Jag sprang och sprang, han kom närmare. Jag visste inte vart, bara bort från honom. Jag sprang så fort jag kunde, men han var snabbare.
Aaahhhhhhh!
Det var samma dröm igen, som alla andra nätter.
Jag slog upp ögonen och kollade runt i rummet, det var ett litet kalt rum med betong väggar och golv. Och i mitten av rummet var det en hård säng. Det var där jag låg.
Jag försökte somna om, men jag var alldeles för hungrig.
Det var länge sedan vi fick mat nu. Det var två dygn sedan vi fick något alls.
Men jag var van nu, precis när jag kom hit räknade jag dagarn. Men jag har tappat räkningen.
De som nyss har kommit har det svårare.
Egentligen skulle jag berättat lite om mig själv, hur gammal jag är, vad jag heter och om min familj.
Men jag kommer inte ihåg någonting.
Det finns ingen dåtid eller framtid här, det finns inget.
Jag hör rasslet av nycklar.
Hur dörren öppnas.
Han sa något på ett språk jag inte kan, men jag förstod att han ville att jag skulle komma.
Vi gick igenom mörka korridorer. Man hörde hur de nya flickorna grät i sina celler.
Jag blev bara räddare ju närmare jag kom.
Han stannade upp och drog fram nyckelknippan, låste upp dörren och gick in.
Jag gick efter.
Rummet var mörkt med endast en blinkande glödlampa hängande från taket.
Det var en man i rummet, han hade ryggen vänd mot oss, så jag såg inte hans ansikte.
Han vände sig sakta om och pratade med låg mörk röst.
- Sarah, du har varit här länge nu, och du är för svag för att vara till någon nytta.
Han drog sakta fram en pistol ur fickan. Och riktade den mot mig.
Jag var för svag för att göra något motstånd.
Jag kände ingenting bara mörker. Innan jag ramlade ihop och allt blev svart.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~