Jag bad Rebecka om att få ta hand om musiken — på så sätt hade jag kunnat gömma mig från alla barn hela kvällen. Lyssnade hon? Nej ... i stället placerade hon mig vid snacksbordet och dömde mig till en kväll av att servera jobbiga ungar med diverse olika allergier som jag inte ens visste fanns. Vem är ens allergisk mot geléråttor?
Jag kunde dock haft det värre. Jag blev i alla fall inte dömd till städjour som Julia. Förhoppningsvis är extrem diarré ett av symtomen på geléråtta-allergi.
Jag tror dock att jag har nått höjden av tristess och ilska. Kattöronen jag tvingats till att ha på mig glider ner, Rebecka inspekterar om jag arbetar varannan kvart och om det kommer fram en enda unge till och frågar om det är nötter i bålen kommer jag slå till den i huvudet med sleven.
Jag är irriterad, jag är trött och vad det än är för djävulsbål Rebecka blandat ihop kommer den snart förgifta mig med alla sockeraromer. Undrar hur stor chansen är att jag någonsin behöver göra detta igen om jag "råkar" spotta i skålen när Rebecka ser?
Trots att musiken dundrar genom gympasalen hör jag plötsligt en välkänd röst skära igenom den.
"Fina kattöron," säger rösten och när jag vänder mig mot dess riktning bubblar lyckan upp inom mig då Ben plötsligt står intill mitt bord.
Varför han bestämt sig för att komma hit på sin fritid är en bra fråga, men jag har nog aldrig varit så glad över att se honom som nu.
"Vad gör du här?", frågar jag leendes medan jag häller upp bål till den grupp av barn som nu kommit upp till bordet för att spä på sina redan existerande sockerkickar.
"Jag tänkte att du behövde lite sällskap," svarar Ben. "Dessutom måste jag ju smaka på det där."
Han nickar mot bålskålen och verkar se fundersamt ut över vad det är för sorts häxbrygd med plastögon och fejkspindlar som guppar där i.
"Det är Rebecka som gjort den," svarar jag och fyller upp ett glas till honom när barnen skingrats. När han tar emot glaset snuddar hans fingrar vid mina och genast skickas en våg av ljuva stötar genom min kropp.
Efter den första klunken hostar Ben till. "Som att få en injektion med socker rätt in i blodet."
Vi båda skrattar till och klokt nog av honom slänger han plastglaset i sopkorgen.
"Vill du hitta på något eller?", frågar sedan Ben och medan min första impuls är att desperat be honom rädda mig från detta helvete, vet jag att Rebecka skulle sätta mitt huvud på en påle om jag inte håller mig kvar bakom bordet för resten av kvällen.
"Jag hade gärna, men tyvärr måste jag jobba," svarar jag och suckar djupt när ytterligare några mellanstadieelever kommer fram och ber om påfyllning av chips.
"Jag tror säkert dom klarar av att hälla upp bål till sig själva," säger Ben och hur sugen jag än är på att skita i allt och följa med honom är tanken på Rebeckas utbrott lite skrämmande.
"Tyvärr," svarar jag och kan se en glimt av besvikelse i Bens blick. Den glimten försvinner dock fort när ett lurigt leende rycker tag i hans mungipa och innan jag vet ordet av har han slunkit in bakom bordet och verkar nu vilja hjälpa till.
"Då lider vi tillsammans," säger Ben med en blinkning. "Sätt mig i arbete chefen!"
Jag kan inte låta bli att skratta och gör inga försök till att prata honom ur hans beslut. Att ha honom vid min sida får trots allt kvällen att låta mindre hemsk.
Jag visar Ben hur han ska hälla upp godiset och chipsen i olika muggar och trots att arbetet är något som en idiot hade kunnat göra, tittar han hela tiden mot mig som för att få min bekräftelse på att han inte klantar till det.
När ytterligare en kvart passerat får vi besök vid bordet — inte av några elever, utan av Rebecka. När hon ser Ben stå och förbereda fler plastmuggar med godis ger hon oss båda en vresig blick.
"Vad gör du här?", frågar hon skarpt och medan jag kan känna hur mina handflator svettas av nervositet, ser Ben märkligt nog lugn ut.
"Hjälper till," svarar han med ett leende mot Rebecka och hennes förvånade ansikte tvingar mig att hålla tillbaka ett skratt.
Sedan ser hon ut att fundera, antagligen på huruvida hon ska kasta ut honom eller inte, men till slut slappnar hennes strama ansikte av och innan någon av oss hunnit reagera har hon tryckt ett diadem med fladdermöss i Bens hand.
"Ta på dig det," säger hon bestämt och ger oss båda en sträng blick. "Om ni två klantar till något kommer jag rapportera det!"
Sedan vänder Rebecka på klacken och försvinner tillbaka in i gympasalen med sin bruna hästsvans piskande genom luften efter sig.
Jag och Ben delar en blick som får oss båda att brista ut i skratt och trots att Rebeckas rundor av övervakning antagligen kommer tredubblas, kan jag inte annat än känna stor lättnad över att inte längre behöva tackla detta på egen hand.
En timme, fyra besök av Rebecka och en miljon dumma frågor från barnen senare, lugnar sig äntligen tempot runt snacksbordet. Inne i gympasalen har prisutdelningen för kvällens bästa utklädnad påbörjats och medan alla är samlade där står jag och Ben kvar ute i korridoren och tävlar om vem som kan fånga flest godisar med munnen.
Okoordinerad som jag är leder Ben stort och varje gång godiset träffar mig i ansiktet eller hamnar i bålskålen skrattar vi båda.
Till slut tröttnar vi dock och innan jag hunnit snegla mot klockan på väggen för att se hur lång tid som återstår av festen, har Ben tagit till orden.
"Vem städar när det är slut?", frågar han och den lekfulla glimten i hans blick avslöjar att han har något i görningen.
"Julia," svarar jag och hinner aldrig himla med ögonen åt hennes namn innan Ben sträcker ut armen över snacksbordet och med en hastig rörelse välter han ner alla plastmuggar med godis och chips i golvet.
Förvånat står jag först och gapar efter ord, men när Rebeckas vansinniga röst sedan hörs genom korridoren gör jag det enda vettiga: jag flyr.
Jag hugger tag i Bens arm och med skratten bubblande ur oss båda springer vi från Rebecka och hennes många svordomar som hon kastar efter oss. Jag visste inte att någon så proper som henne hade så många fula ord på lager.
Våra fula diadem flyger efter oss när vi springer genom de nedsläckta korridorerna och när jag hör Rebeckas steg komma närmare börjar jag gripas av panik. Med Ben släpandes efter mig viker jag av in mot den korridor NO-salarna kantas av och efter att ha ryckt i vartenda dörrhandtag ger till slut ett av dem vika. Genast puttar jag in Ben i det nedsläckta rummet innan jag stänger dörren bakom oss, och inte förrän jag hör hur Rebeckas steg klapprar förbi utanför vågar jag andas ut.
Vi försöker kväva våra bubblande skratt, men när jag ser den uppstoppade bävern bakom Ben kan jag inte längre hålla mig.
"Du har en bäver på axeln," skrattar jag och vid synen av hur Ben tittar sig över axeln och hoppar till av rädsla, viker jag mig dubbelt.
Jag inser nu att rummet som blivit våran tillflykt är NO-förrådet, där hyllorna står knökade med saker från skolans begynnelse, och där Ben och jag nu trängs med labb-material och kurslitteratur. Det är då jag märker hur nära vi står varandra, men när jag försöker ta ett steg tillbaka, och möts av inget annat än den solida väggen, får jag plötsligt flashbacks till Viktors garderob.
"Är jag för nära?", frågar Ben och bristen på lampor gör att hans glittrande ögon är det enda som lyser upp förrådet.
"Nej," svarar jag i ett andetag och är säker på min sak. Min kropp vill ha honom nära, så nära att han ska kunna känna hur hårt mitt hjärta slår. Men trots att vi står tryckta mot varandra känns det som att det är en hel galax emellan oss — en galax fylld av främmande upptäckter som bara väntar på att någon av oss ska ta det första steget.
Denna gång är det jag som rör vid Bens hand och när jag låter mina fingrar leka med hans kan jag känna hans nervösa andetag mot mitt ansikte. Jag börjar undra över ifall han också känner stötarna av värme som strömmar från våra händer och ifall de även får hans hjärta att slå extra slag.
Den försiktiga beröringen mellan våra fingrar slutar till slut när våra händer, likt två magneter, flätas samman och när Ben lutar sig närmare mig, med ögon som brinner likt två kometer, gömmer jag mig bakom mina ögonlock och inväntar explosionen av känslor.
När Bens läppar försiktigt snuddar vid mina drar han först tillbaka en liten bit, men då jag har hungrat efter detta ögonblick under en lång tid, förintar jag det lilla utrymme som är mellan oss genom att hitta tillbaka till hans läppar i mörkret.
Bens grepp om min hand hårdnar i takt med att hans tunga försiktigt hittar sin väg in i min mun och plötsligt förvandlas det som tidigare varit varma stötar till ett rus som gör mig både yr och knäsvag.
Kyssarna blir flera och när Ben placerar sin fria hand mot min midja glider min genast upp till hans nacke. Där hittar den hans hår och när jag låter mina fingrar snirkla sig in mellan hans bruna lockar känner jag hur han ler mot min mun. Den hand som legat så varsamt placerad på min midja söker sig nu in under min tröja och när hans fingrar börjar smeka min svank skjuter vågor av pirr upp längst min ryggrad. De svallande vågorna som hans hand lämnar efter sig möter de från hans läppar och plötsligt befinner jag mig i en storm av nyfunna känslor som jag inte vet vart jag ska göra av.
Men stormen kommer till ett tvärt slut och byts av med en annan sorts storm — en storm som heter Rebecka.
Medan jag och Ben står förlorade hos varandra hinner ingen av oss höra Rebeckas steg komma tillbaka och när dörren till förrådet plötsligt rycks upp, kastar vi oss ifrån varandra.
Fortfarande omtumlad efter kyssen har jag svårt för att läsa av de känslor som speglas över Rebeckas ansikte, men någonting säger mig att hon är lika förvånad av att se oss som vi är av att se henne.
"Är ni galna?!", utbrister Rebecka och drar ut oss båda från förrådet. "Vem som helst kan ju komma hit och jag har inte lust att svara på några arga brev från föräldrar!"
Förvånad över att hon trots allt inte låter särskilt arg fastnar orden i min hals och innan jag vet ordet av har hon föst oss genom korridorerna och ut genom entrén. Jag slås dock av lätt panik när jag inser att Rebecka Salomonsson, hon som inte har några anledningar till att gilla mig, nu sitter på makten av att kunna berätta för allt och alla vad hon precis sett. Fan, jag skulle varit snällare mot henne på mötena.
Jag börjar stamma i jakten på rätt ord att bedja till henne med, men Rebecka verkar inte vilja höra.
"Åk hem bara," suckar hon utmattat medan hon slätar ut min tröja, den som kasat upp av Bens hand, och genast blir mina kinder hettande röda. "Jag säger inte till någon, så snälla åk hem och låt mig försöka få Julia att städa utan att behöva oroa mig för er."
Både jag och Ben står chockade kvar ute i kylan när Rebecka går tillbaka in och genom entrédörrens glas kan jag se hur hon skyndar sig tillbaka till gympasalen. Efter sig lämnar hon en pinsam tystnad mellan mig och Ben och jag är övertygad om att hela jag kommer brinna upp om jag möter hans blick nu.
"Påminn mig att be Rebecka om ursäkt för att ha vält ner allt godis," säger till slut Ben och då ingen av oss verkar veta vad som ska sägas eller göras efter en första kyss, brister vi båda ut i skratt.
Våra eskalerande skratt fyller kvällsluften runtom oss och genomsyras av kvarhängande känslor efter vår stund i förrådet.
"Vill du ha skjuts hem?", frågar Ben och när jag för första gången vågar mig på att möta hans blick kan jag se hur den är fylld med inget annat än ren glädje.
"Jättegärna."