Korridoren är tom på elever morgonen därpå. Det är nästan som att det skulle varit en lovdag..inte för att jag råkat komma till skolan på en sådan dag..
Men ändå..
Då jag väl lagt in min väska och jacka i skåpet och läst några sidor ur en av mina senaste nyköpta böcker, som jag sparat i flera månader till, har fortfarande ingen kommit.
Var är alla? Är jag försenad?
Nä, det kan jag inte vara. Klockan är exakt 9.00 och vi ska börjar nu.
Efter att ha vägt mellan att fortsätta vänta på elever eller strunta i allt och gå till lektionen som en vanlig dag, så tar jag tag om min kemibok.
Dörren står tyst framför mig med inte ett enda tecken på att någonting finns i klassrummet innanför det orangea träet.
Jag suckar och knackar ännu en gång. Samma sak inträffar. Rättare sagt, ingenting.
Tillslut tar jag ett hårt grepp om handtaget och trycker ner det. Det är låst..
Vad konstigt. Det brukar alltid vara öppet under lektionstid.
"Miss Green?" Jag hoppar till och vänder mig mot den förvirrade rösten tillhörande min kemilärare, Mrs Flink.
"Vad gör du här?" Frågar hon och jag kollar mig förvirrat runt omkring i korridoren.
"Väntar på att kemilektionen ska börja. Klockan är över 9.00." Jag kollar igen ner på min lilla klocka och upptäcker att den fortfarande står exakt på 9.00.
"Är du säker? Miss Green, dagen är slut." Mina ögon vidgas.
"V-va?" Är allt jag får ur mig.
"Va?!" Utbrister jag igen fast högre.
"Me-men jag-"
"Det är lugnt. Du har inte fått någon frånvaro. Vi fick höra vad som hänt dig dagen innan av en polis som ringde från polisstationen. Han frågade efter din mosters telefonnummer." I denna stund skulle jag vilja gå raka vägen till den där polisen och smälla till honom, men jag tänker bort den tanken.
Men det var kanske inte väntat att han skulle 'rädda' mig från att få frånvaro, men jag hade inte heller förväntat mig att han skulle låsa mig ute från mitt eget hem. Fast vad går egentligen inte dåligt för mig nu?
Jag har hamnat på bottenhållet av mitt liv i denna stund och kommer inte komma upp därifrån förens jag börjar college.
Såklart.
Mrs Flink's blick är medlidande.
"Han berättade att du inte har tillgång till er lägenhet och är just nu hemlös." Jag fnyser inombords för mig själv av ilska.
Jag hatar han. Detta är hans fel. Jag är säker på att anledningen till varför dem vill ha hennes telefonnumret har fler anledningen än bara med inbrottet att göra.
Jag får ännu en medlidande blick från Mrs Flink.
"Har du någonstans att ta vägen nu?-"
"Jag bor hemma hos min kusin Blane." Säger jag snabbt för att slippa höra hennes låtsas medlidande röst.
"Okej, men jag säger lycka till!" Därefter går hon med snabba steg bort från mig med en hastig vinkning.
Jag suckar djupt för mig själv och går med trötta steg ut på skolans baksida.
Jag har inte sovit på hela natten. Efter att jag och Justin 'pratat klart' hade han insisterat på att han skulle köra tillbaks mig hem.
Hehe, jo. Hem, ja.
Han hade lämnat mig vid centralparken och där hade jag lagt mig ner på en bänk och antagligen försovit mig extremt mycket.
Inte för att det blev så mycket sömn. Mestadels för en viss ekorre i trädet ovanför bänken. Jag vet inte vad jag hade gjort han, hon eller hen? Av någon anledning hade jag under nattens gång blivit en måltavla för nöt-kastande.
Men varför min klocka just ska stanna i just ett sådant här läge, får mig att vilja gå tillbaka till den där parken och slänga den på ekorren.
..du vet, payback.
Hela världen är helt emot mig.
Läktarna är tomma som vanligt, medan peppande rop hörs från skolans fotbollslags coach på planen nedan.
Jag sjunker ner på raden längst upp med händer för mina kinder samtidigt som jag trött blundar.
"Gabbie?" Jag slår trött upp ögonen och får syn på Chris som ställt sig en bänk nedanför mig med ett chockat ansiktsuttryck.
"Vad gör du här?" Frågar han och jag gäspar.
"Sover. Du stör." Svara jag enkelt och går tillbaks till att igen blunda.
Jag hör hur han smått börjar skratta innan jag känner hur någon sätter sig bredvid mig på bänken.
"Nämen, sådan sömntuta. Vad gjorde du igår kväll för att inte ha kunnat sova?" Jag fnyser åt Chris-just nu otroligt irriterande-röst.
Måste jag upprepa igen att jag försöker sova?
"Chris." Säger jag varnande och kan nästan tänka mig att han flinar.
"Jag gillar hur du säger mitt namn." Jag öppnar igen ögonen och möter hans flinade ansikte.
"Chris!" Hörs en ovanligt mörk röst nedanför länkaren och både min och Chris blick dras till den irriterade Brandon som ställt sig längst ner framför läktaren.
Våra blickar möts för några sekunder, vilket får världen runtomkring att stanna i lika många sekunder innan han bryter vår ögonkontakt.
"Nu börjar han igen. Han till och med tillåter mig inte att prata med en dödstrött Gabbie som tänk sova på världens obekvämaste plats." Viskar Chris flinande mot mig vilket får ett litet leende att bryta ut på mina läppar.
"Men seriöst, har du verkligen tänk sova på..läktaren? Skolan är slut, Gabbie. Du kan gå hem." Jag suckar djupt för mig själv vilket han direkt upptäcker.
"Inte? Varför?" Jag vänder min blick mot honom från planen.
"Jag har hamnat i världens konstigaste sitts och måste deala med en sjukt irriterande och taskig polis." Först kollar han chockat på mig som om han precis inte trott på vad jag sagt, innan hans välkända flin tar plats i hans ansikte igen.
"Ifall du vill ha råd är Justin den bästa på det när det kommer till poliser osv." Säger han med en lugn ton och lägger sin ena arm över mina axlar.
Brandon står fortfarande nedanför läkaren och kollar upp på oss. Jag känner hur hans blick hela tiden glider till mig då han argt stirrar på Chris som inte verkar det mista berörd av hans ilskan blickar.
"Tack..antar jag." Säger jag tvekande och bryter snabbt blicken med Brandon som just fångat min uppmärksamhet i några ynka millisekunder..
"Borde du inte gå ner till planen?" Han fnyser.
"Och behöva möta Brandon efter jag pratat med dig? Aldrig. Han kan lika gärna vänta. Dessutom har han varit på extremt dåligt humör enda sedan igår. Och med extremt dåligt humör, menar jag. Extremt dåligt humör." Jag kan inte låta bli att skrattar till då Chris min gått från flin till något i stil med blobfisk liknande ansiktsuttryck då han beskrivit Brandon humör.
"Chris!" Ryter Brandon argt igen och båda rycker igen till, men denna gången utan att titta på honom.
"Vad menar du med 'och behöva möta Brandon efter jag pratat med dig?'." Han biter sig plötsligt diskret i innekinden med en svag knuta osäkerhet då hans blick flyger till Brandon.
"Inget.. Glöm det." Jag höjer förvirrat på ögonbrynen åt honom.
"Va? Vänta vänta." Är jag snabb att säga då han plötsligt reser sig upp från platsen bredvid mig.
"Vadå 'inget'?-"
"Glöm det, Gabbie. Det var inget." Jag reser mig hastigt upp.
"Du kan inte bara sluta där. Det är en av människans största språk-regler." Han tittar roat på mig innan han börjar gå ner mot Brandon.
"Språk-regler? Vad i hela, Gabbie?" Skrattar han roat och jag följer med honom nerför bänkarna med ett dramatiskt, irriterat stön.
"Kan inte du fråga honom då?" Jag ger Brandon som tittar på oss båda med armarna i kors och ett blankt ansiktsuttryck prytt i hans perfekta ansikte.
Eh, lägg ner Gabbie.
"Jovisst, du ber mig ta död på mig själv." Han skrattar igen.
"Vadå? Så du tänker alltså inte prata med honom?" Jag skakar på huvudet.
"Men ifall han väntar på att du ska börja prata med honom och du väntar på att han ska börja prata med dig?" Jag rycker på axlarna och han suckar.
När vi väl kommer nerför läktaren möter vi upp Brandon som nu ställt sig emot tegelväggen intill ett litet förråd.
"Vad gör den patetiska nörden här?" Är det första han säger då vi kommer fram till honom.., eller jag. Rättar sagt, Chris hade på vägen greppar tag om min handled och dragit mig med sig mot Brandon.
"Åh, du menar Gabbie?" Chris röst är så fejk chockad att det nästan är pinsamt.
"Åh, ja. Jag menar nörden." Svarar han surt och jag kan inte låta bli att fnysa till. Som om det skulle varit den sista droppen som fått vattnet att rinna över.
"Wow, så nu kan du inte säga mitt namn heller? Är du klar med dina otroligt patetiska försök till att på något sätt aldrig vilja prata med dig igen-"
"Var det inte det du ville?" Avbryter han mig och ger mig ett dumt flin.
"Heeeey, ser ni? Vi har redan tagit framsteg här." Både jag och Brandon ger honom varsin lång varnande blick. Till svar lyfter han händerna ovanför huvudet och backar bakåt.
"Vad är det för fel på dig? Jag är inget av det du sa till mig i biblioteket! Du och Alessia förtjänar varandra." Med det vänder jag mig om för att gå då en hand fattar tag om min arm.
Först av allt jag ser du jag vänder mig om är de blåa ögonen.
"Chris? Seriöst?" Väser jag menande åt honom och rycker loss min arm från hans grepp.
"Varför reder ni bara inte ut det här?" Brandon ger direkt ifrån sig en hög fnysning.
"Aldrig i livet att jag tänker inte prata med honom igen. Inte förens han sagt förlåt minst 10 gånger för det han sa."
~~~~~
Jag går emot mitt skåp med matteboken hårt tryckte mot mitt bröst då jag för syn på världens undergång.
Framför mitt skåp står Alessia, Brandon och grov hånglar. Ja, du läste rätt.
Grov hånglar.
Jag sväljer hårt och kollar oroligt mot klockan.
Jag börjar om 3 minuter. Dumma mig som var tvungen att sitta kvar på lektionen för att räkna några tal till.
Till ett försök till att se självsäker ut harklar jag till för mig själv och sträcker stolt på ryggen.
"Ursäkta? Skulle ni kunna flytta er?" Inget svar och jag nästan mentalt smäller till mig själv då ett pipit fnissande smiter från Alessia.
..den häxan..
Brandon hand greppar tag on Alessias lår och klämmer till hennes nakna lår och hon stönar till. Jag rynkar äcklat på näsan och ska precis vända mig om för att vänta tills de är klara..med..ja, det där..
Då plötsligt skolklockan ringer och korridoren börjar tömmas på elever.
Jag andas lättsamt ut och tror såklart att de ska flytta på sig. Men gissa vem som hade fel?
Jag.
Jag morrar irriterat för mig själv, halvt imponerad över att de faktiskt fortfarande lever.
Hinner de ens andas i den där kyssen?
Jag beslutar mig istället för att ge de lite mer tid för att avsluta det hela genom att tyst räkna till 10.
1
2
3
4
5
Jag stirrar menande på Brandons ryggtavla som om jag skulle kunna skicka ett meddelande genom tankarna till honom.
6
Jag suckar dramatiskt till och drar handen genom mitt för en gångs skull utsläppta hår.
7
8
Jag ger seriöst snart upp! Vad är det för fel på dem båda?! Jag har engelska!
9
10
Jag tar ett djupt andetag innan jag igen går fram till dem.
Ni vet dem stunder då man känner sig som ett spöke? Eller kanske inte som ett spöke..(dem har nog till och med roligare), mer som luft.
Man finns där, men ingen kan se dig eller bryr sig mindre.
Att stå bakom sin crush och bli ignorerad är mer hjärtstickande än att han står och hånglar med min mest fruktade fiende.
Så jag ger upp och vänder mig med min mattebok fortfarande i min famn och gå iväg mot engelska lektionen med en dyster suck.
Jag är nog säkert redan en minut försenad dessutom.
~Brandons Perspektiv~
När hon väl är borta putar jag hastigt bort Alessia från mig för att kunna andas.
Oh hjälp, varför var hon tvungen att ta så lång tid på sig? För ett tag trodde jag att jag ärligt talat skulle svimma.
Alessia kollar med en sur vidgad blick på mig.
"Vad var det där för?" Muttrar hon och rättar till sin urringning på tröjan.
"Jag behöver gå till min lektion." Är allt jag säger innan jag nonchalant går förbi henne.
"Vänta lite här? Så du menar att du bara kysste mig för att den där lilla nörden var i närheten?!" Fräser hon bittert och jag försätter ignorera henne.
"Brandon!" Utbrister hon ilsket med sin pipiga röst.
"Jag vill inte bli använd! Antingen är du tillsammans med mig för att du älskar mig, eller så vill jag aldrig mer se dig!" Hon har tagit tag om min tröja och ställt sig framför mig för att förhindra mig från att fortsätta gå ifrån henne.
"Du har så vackra ögon, Alessia." Hennes arga uttryck smäller direkt som förväntat, innan hon generat slänger bak sig hår.
"Tack." Ler hon generat och jag ger henne ett snabbt leende som inte varar så länge.
"Vi ses på lunchen." Jag drar mig ifrån hennes grepp och kommer på att min biologilektion ligger på andra hållet.
Utan att ge henne så mycket som en blick vänder jag mig om och går.
"Okej! Vi ses, älskling!" Ropar hon desperat efter mig.
På vägen går jag förbi Gabriellas skåp igen och fastnar direkt med blicken på det.
Det sticker igen till i hjärtat då hennes ord upprepas i mitt huvudet.
Hon ville att jag skulle lämna henne ifred. Jag var bara någon som förstörde för henne och drog in henne i trubbel.
Tycker hon inte om mig? Är det det hon försöker säga?
Jag nästan mentalt smäller till mig själv då jag väl kommer på mig själv att ha stirrat så att jag stannat bara någon meter framför det.
Tänk om det skulle vara lika lätt att komma in i hennes huvud som det är att komma in i hennes skåp med en nyckel.
Jag skulle kunna göra allt för att få reda på vad hennes tankar säger om mig. Vad hon tänker på när hon hör mitt namn. Och vad hon tänkte då hon såg mig kyssa Alessia.
Blev hon svartsjuk? Nä, hon bryr sig inte ens om mig. Jag är bara en vanlig 'sportnörd' enligt henne.
Om jag ska vara ärlig vet jag inte varför jag började kyssa Alessia. Antingen var det för att jag på något sätt skulle kunna smälla till Gabriella på näsan. Eller för att jag inte skulle behöva möta hennes blick i korridoren, men ändå ha hennes blick på mig.
Jag älskar att känna hennes blick på mig. Det har jag alltid gillat och troligtvis kommer aldrig att sluta gilla.
"Ehh..Brandon?" Jag hoppar till och vänder mig chockat mot Gabriella.
Hennes blick ligger frågande över mig och mitt hjärta börjar direkt dunka hårt mot mitt bröst.
✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁
Hallå allihop!
Hoppas ni tycker om kapitel 13!❤︎
Själv blev jag inte jätte nöjd.., kände att jag behövde uppdatera så snarast som möjligt pågrund av att jag inte uppdaterat på årrr.
Ni får ha det så bra!❤︎
Mvh/ᴲᴮᴮᴬ
(Ursäkta för stavfel/slarvfel)