~Blanes Perspektiv~
Kvällsvädret är kyligt och om jag ska vara ärlig vet jag inte vad jag gör ute såhär sent. Speciellt när jag har en svenska uppsatts som ska vara klar tills på fredag, om två dagar.
Men jag vet inte vad som hände. Efter att Gabbie hade lämnat hade Madelyn försök skaffa fram en viss stämning, men jag hade haft 'bråttom' till någon träff med några 'kompisar'.
Jag hatar när tjejer tror att man blir tänd på allting. Jag är inte dum i huvudet. Gabbie såg iallafall väldigt konstigt på mig då jag sa det. Kom igen, kusin? Du tror väl inte att jag är så vedervärdig att absolut ingen tjej ens känner mig förutom min mamma och hon själv?
Det roliga med det hela var att jag varken har några kompisar jag skulle träffa eller särskilt bråttom för den delen heller.
Gatan är full med skuggor från skyltfönsterna då ljuset från affärer och restauranger lyser ut på den mörklagda trottoaren.
Plötsligt ser jag hur en person smäller igen glasportarna till en resturang längre bort.
En låga nyfikenhet tänds inom mig. Så jag börjar öka mina steg för att få en skymt av vad som händer några meter bort.
Personen i andra hand börjar då istället gå mot min riktning och min blick börjar direkt att flacka.
Så mycket att jag inte ser mig för och går in i personen.
Tjejen morrar till av frustration, irritation och skjuter sig ifrån mig.
Det är tills min blick möter hennes och allt fryser.
Alessia
Min blick börjar igen att flacka nervöst.
Hon rynkar frågande på ögonbrynen åt mig och jag upptäcker direkt hur osäker jag måste se ut för henne.
Snabbt harklar jag mig till rätta och hela min ställning blir stoltare. Hennes blick bränner på mig då jag med ett roat leende tittar ner på henne.
Mitt leende verkar på något sätt smitta av sig på henne då hennes felfria ansikte sakta ger ifrån sig ett leende som svar. Vilket gör att jag nästan tappar andan så vacker hon är.
"Vad gör du ute så här sent?" Jag ångrar direkt vad jag sagt då hon säkert kommer himla med ögonen åt mig. Populära personer är ute såhär sent för att festa och dricka ihjäl sig. Det är vanligt. Get over it, Blane.
Men istället växer hennes leende och får mig att vilja knipa till mig själv för att se ifall jag drömmer eller inte. Hon ler. Hon ler mot mig.
Hennes leende är riktat mot mig.
"Oh, ja-jag var bara-" Hon pausar då leendet på hennes läppar försvinner med vinden. Lågan med lycka inom mig släcks med hennes leende.
Tills hon plötsligt brister ut i gråt. Snabbt känner jag hur paniken växer inom mig samtidigt som jag förskräckt kollar mig runt omkring med nöd i blicken.
Jag är inte bra på att trösta folk och kan vara den mest sämsta och stela person som går att prata med på denna jord.
Hennes händer ligger hårt trycka mot hennes ansikte medan hela hennes kroppsställning sjunker ihop.
Det är då jag tar det revolutionerande steget framåt, för att trösta henne.
Vilket får mig att stolt le för mig själv.
Jag slingrar osäkert mina armar om hennes lilla kropp för att dra henne mot mig. Mitt hjärta dunkar så snabbt mot mitt bröst att jag är orolig att hon ska höra det.
Hon syftar igen till då hon själv slingrar sina smala kalla armar om mig vilket får mig att rysa av behag från hennes kontakt.
"Varför ens bryr jag mig om honom." Snyftar hon hjärtkrossat mot min tröja och det skär till i mitt hjärta av hennes röst.
Så svag. Så skör.
"Vem, Alessia? Vem?" Viskar jag mjukt mot hennes hjässa och hon trycker sig hårdare mot mitt bröst.
"Bran-don." Hennes röst brister då hon igen börjar storgråta.
"Oh, han?" Fnyser jag och hennes snyftningar tystnar.
"Vad är det egentligen alla tjejer ser i honom? Jag menar, jag avskyr honom. Vad är det jag är för blind för att se? Absolut ingenting. Jag ser utmärkt. Han består till mestadels av arrogans så hög att det får en att vilja ta livet av sig." Muttrar jag.
Jag är inte beredd på det svaga fnitter som lämnar den underbara gråtande tjejens läppar i mina armar.
En varm känsla frigörs i min kropp och jag ler automatiskt ner mot Alessia som generat verkar försöka dölja sitt ansikte i min tröja.
"Tycker du det?" Fnittrar hon och frigör en arm från kramen för att torka bort de tårar som rinner runt hennes kinder av flytande mascara.
"Oj." Hon tittar med stora ögon upp på mig från min tröja.
Jag härmar hennes blick och får direkt se min gråa tröja blöt av hennes tårar och på vissa små ställen av mascara.
Det blir knäpptyst.
Men mitt skratt verkar förvåna henne ännu mer än vad hennes gjort på mig, då jag brister ut i skratt av min förstörda tröja.
"För-låt." Sväljer hon hårt och tittar ner på de höga svarta klackarna som om hon önskade att hon kunde krympa så mycket att man inte kunde se henne längre.
"Det är lugnt." Skrattar jag svagt.
"Jag tyckte iallafall inte om den här tröjan." Hennes blick lyfts från marken undrade.
"Men varför köpte du den då?" Ett blygt leende drar in över mitt ansikte.
"Jag var desperat då jag ville ändra min stil och beteende, för att slippa den där nördstämpeln." Hon verkar sväva iväg i sina tankar för några sekunder innan hon med hårt spänd käke tittar med djup undran in i mina ögon.
"Jag tyckte du såg sjukt snygg ut i skjortorna du brukade ha på dig innan-" Hon verkar komma på sig själv då hennes kinder flammar upp i en röd färg.
"Oh, ehm. Jag menar, d-du-" Hon avbryter sig själv igen med en suck.
"Strunt samma." Mumlar hon istället och drar sig med låg blick ur mina armar.
Jag kan inte hjälpa den lilla chock och rodnad som drabbat mig och mina kinder efter vad hon nästan precis sagt.
Hon ler halvt mot mig innan hon plötsligt börjar gå i den riktning jag kommit ifrån.
"Alessia!" Hon stannar till och vänder sig frågande mot mig. Jag sväljer hårt då orden för några sekunder fastnar i min hals av nervositeten.
"Han förtjänar inte dig, glöm inte det." Hon stirrar för några sekunder tyst på mig och nervositeten börjar stiga igenom inom mig.
Innan hon med ett svagt leende vänder sig om och går iväg.
Jag stirrar tyst efter henne med en drömmande blick.
~Gabbies perspektiv~
Jag avbryter snabbt honom genom att generat kolla ner i marken.
"Ja-jag behöver g-gå." Med det öppnar jag snabbt dörren innan jag hastigt stänger den bakom mig. Hans blick bränner på min ryggtavla och jag kniper hårt ihop mina ögonlock för att inte börja gråta. Vilket inte hjälper, då de envisa tårarna slugt och envist rinner ner för mina kinder.
Varför måste jag vara så komplicerad? Varför måste mitt liv vara så komplicerat? Och varför måste jag vara så oerhört osäker?
Men skakiga händer drar jag ner handtaget till ytterdörren till min kusins hus innan jag sakta stänger den bakom mig.
Direkt därefter hör jag hur Brandon utanför kör iväg från var han innan stått.
"Så? Hur var det?" Jag kollar upp från golvet med ett svagt leende.
"Det var..bra." Han höjer misstänksamt på ena ögonbrynet.
"Är du säker? Ditt ansikte säger inte samma sak som ditt ansiktsuttryck." Jag suckar och drar av mig de höga klackarna som jag fortfarande är imponerad över att jag kunde gå i.
"Det var bra. Vi kysstes." Säger jag som om det inte skulle vara någonting medan jag går förbi Blane i hallen.
"Eh.., okej? Och du låter ju jätte glad över det..om du nu märker min sarkasm." Säger han och följer efter mig in i köket.
Jag slår mig ner på en av köksstolarna runt den stora köksön.
En djup suck flyger ur mina läppar och jag hör hur stolen bredvid mig dras ut.
"Gabriella, vad är det? För det är väldigt uppenbart att det inte är bra." Han börjar av något anledning rulla tummarna och då jag väl ger honom en frågande blick rycker han lätt på axlarna.
"Vad? Jag väntar." Som svar himlar jag med ögonen åt honom.
"Det är egentligen ingenting att berätta, Blane. Jag är bara besviken på mig själv." Mumlar jag då min blicken hamnar i bordet.
Jag hör hur han skrockar för sig själv.
"Vadå? Var du inte tillräckligt bra för honom?" Säger han surt.
"Varför tycker du egentligen så illa om Brandon?" Han höjer menade på ögonbrynen.
"Seriöst, Gabbie? Jag har skäl till att ogilla honom." Jag bryter ögonkontakten med min kusin.
Om jag ska vara ärlig har jag inte någon bra anledning till varför ens Brandon började ge sig på matteklubben från början. Han är en idiot ibland och det är ingen lögn.
Wow, han är världens mest irriterande människa ibland. Men vad är en människa utan sin mörka sida?
"Blane.., du vet det är om din blåtira?" Han verkar frysa till av vad jag precis sagt. Innan han svagt hummar till svars utan att möta min blick som verkar vara fokuserad på det stora köksfönstret framför oss.
"Varför berättade du inte att det var Brandon som slagit till dig?" Han fryser igen till, fast denna gången med en uppspärrad blick.
"Hur-"
"Varför, Blane?" Avbryter jag snabbt honom och spänner blicken i honom.
Blane som vanligtvis brukar vara rak i ryggen drar ihop sig lite.
"Vem berättade?" Sväljer han.
Jag suckar dramatiskt åt honom.
"Faktiskt Brandon själv."
~Brandons Perspektiv~
Alla lampor är som vanligt nedsläckta i hela huset då jag väl får skymten av det stora vita huset många skulle drömt om att få kalla sitt hem.
Det är även knäppt tyst då jag väl kommer in genom ytterdörren, då pappa igen inte brytt sig om att låsa ytterdörren.
Mina steg är små och tysta då jag med orolig blick skannar av omgivningen.
Han brukar alltid ta dessa stunder på kvällen till en anledning att 'sätta mig på plats'. Jag tänker inte låta honom förstöra denna kvällen efter att jag varit ute med Gabbie.
Då jag precis tagit det första steget upp för trappan hör jag hur något välter och faller ner på golvet någonstans ifrån vardagsrummet. Mitt blod fryser till is då jag hör hur någon reser sig med ett stön upp för soffan.
"Brandon?" Sluddrar han fram och hans tunga och trött steg kommer närmare.
Jag sväljer hårt och sträcker på mig för att inte se lika rädd ut som jag är inombords.
Någon gång hade han hotat mig med att använda kniv ifall jag inte lyssnade på honom.
Han var såklart full. Men jag är van. Han var alltid full på fredagskvällarna och vissa helger, då jobbet inte hade hela hans fokus. Jag har varit van vid det enda sedan tidig ålder.
Min mamma dog den dag jag kom till världen.
Så jag vet inte ens hur hon såg ut då han vägrar att prata om henne eller visa mig något foto på henne.
"Brandon, otacksamma ungjävel! Varför kunde inte du dött istället för Rebecka?!" Han snubblar till innan han får fatt i väggen med båda sina händer.
Jag står kvar med huvudet högt för att inte visa mig berörd av hans ord. Eller ja. Berörd vet jag inte ifall jag är så mycket längre.
"Jag vill inte ha dig! Du ger mig bara problem! Missfoster!" Skriker han med mörk sluddrig röst och kommer hotfullt mot mig.
Han höjer sin ena arm för att slå till mig men jag är snabb med att snabbt fortsätta upp för trappan.
"Jag önskar jag kunde byta plats med dig och Rebecka! Du är inte värd livet! Du tar det från folk! Du tog det från din mor! Din otacksamma unge! Jag hatar dig!" Hör jag honom ryta av ilska bakom mig.
När jag väl är framme i mitt rum smäller jag igen dörren för att sedan hastigt låsa om mig.
"Du är ett fucking problem!" Jag tar den gamla välkända stolen intill min dörr för att ställa den på sne under dörrhandtaget. Mitt ansikte är i samma uttryckslösa uttryck då jag väl sätter mig ner på den kalla sängen, då jag innan smitit ut genom fönstret.
"Jävla problem! Problem! Missfoster! Allt är ditt fel! Du dödade Rebecka!" Jag rycker till då en hård smäll hörs på andra sidan dörren.
"Brandon!?" Jag suckar och slänger mig bak på rygg ner i madrassen.
Tänk positiva tankar, Brandon. Tänk positiva tankar.
Med en djupt suck får jag ett svagt leende över mina läppar då Gabriellas ansikte dyker upp i mina tankar. Hennes ögon och hennes mjuka läppar.
Jag blundar för en stund för att försöka hålla ute det hårda dunkandet från dörren. Oh, vad jag skulle göra vad som helst för att slippa behöva låsa in mig själv nästan varje helg.
Tänk positiva tankar. Tänk på laget. Tänk på Gabbie.
✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁
Hallå allihop!
Hoppas ni tycker om kapitel 18!❤︎
Visste inte riktig vad jag skulle döpa kapitalet till..så det blev vad jag själv hade att säga om det.
Wow.
Mvh/ᴲᴮᴮᴬ
(Ursäkta för stavfel/slarvfel)