”How?”
Hur kan han ha sånt inflytande på mig? En dag var han plötsligt där för mig. Han hade varit hemsk mot mig. Men ändå litade jag på honom, och det visade sig vara det bästa jag någonsin gjort. Han hjälpte mig bli kvitt mina problem. Mina föräldrar, min depression och mina panikattacker. Allting blev bättre när han fanns där. Men han gjorde mig alltid så förvirrad. Han kunde byta humör på en millisekund. Ena sekunden var han hur glad som helst och andra satt han tyst och stirrade rakt framför sig.
En fredag var vi ensamma korridoren. Skolan hade slutat för en halvtimme sedan men jag gillade att stanna kvar och samla ihop alla böcker jag behövde för att kunna plugga över helgen.
Jag hade precis tagit min jacka och väska och smällt igen mitt skåp när jag hör fotsteg bakom mig, som kommer närmare och närmare. Jag behövde inte ens vända mig om för att veta vem det var.
Ashton hann ifatt mig och började gå vid min sida.
Vi hade nästan kommit fram till utgången, när jag stannar och vänder mig mot honom.
”What du you want now, Ashton?” frågade jag frustrerat.
Jag hade en dålig vecka. Mina föräldrar var särskilt hemska mot mig den här veckan och jag hade sovit dåligt. Det fanns en positiv sak med den här veckan och det var att Ashton hade varit ovanligt snäll mot mig. Visst, han hade fortfarande varit ett as men allting kändes så annorlunda, det var precis som att han var rädd för att skada mig.
”I was going to ask if you wanted to go to the movies tonight” svarade han nonchalant och stack ner händerna i byxfickorna.
Snacka om att jag blev chockad. Visst hade han varit snällare men allt annat hade gjort fanns fortfarande kvar i min hjärna. Jag kunde in förlåta honom så lätt, men jag ville så gärna, bara för att komma ifrån mina föräldrar.
”Excuse me?” frågar jag dumt.
"You heard me”
Plötsligt fylldes jag med en sån ilska. Hur kan han vara så fräck och tro att jag bara tackar ja, efter allt han har gjort?! Han har gjort mitt liv till ett helvete de senaste veckorna.
Jag vänder mig om och ska precis ta tag i dörren, när jag känner en brännande smärta i armen. Det är så plötsligt att jag skriker till.
Ashton släppte min arm snabbt och backade undan några steg. Uppenbart förvirrad över vad som precis hade hänt. Även om han har varit elak mot mig så kan jag inte döma honom. Han hade ingen aning att jag bara samma morgon tagit ut min frustration på mig själv.
”Sorry” sa jag skamset.
”What happened to your arm?” frågade Ashton istället.
Jag ville helst inte berätta för någon om mina problem men nu kände jag att han åtminstone förtjänade att få veta varför jag skrek till.
"I'll tell you why but you have to promise to not tell anyone!”
Han nickade bara, fortfarande förvirrad.
"Okay, so everything started when I was 14. They had never cared about me or even acknowledged me, but once I turned 14, they suddenly started expecting that I would be their slave. They made me do everything. If I refused to they would punch me, kick me and scream foul words at me.
I was always so afraid of them so I never refused. But it got more frequent. They started drinking more than I already did which led to them being even more aggressive and constantly drunk.
If I was late a single minute, missed a spot or got bad grades, they would abuse me. Because of that I always slept at my best friend, Debbys, house.
But in the end, everything got to much. The pressure and the abuse got to much. I started to get anxiety attacks, went into a deep depression och started cutting."
Jag drog upp armarna på min tröja och visade honom såren jag hade. Han tittade på mig med så mycket sorg och medkänsla att jag började gråta. Den enda som visste detta var Debby. Det hade tagit tid innan jag hade berättat för henne, och här sitter jag nu, lutad mot skåpen bredvid Ashton. Ashton, som hade gjort min depression värre. Jag vet inte ens varför jag berättar för honom. Han är inte att värd att veta men på nåt sätt känner jag att jag kan lita på honom.
"I´m so sorry, Jessie! If I knew I wouldn´t have been such an ass. I know that what I have done to you never was okay. But you drive me insane. You´re so beautiful and you look at me like I´m some lowlife that doesn´t deserve your attention, and that just pisses me off. Because everyone has looked at me like that, for my entire life. Even my own parents."
Jag lutade mig mot honom och lade huvudet på hans axel. Jag hade plötsligt fått en konstig känsla i magen. En varm känsla som jag vet att jag inte borde ha. Men den fanns där ändå, och jag kunde inte få bort den hur mycket jag än försökte övertala mig själv att jag inte borde känna så.
Vi satt så en lång stund, i en väldigt bekväm tystnad.
Till slut så reste vi oss upp och gick ut i det varma aprilvädret.
”So, do you want to come with?” frågade Ashton och kliade sig i nacken.
"Oh, um, sure. At this point i just want to get away from home. Something is telling that they will be especially horrible tonight.."
Ashton log och plockade fram sin mobil.
"Maybe we should exchange numbers, incase if you ever need help" sa Ashton nervöst och sträckte fram sin mobil mot mig.
Jag tog den ifrån honom och skickade ett snabbt sms till mig själv.
Vi började gå mot parkeringen och han fick tillbaka sin mobil.
”Do you need a ride home?” frågade Ashton och tittade upp mot himlen.
Det såg ut som att det snart skulle börja regna.
Jag tackade genast ja och vi började gå mot en silvrig Nissan 200sx.
Vi hoppade in i bilen och Ashton gasade från skolan och ut på huvudleden som ledde till den lite fattigare delen av Sydney.
Eftersom att det tog ett så pratade vi och lärde känna varandra lite bättre.
Dock var vi allt för snart framme vid mitt hus, som snarare såg ut som ett skjul.
”Thanks for everything, Ashton!”
Jag gick ur bilen och svalde klumpen jag hade i halsen.
”Jessie!” hörde jag innan bildörren hade hunnit smälla igen.
”Yeah?”
”I´ll pick you up at 6”
Jag nickade som svar och började gå mot dörren.
När jag kommit in hör jag hur mina föräldrar diskuterar något ganska högljutt. Jag smiter snabbt förbi dörren till vardagsrummet och vidare in på mitt rum. Jag slänger mig på sängen och stirrar rakt upp i taket. Jag ligger så ett tag tills jag hör fotsteg som närmar sig min dörr.
”Jessie!” hör jag min pappas hårda röst.
Jag sväljer osäkert och går för att öppna dörren men innan jag ens hunnit resa mig upp smäller min dörr upp och jag ser min pappa. Han står i dörrkarmen och ser rasande ut.
”I heard that you only got an E on the mathtest. Care to explain?”
Jag stod bara skrämt och tittade på honom.
Han börjar gå mot mig och jag känner direkt på lukten att han redan har druckit åtminstone en halv whiskyflaska.
Nästa sak som händer går i slow motion. Jag ser hur han knyter sin näve och svingar den rakt mot mig. Den träffar precis under ögat. Nästa slag träffar läppen och jag känner hur den spricker och börjar blöda. Han slutar och tittar på mig, överväger om han ska slå igen men vänder sig istället och lämnar mitt rum. Jag rusar snabbt fram och smäller igen min dörr och låser den efter honom.
Jag plockar fram min mobil och går in på sms:et jag skickade från Ashtons mobil och ringer honom.
Det går bara två signaler innan jag hör hans glada röst på andra sidan.
”Jessie! Miss me already?”
Jag snyftar okontrollerat in i mikrofonen och hör direkt hur han blir allvarlig.
”Can you come pick me up?”
”Of course! I´ll be there in five.”
Vi lägger på och jag plockar fram en stor väska och kastar ner mina grejer i den. Jag vill aldrig tillbaka hit, så det är lika bra att packa allt jag äger.
Jag plockar upp de två väskorna jag fyllde med mina grejer och smiter ut genom fönstret och fram på framsidan där Ashtons bil redan står.
Jag öppnar snabbt dörren och nästan slänger mig in.
”What the hell happened to your face?” frågar Ashton oroligt, när han ser mitt ansikte.
”My dad, he lost his temper again..”
Ashton nickade och höll ögonen på vägen.
Efter några minuter var vi framme vid en villa, betydligt finare än skjulet jag bor i.
Vi gick in genom dörren och Ashton visade mig till ett sovrum som var 4 gånger större än mitt.
”You can sleep in here for as long as you need to.”
”Tack så mycket, Ashton! Jag vet att vi inte känner varandra men ändå är du så snäll mot mig!”
”Anytime" svarar Ashton och går ut och stänger dörren efter sig.
-------------------------------------------------------------------
A/N: Så, detta är ett litet test för att se hur många som gillar den. Jag funderar på om jag ska skriva den på engelska istället men så i så fall så säger jag till :)