Alla vuxna snackar jämt och ständigt om hur bra det är att vara sig själv och inte bry sig om vad alla andra tycker och tänker. Den hypotesen kanske fungerar ute i den riktiga världen, men att sticka ut från mängden på högstadiet är som att be om att bli mobbad. Det är som att alla vuxna glömt bort hur det är att vara en tonåring som spenderar sina dagar i helvetet på jorden. Folk blir retade för minsta lilla. Folk pratar bakom varandras ryggar. Folk blir utfrysta från gruppen för att de råkar tycka fel, känna fel, säga fel.
Jag menar, hur ska man ha tid att vara sig själv när man ständigt måste göra sitt yttersta för att ta sig igenom skoldagen utan att vilja hoppa från gympasalstaket?
Något som de vuxna dock har rätt i är att det alltid finns två sidor av myntet. Medan mobboffren är den ena sidan av myntet upptas den andra sidan av de personer som gör deras liv till ett helvete: mobbarna.
Jag vet, vi har alla hört repliken "den som mobbar är egentligen den som mår sämst", men kom igen! Måste du verkligen fälla någon stackare i korridoren framför hela skolan bara för att du har lite dålig självkänsla? Gör som alla andra och tryck bort de dåliga känslorna med chokladglass för att sedan leva på medicin för högt kolesterol när du når fyrtio.
Någon mobbare har jag aldrig varit och genom åren har min taktik för att slippa bli ett av deras offer varit att helt enkelt hålla låg profil. Jag är den tjejen som aldrig sträcker upp handen i klassrummet för att svara på frågor och vars existens lärarna glömmer bort om hon skulle råka vara sjuk en dag eller två. Det kanske låter tragiskt att ens taktik för överlevnad är att ta sig an formen av ett spöke, men för mig, som aldrig suktat efter uppmärksamhet, är det faktiskt effektivt.
Men tyvärr är det inte alltid man kan gömma sig för strålkastarna och plötsligt vänds dem alla mot de personer som allra minst vill stå under dem.
Det är ju trots allt så högstadiet fungerar.
Som om inte tillvaron vore tillräckligt dyster redan, valde skolstyrelsen att måla skåpen gråa. Några pretentiösa elever har försökt liva upp det lite i form av diverse klistermärken, medan andra har ristat in könsorgan i färgen med nyckelspetsen. Mitt skåp är lika grått som dagen då min mentor tryckte nyckeln i handen på mig, log och sa: "Detta kommer bli tre fina år!"
Jovisst, tjena.
Efter att ha krånglat med att få ut mattebok, räknehäfte, miniräknare, pennor, linjaler och resten av hela skolans materialförråd stänger jag mitt skåp och förbereder mig mentalt för mitt krånglande hänglås. Dagen till ära kärvar dock inte låset alls och detta till min stora lycka, för nu har det börjat trycka på där nere. Lite snabbt kollar jag klockan på min telefon; fem minuter kvar tills jag förväntas sitta i mattesalen.
En minut kommer gå åt till att ta mig till toan. Möjligtvis två minuter kommer passera under tiden jag sitter på toan, då jag under lunchen hällde i mig tre glas mellanmjölk. Trettio sekunder åt handtvätt, tio sekunder åt att få med mig allt arbetsmaterial igen och till sist ytterligare en och en halv minut för att ta mig till mattesalen. Dessutom har jag nu slösat en minut på att fundera över det hela. Perfekt ...
Skitsamma, tänker jag och beger mig mot damtoan. Med händerna fulla av böcker puttar jag upp dörren med foten, strider in och söker med blicken under båsen för att se vilka som är upptagna. Utan att behöva titta vet jag att Grin-Minna har ockuperat båset längst bort. Där har hon suttit de senaste två åren och första dagen i nian verkar inte vara utöver det vanliga.
Lyckligtvis är resten av båsen lediga, för att tvingas sitta i det precis intill Minna och lyssna på hennes snyftningar hade inte gjort denna hemska dag bättre. Jag gör inga försök att dämpa ljudet av mitt urin som sprätter mot porslinet; så mycket orkar jag inte anstränga mig när min båsgranne är den hon är.
Medan jag sitter och lyssnar på melodin av mitt kissande och Minnas snyftningar, stirrar jag in i dörren framför mig. Där har någon ritat en bild av rektorn som står framåtlutad och får något mindre propert uppkört i baken, självklart målat i vattenfast tusch för att göra livet jobbigt för städerskorna. Då jag aldrig tidigare sett konstverket tar jag för givet att det målats nyligen och när jag betraktar det förvånade uttrycket i rektorns ansikte flyr ett svagt skratt ur mig.
"Vad?", hör jag då plötsligt från båset längre bort och jag hoppas att Minna inte är arg för att min dåliga humor stört hennes gråtsession.
"Någon har ritat en bild på rektorn med en kuk i röven," svarar jag och förblir road när jag sedan föreställer mig lärarnas ojande när de under nästa personalmöte kommer diskutera problemet med klottrande.
"Kul," svarar Minna och hennes tonläge avslöjar att jag borde växa upp.
När behoven är uträttade är jag först inställd på att skynda iväg till lektionen, men fastnar istället framför damtoalettens spegel. Där möts min blick av något skräckinjagande: en tanig tonårstjej som sovit alldeles för lite, med blont hår som vägrar samarbeta och därför är hopslängt i en knut och med hy som terroriseras av finnar.
Därefter ser jag något mycket sorgligt (typ Jack-offrar-sig-för-Rose-sorgligt), nämligen en tjej som saknar allt. Allt som hon borde ha i alla fall. Hon saknar den där rumpan som killarna visslar efter i korridorerna och de där utputande brösten som deras blickar dras mot när man sitter i grupparbete med dem. Jag saknar allt sånt och gavs i stället konstant spruckna läppar med munsår som ingen någonsin kommer att frivilligt kyssa. Pust!
Visst, med rätt ljus, vinklar och en halvblind åskådare antar jag att jag kan anses vara en högst vanlig tjej, men vem fan vill vara det? Jag är ärligt talat förvånad att det inte har blivit olagligt att se vanlig ut med dagens alla skönhetsideal. Hade det varit så hade jag blivit inlåst för gott.
Jag suckar åt mig själv och letar sedan i min luvtröjas ficka efter mitt läppbalsam. Stressen över mina enorma problem har fått munsåret i min mungipa att spricka.
Plötsligt öppnas dörren till damtoaletten och jag, som är helt oförberedd på att inkräktas i min bubbla av självhat, hoppar till. Inte särskilt förvånande är det Tinas huvud som kikar in genom dörrspringan och redan innan hon öppnar munnen vet jag vad som kommer sägas.
"Emma, vad gör du?! Vi började för två minuter sen!", utbrister Tina stressat som om självaste djävulen jagar henne. Däremot visar det sig att hon inte är tillräckligt stressad för att inte hinna stanna framför spegeln och beundra sig själv.
Okej, att torka bort lite spår av mascara som lossnat är kanske inte att beundra sig själv, men jag kan inte låta bli att beundra henne. Tina är nämligen det mesta som jag inte är; söt, kurvig, social och omtyckt. Dessutom råkar hon vara min bästa vän, så påminnelsen om hur mycket bättre hon är än mig blir jag inte kvitt.
"Jag står och tycker synd om mig själv," svarar jag och Tina himlar med ögonen innan hon ger mig ett retsamt leende.
"Vilken tur att vi ska till mattelektionen då." Hon hugger tag om min arm och innan jag vet ordet av blir jag dragen mot dörren. "Där kan du verkligen tycka synd om dig själv!"
På vägen till klassrummet får jag flera frustrerande tillsägelser från Tina som tycker att jag släpar fötterna efter mig, men vad gör man inte för att njuta av sina sista sekunder av frihet.
Lyckligtvis är korridorerna tomma, så jag slipper i alla fall se lyckliga par stå och hångla mot skåpen och kan därför kanske överleva till skoldagens slut utan att vilja gräva ut mina egna ögon. Par är nämligen det äckligaste jag vet och ja, det är bara för att jag själv är okysst, oskuld och oälskad. Vem kan klandra mig?
Tina däremot är den mest hopplösa romantiker jag stött på. Hon är den personen som man vet kommer växa upp, bli kär, skaffa barn och leva lyckligt resten av sitt liv, medan man själv sitter ensam framför teven och äter smörgåsgurka eller något annat man hittat längst in i kylskåpet.
När Tina till slut släpat mig hela vägen till klassrummet är resten av klassen redan samlad där inne och det räcker att titta ut över deras livlösa ansikten för att förstå att jag har några hemska nittio minuter framför mig.
Av någon anledning verkar jag och Tina tro att vi kan smyga bak till våra platser utan att tas på bar gärning för sen ankomst, men då vår mattelärare Mikael måste ha varit en hök i sitt tidigare liv, förstår jag inte varför vi ens försökte.
"Fyra minuters sen ankomst tjejer," säger han med ryggen vänd mot klassen medan han skriver på tavlan.
"Vår buss var sen," säger Tina i ett försök att hålla sin frånvaroprocent lika obefintlig som den varit de senaste två åren, medan jag står tyst bakom henne med vetskapen om att mina betyg redan är en total katastrof.
"Jag körde förbi er i morse när ni promenerade till skolan," säger Mikael och vänder sig mot oss med en blick som säger: sätt er innan min halspulsåder exploderar.
Utan att säga något mer piper jag och Tina iväg till våra platser längst bak i klassrummet. Där slår vi upp våra matteböcker och medan Tina faktiskt försöker lösa sina uppgifter sitter jag och drömmer mig bort till en värld där det inte finns varken mattematik eller någon Mikael. Dessvärre tvingas jag snabbt tillbaka till verkligheten när Mikael går förbi och jag tvingas till att i alla fall försöka se arbetande ut.
Halvvägs in i lektionen har de flesta av mina klasskamrater tröttnar på att lösa ekvationer och när Mikael lämnar klassrummet för att hämta mer kaffe börjar kaoset av folk som springer mellan varandras bänkar för att snacka. Jag och Tina förblir dock sittandes vid vår plats och i väntan på att minuterna ska gå plockar Tina upp sin mobil och går in på Snapchat.
Jag och Tina fnissar när vi tar en rolig bild som vi skickar till vår närmsta vän Sofie. Hon går i en annan klass och sitter för tillfället på en långsam musiklektion och när Tina skrollar bland sina kontakter i jakt på Sofie, fastnar min blick på ett specifikt namn.
"Sen när har du Ben på snap?", frågar jag och pekar på hans namn bland kontakterna. När jag ställer frågan gör jag mitt bästa för att inte låta defensiv, men på något sjukt sätt misslyckas jag med till och med det.
"Vi var på samma fest i somras och spelade snurra flaskan tillsammans," svarar Tina med en enkel axelryckning.
Ben Gustafsson; den enda killen som någonsin gett mig ett uns av uppmärksamhet utan att vilja ha nakenbilder i gengäld. Med uppmärksamhet menar jag dock att han skickade tre hjärtar under tre olika tillfällen, sommaren mellan sjuan och åttan. Utöver det har våran bekantskap varit... obefintlig. Ett stelt hej i korridoren, korta samtal på tyska under tyskalektionerna och därefter inget mer än främlingar.
Eftersom jag är en tragisk människa har jag dock aldrig kunnat glömma den där korta perioden av uppmärksamhet han gav mig och hur mycket jag än förnekar det för Tina och Sofie så hoppades jag alltid på att vi skulle bli något. Den önskan har jag dock begravt djupt vid detta laget, men nu när hans namn helt plötsligt står i min bästa väns mobil kan jag inte låta bli att minnas hur pinsamt betuttad jag var i honom.
"Pussades ni?" Orden slinker ur mig utan förvarning och panikslaget tittar jag mot Tina i väntan på att hon ska börja reta mig över min nyfikenhet, när jag själv sagt att jag aldrig gillat honom.
Men Tinas retande börjar aldrig, utan i stället sprider sig ett leende över hennes läppar och plötsligt är det som att jag kan höra fjärilarna flaxa i hennes mage.
"Ja, men bara en snabb."
Medan jag håller på att sjunka ner under jordens yta kommer Mikael tillbaka med sitt kaffe och ryter åt mina klasskamrater att gå tillbaka till sina platser. Därefter går lektionen snabbt eftersom jag inte gör något annat än att föreställa mig scenarion mellan Tina och Ben. Jag ser framför mig hur flaskan hamnar på någon av dem och hur de sedan sticker tungan i varandras munnar. Hur Tina drar sina fingrar genom Bens perfekta bruna lockar och hur de hånglar tills båda är andfådda.
Ugh, skärp dig Emma, nu är du bara pinsam. En puss behöver väll ändå inte betyda någonting?