Kapitel 3 ~ Vad jag är
Föregående dag gick relativt sakta, eftersom att jag var hemma från skolan och minst tre av mina kroppsdelar ömmade så fort jag rörde en muskel, hade jag inte så mycket att välja på. Det slutade med att jag återigen låg ihopkrupen på min säng med boken från föregående kväll mellan fingrarna och en kopp rykande vanilj-te på det lilla bordet intill sängen, samt hade jag ställt en skål med kallvatten där ifall det behövdes. Idag, onsdag flyter på som den gör, jag hade hemskt gärna velat gå till skolan, men tyvärr går det en ilning i hela vänstra benet varje gång jag tar ett steg. Dessutom har brännskadorna inte heller avtagit särskilt ännu, och jag vill inte gärna bli kallad hjulbent eller pingvin i skolan. Det finns ändå ingen som bryr sig där ändå. Jag hade kanske behövt gå till doktorn, men även om jag gått till skolan så hade skolsköterskan ändå inte hjälpt mig. Det enda de gör hela dagarna, är att spela kort på datan och få det att se ut som om de har fullt upp utan patienter där. Faktum är att, de kan sätta på plåster och ta sprutor på eleverna, men så fort det kommer till något avancerat eller aningen blodigt säger de åt patienten att gå till någon som kan med det. Jag är helt säker på att ingen av skolsköterskorna har riktig högskoleutbildning till deras yrke, eller ens att de studerat ämnet någon gång.
Klockan är än så länge bara tjugo minuter över tolv, och mormor sa ju att hon skulle komma i eftermiddag, alltså antar jag att det dröjer ytterligare några timmar tills hon kommer hem. Efter att ha läst ut "Utsedd till krigare" för femtioelfte gången, går jag ut i trädgården och vattnar grödorna. Det växer några vilda äpple- och päron träd lite avsides vid långsidan av huset, de har växt sig stora och ståtliga nu. Jag svingar mig upp på en av grenarna som är ungefär i axelhöjd, plockar ett antal äpplen som ser goda ut, och går återigen in i köket nynnandes på en liten melodi jag hört någonstans. Alla grödor och fruktträd i trädgården växer snabbt men vissnar, konstigt nog aldrig. Det har hänt att jag och mormor åkt ut på cykelsemester i några dagar, och det spelar ingen roll hur länge vi är borta -växterna vissnar inte ändå. Jag har aldrig tänkt på det särskilt närmare, men nu när jag gör det verkar det en aning skumt. Vi har ju inga vänner eller släkt som sköter om huset när vi är borta. Inte nog med det, alla grödor som vi sår och skördar blir absolut smakrika och vackra. Äpplena blir antingen vinröda eller limegröna, vare sig de är fasta eller mjöliga -som jag inte gillar särskilt- så smakar de alla superbt. Päronen blir saftiga och gyllengula medan potatisarna blir lagom söta och är alla i samma storlek, en potatis är ungefär lika stor som en femårings knytnäve.
Eftersom att mormor säkert är hungrig när hon kommer hem, och jag inte har ätit något annat än frukost, börjar jag att göra iordning en äppelpaj dekorerad med socker och riven vanilj.
Till finalen, gör jag min speciella kalldryck. Den var något jag kom på en dag när jag var i köket och experimenterade. Det liknar något mellan en smoothie utan fruktkött och en milkshake som smält en aning. Så om man ska säga det kort, det är en dryck som kyler på sommaren. Även om det inte är sommar ännu, är det hyfsat varmt ute och man svettas lätt efter en joggingtur eller en stund ute i solen. Efter att ha ställt in pajen i ugnen, börjar jag med specialdrycken. Jag har i ett stort antal frukter och samt glass och choklad som jag låtit smälta ihop en stund. Resultatet blir en skön dryck med blå färg. Jag hällde i en hemlig ingrediens som bildade den blåa färgen.
Precis när jag hunnit klart, tagit ut pajen ur ugnen och skådat dess perfektion, hör jag mormors mjuka röst i hallen. "Äntligen hemma igen!" släpper hon ut, kombinerat med en suck. Jag skyndar till hallen -vilket inte tar lång tid- och kramar om mormor. "Jag har en överraskning till dig!" Halvt sjunger jag och halvt ropar jag medan jag går tillbaka till köket igen. "Oj, oj, vad kan det vara som luktar så gott?" skämtar mormor medan hon närmar sig köket. Hon låtsas bli överraskad och kramar om mig. Eftersom att hon har ett super-luktsinne, visste hon redan i hallen vad överraskningen var. Plus att jag gör något av frukterna i trädgården varje gång hon kommer hem.
De följande minuterna råder fullkomlig tystnad, bortsett från surplandet från dryckerna och skedarna som klingar varje gång de nuddar faten. Tillslut bryter mormor tystnaden och tar till orda. "Hur var det i skolan idag?" frågar hon med sin vanliga varma röst. "Jag gick inte dit varken igår eller idag, jag skulle koka te igår och brände fotsulorna och ena handen." säger jag och pekar på fötterna med handen som tagit skada. "Oj, varför gick du inte till läkaren i byn?" frågar hon oroligt, även om hon redan vet svaret, vi har inte råd med sådana utgifter. "Jag tänkte att du kunde kolla på det när du kom hem." säger jag medan jag för en sked med paj mot munnen. Hon ler mot mig och reser sig upp. "Det smakade förträffligt, både pajen och drycken." säger hon och går iväg för att hämta sina läkemedels-saker. Jag skulle gissa på att klockan är något över fyra, men för säkerhetsskull kollar jag på min armbandsur. Sjutton minuter över fyra, för att vara exakt. Det dröjer inte länge förrän mormor kommer tillbaka med sin förbandslåda. "Nu ska vi se vad vi kan göra åt det!" säger mormor och ler. Först börjar hon med att rengöra skadorna, vilket svider till då och då men känns skönt när det är klart. Sen smörjer hon på en salva under fötterna på mig och på handen, den ser lite grönaktig ut. Hon säger att jag ska ha den på i en halvtimme och att hon ska skölja av det efter att tiden gått ut. Jag kan inte annat göra än att lyssna på vad hon säger, men som tur är lämnar inte mormor mig till att sitta här i köket och vänta alldeles själv. Hon dukar av och diskar rent efter oss, sen slår hon sig ner mittemot mig igen. "Det är något jag skulle vilja berätta för dig, Celuna." hon kallar mig sällan vid mitt fulla namn, bara vid allvarliga stunder och situationer. Vilket får mig att börja bli orolig. "Du har ju nått åldern 15 år, för bara någon månad sedan. Vilket betyder att du måste lämna mig." fortsätter hon. Orden känns som tusentals och åter tusentals knivhugg. "Du skämtar, eller hur mormor? Vad menar du med att jag måste lämna dig? Jag vill inte lämna dig!" släpper jag förtvivlat ut. "Det är inte så att jag vill att du ska lämna mig, det är bara så att du måste. Det är för ditt eget bästa som jag gör det här." säger hon och tvingar fram ett leende, en ensam tår glider ner för hennes kind, men hon torkar snabbt bort den. "Vad är det du inte berättar för mig? Jag vill inte lämna dig mormor!" halvt ropar jag. Min röst låter kvävd och ynklig, mina tårar forsar nerför kinderna. "Ta det lugnt Luna, det kommer att ordna sig. Det finns en förklaring till allt detta. Du är en av de få som fått gåvan. Du är en häxa." Det sista ordet träffar mig rakt i hjärtat. Jag sväljer en osynlig klump, och släpper ut ett fånigt skratt. "Mormor, häxor finns ju inte? Det är ju bara sånt som folk hittat på eller myter." säger jag i förhoppning om att hon bara skämtar och allt kommer bli som vanligt igen. Ännu en tår glider nerför hennes kind, följd av en till, och en till. "De finns visst, det är bara det att folk med dessa krafter döljer sin förmåga för omvärlden, de utan krafter. Det är därför du inte vet att de existerar." säger hon tårögd. Som för att bevisa det, gör hon en svepande gest och uttalar ett ord som låter som något på ett annat språk. [Laknaredix]. Tekannan som står på diskbänken lyfter från bordet, svävar över hit och landar på bordet som om en osynlig hand bar hit den. "Hu- hur gjorde du det?" frågar jag förbluffat. Hon ler. "Magi." är det enda hon säger. Jag kan inte tro mina ögon. Hon förflyttade just ett föremål från en plats till en annan, utan att ens röra det. "Detta är varför du måste lämna mig, du måste utbildas och lära dig att kontrollera din förmåga. Det kan bli riskabelt om du tappar kontrollen över din magi. Det finns olika skolor för unga häxor och trollkarlar utspridda här och där överallt i hela världen." säger hon lugnt. Det tar ett tag för mig att inse vad hon just sagt de senaste tre minuterna. Jag. Är en häxa. Jag är en häxa. Vänta va? Betyder det att... "Kan jag också göra sådär?" frågar jag förbluffat. Hennes leende är fortfarande kvar på läpparna. "Inte nu, men efter träning, så kommer du säkerligen att kunna det och mycket mer." säger hon med sin vänliga röst, den känns som silkeslent siden. "Men.. Kostar det inte pengar att gå på en sådan skola? Vi har ju inga pengar!" påstår jag. "Oroa dig inte för det Luna, vi har inga pengar att använda i den icke magiska världen, men i trollkarlsvärlden har jag ett och annat." säger hon och blinkar med ena ögat. "Men.. Var ska jag bo?" frågar jag ängsligt men en aning exalterad över den stora nyheten. "Det är olika på nästan alla skolor, på vissa bor man i gemensamma sovsalar, självklart bor pojkar för sig och flickor för sig. Det finns även vissa där man bor i trädkojor högt uppe i luften, eller i ubåtar som liknar sovsalar inuti. I de flesta skolorna delar minst två personer rum. Där jag gick när jag var i din ålder och tills jag fyllt 18, sov man på den tiden i stugor. Jag vet inte hur det är idag, men jag tror att de har stugorna fortfarande. Och en sak ska du veta, detta är ingen vanlig skola. Man lär sig att kontrollera sina förmågor, strida, läsa och prata latin, man lär sig om den grekiska mytologin och massor av annat. Det viktigaste är att, man får vänner för livet. Det finns säkert massor av elever som gått igenom samma sak som dig i den vanliga skolan innan de kom till trollkarlsskolan. Det är inte ovanligt att man blir mobbad för att de icke-magiska människorna känner av att personen är annorlunda." avslutar hon meningen med. Jag har alltid velat att magi och allt det övernaturliga ska ha existerat även om jag inte visste det, men nu när det verkligen gör det är det helt annorlunda. "Men.. Ska jag gå på samma skola som du gick på, mormor?" frågar jag trevande. "Ja, om du vill. Det finns alltid andra val, men oftast går man på den skolan som ens släktingar gått på. Det är upp till dig om du vill gå på min gamla skola eller något annan. Skolan där jag gick, kallas för Troselviant. Dina andra val är trollkarlsskolan Fenfolledé och trollkarlsskolan Delodenafi. Den enda skillnaden är att, Troselviant är en flickskola, Fenfolledé är en skola för både flickor och pojkar och Delodenafi brukade vara en pojkskola men har nu börjat acceptera flickor också. Men det är ingen brådska, du behöver inte bestämma dig förrän nästa vecka på fredag. Du ser trött ut, jag ska hämta en balja med vatten och skölja av dina fötter, gå och vila sen." säger hon vänligt. Jag vill såklart inte lämna mormor, men jag vill hemskt gärna börja på en av de där trollkarsskolorna, och uppleva mitt eget äventyr, precis som Henry. Mormor går ut från köket och in i badrummet, där jag hör henne fylla baljan med vatten. När hon kommer tillbaka sätter hon ner den vid mina fötter, skopar upp en skål med vatten som hon ställer på bordet och börjar sedan skölja av mina fötter. Vattnet skiftar från genomskinligt till grönaktigt. Det bränner inte längre, och vattnet är ljummet och smeker mot min röda hud. Efter att ha torkat fötterna på en frottéhandduk, börjar hon att skölja av min hand. Huden har börjat anta en rosa färg, och till min förvåning märker jag att på varken fötterna eller handen syns inte ett spår av olyckan. "Det är som magi." säger jag förbluffat. Och när jag till min förvåning kommer ihåg att det faktiskt är magi, känner jag mig dum och börjar skratta. Mormor faller också in i skrattet och vi båda låter som en kör med galna ankor. När vi tagit oss samman tar mormor till orda igen. "Det kallas läkemagi. Det är en av de svåraste sakerna att lära sig helt korrekt. Även jag gör fortfarande misstag med det ibland. Vissa har lättare för vissa sorters magi, och vissa har svårare för vissa sorters magi. Det är inte många, väldigt få, som får en gåva. Till exempel att kunna tala med djur, andas under vatten, superhörsel, mörkerseende, tankeläsning och massa annat. Jag kände en flicka som gick i samma klass som mig, hon kunde skifta form till nästan vad som helst." förklarar mormor. "Hur vet man om man har en gåva?" frågar jag nyfiket. "Vanligtvis visar det sig så småningom, tecken på ovanlig magi är att man känner sig väldigt hyperaktiv eller extremt trött, det finns många olika symptom som visar gåvor. Det är alltså inte så lätt att veta om man har en gåva eller inte. Vi utan gåvor kan använda olika saker för att kunna göra några av dessa sakerna som de begåvade kan, men de med gåvor kan det helt själv. Tillexempel, om du vill kunna andas under vatten kan du mala ner ett löv från en orphelius, blanda det med vatten och sen dricka det. Men detta varar bara i en timme. Vi kan aldrig få det att vara längre, som de med gåvor kan." Jag tänkte precis fråga en sak till, men då sa mormor att jag skulle spara frågorna till imorgon och att jag skulle gå och vila mig. Alltså gjorde jag som hon sa, jag beundrade mina förut ganska grillade kroppsdelar en sista gång och gick sen och la mig. Tänkande på allt jag skulle få uppleva, somnade jag nästan direkt när jag la mig under täcket.