Förvånansvärt nog bryr jag mig dock inte. Ben är trots allt den enda jag har för tillfället, om man bortser från Sofie som fortfarande pendlar mellan att sitta med mig och Tina på lunchen, och vill hela skolan gotta sig i den nyheten, så varsågoda.
Förutom våra klasskamraters blickar tvingas jag och Ben genomlida Charlottes försök till att inte vara allt för nyfiken. Att se oss sitta bredvid varandra verkar vara höjdpunkten av hennes år och flera gånger svassar hon förbi vårat bord och försöker se upptagen ut när det i själva verket är tydligt att hon lyssnar efter smaskiga detaljer. Den kvinnan behöver definitivt plocka näsan ur sina romaner och skaffa sig en riktig man.
Vid lektionens slut tvingas jag och Ben att gå skilda vägar och för att inte dra till oss onödig uppmärksamhet nöjer vi oss med ett enkelt hejdå. Inga kramar, inga kyssar och trots att jag gärna hade ägnat mig åt båda de sakerna vet jag att det är bäst att hålla låg profil. Suck ...
Då Ben varit bortrest har vi inte haft några möjligheter att utforska mer av den relation som blommade upp inne i NO-förrådet och ärligt talat har jag varit livrädd över att det skulle vara första och sista gången. Men med tanke på hur Ben inte tvekade på att hålla min hand under tyskan vågar jag nu andas ut.
Två lektioner senare — en otroligt långsam svenskalektion och nittio minuter av matte — är det äntligen dags för lunch och jag beger mig mot matsalen. Till min stora lycka är den relativt tom på elever så här sent på dagen, vilket betyder att jag slipper oroa mig för att allt för många ska viska om Emma Larsson, hon som nu för tiden i stort sett alltid äter sin mat ensam.
På väg mot serveringen klämmer sig Tina förbi mig utan att viga en enda blick åt mitt håll och medan jag inom mig kallar henne diverse fula ord, förblir jag tyst.
Trots att jag in emellan åt saknar den vänskap vi hade har jag i stort sett slutat bry mig om hennes kallhet gentemot mig. Jag har snarare blivit en väldigt småsint person som nästan njuter av det faktum att hennes värsta farhågor har besannats — Ben är betydligt mer intresserad av mig än av henne.
Efter att ha slevat upp en ordentlig portion av korvstroganoff på min tallrik och hämtat ett glas med mjölk letar jag upp ett ledigt bord. Tina sitter några bord längre bort och verkar trivas med sin nya grupp av vänner — ett gäng bestående av några tråkiga tjejer från vår klass. Trots att de är tråkiga kan jag dock inte låta bli att, mellan tuggorna av korvstroganoffen, sura över hur bra Tinas liv verkar vara utan mig.
Mitt vresiga blängande åt hennes håll upphör dock tvärt när en varm andedräkt mot min nacke får håren där bak att resa sig.
"Du har spillt stroganoff på tröjan," säger plötsligt den röst som jag varje dag längtar efter att höra och när jag tittar ner mot min tröja och kan se den orangea fläcken hör jag hur Ben skrattar bakom mig.
Medan jag, trött på mig själv, torkar bort såsen med min servett slår sig Ben ner mitt emot mig. Genast blir jag en aning nervös. Att sitta bredvid varandra på tyskan är en sak, men att äta ihop i matsalen när han egentligen borde sitta med sina vänner ger helt andra signaler.
Ben däremot verkar inte alls bekymras över saken, utan börjar genast äta av sin mat som ingenting.
"Dina vänner tittar på oss ..." viskar jag till Ben över bordet och genast följer han min blick, bort mot den delen av matsalen där hans fotbollskamrater sitter och spejar åt vårat håll med nyfikna ögon.
"Skit i dom," säger Ben med ett uppmuntrande leende och jag gör mitt bästa att följa hans uppmaning.
Medan hans vänner är relativt lätta att ignorera är det dock omöjligt att inte känna hur Tinas vresiga blick bränner mot mig. Jag gör ett försök till att möta den, som för att visa att hon inte skrämmer mig, men genast tittar jag ner i min tallrik igen när jag ser hur hon näst intill kokar av förakt.
"Vad gör du till helgen?", frågar plötsligt Ben och genast glömmer jag bort Tina och kan endast se honom.
"Ingenting, hurså?", svarar jag och tar en tugga av min mat — som är allt annat än god, men i alla fall ätbar.
"Jag tänkte att vi kanske kunde hänga hos mig," säger Ben och jag undrar om glädjeruset inom mig syns lika tydligt som hoppfullheten gör hos honom.
"Visst," svarar jag lugnt med en nickning, medan hela jag skriker inombords.
Ben ler ett leende av ren lycka innan han fortsätter ta tugga efter tugga av ris och stroganoff. Samtidigt försöker jag att äta utan att svimma i tallriken av alla känslor som härjar inom mig.
Trots att jag hörde hans ord klart och tydligt kan jag inte låta bli att rädas över att hans förfrågan endast är mitt eget önsketänkande som spelar mig ett spratt. Hänga hemma hos Ben. Träffa hans föräldrar. Se hans rum. Jag har aldrig varit bra på matte, men jag vågar ändå tro att dessa saker adderar upp till att han inte har fått nog av våran relation.
En oroande tanke slår dock till mig — tänk om han vill ha sex. Tänk om det enbart är därför han vill att jag kommer hem till honom. Vad gör jag då? Jag vet inte hur man har sex! Okej jo, men jag tvekar på att det man får lära sig på sexualkunskapen är nyckeln till att ha ett bra samlag. Jag har dock svårt att tro att Ben, killen som i detta nu sitter framför mig och äter korvstroganoff, enbart är ute efter min kropp. Vore det fallet är jag dock inte säker på att jag är redo att ge honom den.
Mitt övertänkande om de mest onödiga saker blir dock avbrutet när min mobil plingar till. Genast blir jag djupt förvånad när jag, för första gången på väldigt länge, ser att jag fått ett meddelande från Tina. Utan att möta hennes blick eller dra någon annans uppmärksamhet till mig öppnar jag meddelandet och känner hur mitt hjärta faller flera våningar när jag läser hennes ord.
"Du försöker verkligen reta mig din jävel," läser jag om och om igen och för varje gång orden repeteras i mitt huvud känner jag hur ilskan bubblar upp inom mig. Jag har inte gjort henne ett jävla dugg, ändå är det jag som målas upp till djävulen själv! Ändå är det jag som måste känna skuld över att Ben sitter med mig! Ändå är det jag som anklagas för att vara den dåliga vännen!
Jag har fått nog — just därför reser jag mig upp från min plats, ignorerar Bens oförstående blick och går med bestämda steg till Tinas bord. Hennes avskyvärda blick följer mig hela vägen fram och när jag väl står intill henne, med adrenalinet pumpande genom ådrorna, bestämmer jag mig för att hon denna gång inte ska få njuta av att se mig vackla.
"Jag vill att du lägger av!", utbrister jag med hårt sammanbitna käkar och kan känna hur alla par ögon i hela matsalen vänds mot vårat håll.
"Gå och sätt dig hos din pojkvän Emma," fräser Tina tillbaka och efter hennes ord följer fnisset från hennes bordskamrater. "Du skämmer ut dig."
"Det är du som skämmer ut dig Tina!", svarar jag och hugger tag i hennes blick med sådan ilska att hon bara skulle våga titta bort. "Det är du som vägrar förstå att Ben aldrig velat ha dig!"
Tina ser ut som att hon när som helst skulle kunna sättas i lågor och medan folket runtom oss knappt vågar andas, förblir den hårda stämningen mellan oss högljudd. För en sekund ser det även ut som att Tina är på väg att höja sin hand för att klappa till mig, men innan någon av oss hunnit agera har Ben anslutit sig till bordet.
"Lugna er!", ber han stressat och på sättet han förvirrat tittar mellan oss båda är det tydligt att han inte förstår någonting av vad som händer.
Som jag trodde vacklar Tinas blick, men i stället för att skamset dras ner i bordskivan hugger den tag i Ben.
"Underbara Ben," säger hon med ett ansikte förvridet i avsmak och med en ton så sarkastisk att jag vill smälla till henne. "Har du tagit Emmas oskuld än eller? Stackaren näst intill bönar ju efter att du ska det."
Tina ler självgott, Ben hamnar i chock, resten av matsalen sitter som på nålar och jag slits mellan skam och ursinne. Dessa två känslor bråkar vilt inom mig över vem som ska agera härnäst och när ursinnet river sönder allt som kommer i dess väg finns det bara en person att ta ut det på.
Jag agerar på ren impuls och då det enda mina händer får tag på är skålen med korvstroganoff framför Tina, blir detta mitt vapen. I en hastig rörelse slungar jag skålen mot henne och i nästa sekund hörs ett gällt skrik genom hela matsalen — hennes skrik. Hon står nu med orange sås och korv i håret, ett blodigt ögonbryn där skålen träffade och allt jag kan känna är hur synd det är att maten inte var lite varmare.
Där fick den jävla suggan, tänker jag innan lärarna fått nys om spektaklet och nu sliter mig från platsen.
Jag och Tina sitter i varsin stol utanför rektorns kontor och genomlider en tystnad mer hårdragen än alla andra tystnader. Medan hennes ögonbryn blivit hoplappat av skolsystern är hennes hår och kläder fortfarande kletiga efter min attack. Jag fick ändå in en hygglig träff.
"Du har förstört min tröja," säger hon bittert med armarna i kors och kroppen vänd bort från mig.
"Den var ändå gräslig," svarar jag, minst lika bittert.
Till min stora förvåning kan jag höra Tina skratta till, antagligen för att hon vet hur rätt jag har, och snart kan inte jag heller hålla mig från att småskratta.
"Du är en hemsk människa Emma," suckar hon när skratten dött ut och efter vad som hänt kan jag nog inte förneka det. Jag kunde trots allt ha skadat henne rätt rejält.
"Du är inte direkt någon ängel själv," svarar jag och när våra blickar möts finns för första gången på länge något annat än avsky och avundsjuka där — något som skulle kunna liknas med ånger.
Vi hinner aldrig säga något mer till varandra innan rektorns dörr öppnas och Ben kommer ut. Han blev inskickad först för att berätta sin version av historien, då några av åskådarna nämnt att bråket i grund och botten handlade om honom. Vad han sagt där inne vet jag inte, men när han ger mig ett hastig leende vill jag våga tro att han i all fall inte hatar mig efter det som hände.
Däremot kan jag inte låta bli att oroa mig över hur hans tankar går efter Tinas avslöjande. Rädslan över att han tycker annorlunda om mig när han nu vet att jag är oskuld finns där och huruvida det faktumet kommer påverka vår relation vill jag inte ens tänka på.
"Ni kan komma in nu tjejer," ropar rektorn ut genom dörren och med varsin suck reser sig jag och Tina upp.
Jag vet inte vad jag har att förvänta mig, men förhoppningsvis kan jag snacka mig ur att bli anmäld för misshandel.