"Oh..h-hej, Brandon." Får jag stelt ur mig samtidigt som min blick försöker titta var som helst förutom på Brandon.
"Så? Det är sant. Brandon din lilla casanova. Alessia måste vara rasande." Jag ska precis skaka på huvudet, då jag känner hur en arm slingras runt min midja.
"Ja, eller hur G?" Jag kollar surt upp på Brandon. G? Sedan när har han kallat mig G?
"Eh, Nej, B?" Han himlar med ögonen.
"Och förresten, vad.i.hela.världen.gör.du? Släpp.mig." Väser jag sammanbitet åt honom. Eleverna i matsalen har slutat kommunicera med varandra och istället har alla sitt fokus på oss.
Gräv ner mig..
"Nej." Han flinar roat ner mot mig.
"Skojar du med mig?" Väser jag allvarligt och försöker få bort hans arm från min midja. Men istället drar han mig emot sig. Mina kinder blir till eld. Vad i-
"Jag släpper ifall du sätter dig bredvid mig." Jag fnyser för mig själv.
"Varför? Det inte precis så att jag måste." Istället för att svara drar han med mig till en av stolarna.
"Kom igen. Vi tycker inte om att någon sitter själv. Var är Blane, föresten?" Det sista lät lite för medlidande..
"Han behövde göra klart en stor skrivuppgift." Ljuger jag och ger Chris ett svagt leende. Brandon harklar till och jag vänder ansiktet frågande mot honom.
"Så säg mig. När lärde du känna Blane?" Jag tar tag om min gaffel och börjar peta lite i potatismossen för att behöva möta killarna runt bordets lite för nyfikna blick.
"Vi har alltid känt varandra såklart, vi är kusiner-" Jag avbryts snabbt av att en av fotbollskillarna runt bordet sprutar ut sitt vatten genom munnen på Chris som sitter bredvid honom.
Jag kollar storögt upp på Chris, som hastigt rest sig upp från stolen. Hans blick ligger mörk på killen som generat sätter tillbaks sin vattenflaska på bordet. Är det Kaden han heter?
"K-kusin?" Igen vänds min uppmärksamhet mot Brandon som ser ut att vilja slå till någon i ansiktet, då hans blick skiftar mellan mig och killarna runt bordet.
"Men..ni har inte samma efternamn.." Jag rynkar misstänksamt på ögonbrynen.
"Jag vet.... Eh, hur vet du det?" Han drar nervöst handen genom sitt hår. Nä, jag måste sett fel. Han är inte nervös. Varför skulle han vara det?
"Eh, jag kan allas efternamn på den här skolan..." Jag tittar misstänksamt på honom innan jag lätt rycker på axlarna. Inte för att jag tror på det, men jag vill inte verka för intresserad.
"Så,..eh, kommer du och tittar på vår match ikväll?" Säger den svarthåriga killen vid vänsterkanten på bordet.
"Vi spelar mot Gaints, som vi lätt vann mot förra året. Haha, dem fick stryck." Jag rynkar äcklat på näsan åt den vegetariska biffen och lägger ner besticken. Skolans mat börjar verkligen gå överstyr. Jag borde ta med mig mat hemifrån istället för att betala för det här skräpet. Problemet är bara att det inte brukar finnas någon mat hemma. Ibland känns det som att det är bara jag som köper hem maten..det kanske till och med är så. Eftersom att Hanna aldrig är hemma...
"Coolt." Får jag svagt ur mig.
"Kommer du?" Hör jag Brandon viska i mitt öra. Min blick sänks direkt till de vegetariska biffarna igen för att inte riskera att möta någon av killarnas intensiva blickar.
"V-visst.." Eller inte.
~~~~~
Min blick stirrar tyst in i skåpen framför mig. Jag hade precis lämnat matsalen och sedan hade jag fastnat med blicken på några av skåpen i korridor B. Vad handlade det där om? Brandon rörde vid mig..igen. Fast denna gången inte på läpparna. Sedan det där med att jag skulle sitta med dem..
Och sedan det där med Blane. Trodde de inte att vi var kusin? Jag menar, Kaden-som jag tror han heter-sprutade ut sitt vatten..på Chris-vilket var både komiskt och awkward på samma gång...
Tänk om dem har något att göra med Blanes blåtira?
Direkt känner jag hur värmen börjar stiga i mitt ansikte samtidigt som ilskan släpps ut inom mig.
Tänk om det var dem! Det var säkert därför de blev så nervösa då jag sa att vi var kusiner!
Jag avbryter mitt stirrande och börjar med snabba steg gå mot deras skåp. Hur jag vet var deras skåp ligger? Alla vet var fotbollskillarnas skåp ligger. Jag upprepar, skolans fotbollslag.
"Oh, men hej..Garbo." Jag kollar frågande åt sidan och får se Alessia stå där med ett svagt leende. Hmm..
"Mitt namn är Gabb-"
"Jaja, jag vet." Nej, antagligen gör du inte det eftersom att du sa fel.
"Jag måste visa dig en jätte cool sak." Ler hon överdrivet. Vad har hänt med henne? Har hon blivit träffa av en atombomb?
Inte så konstigt att hon utger gammastrålning.
Det förklarar iallafall varför alla vill gräva sig ner sig själv och dö av hennes närhet.
Som jag nu. Jag tror jag hellre dör än att följa med henne.
"Cool sak?" Upprepar jag förvirrat och hon nickar innan han snabbt tar tag om min handled.
"Vad gör du?" Min röst är låg på grund av de många elevers blickar. Nej, jag är inte vän med häxan.
"Har du någon gång varit inne i vaktmästarskrubben?" Jag ska precis svara då hon putar in mig och låser dörren.
Jag stirrar tyst på dörren av chock innan jag börjar fatta vad som precis hänt. I ren panik börjar jag slå på dörren.
"Släpp ut mig!" En hög fnysning hörs från andra sidan dörren.
"Tyvärr, gumman. Du får stanna där inne tills du fått lite vett i huvudet om vad du gjort." Menar hon det där om kyssen?
Och vadå 'gumman'. Hon är faktist bara ett år äldre än mig och det innebär inte att jag är någon barnunge.
"Det var inte jag som kysste Brandon! Han kysste mig!" Säger jag panikslaget och dessutom i ren ärlighet.
"Exakt." Därefter hör jag hur hon vänder på klacken och går därifrån.
Jag fortsätter att banka på dörren med rop om hjälp. Inte igen.
Efter någon halvtimmes smällande på dörren, ger jag upp. Toppen att jag lämnade min mobil i skåpet. Detta är så typiskt.
Min blick lämnar dörren och vandrar istället runt i den stökiga skrubben för en eventuell nyckel eller något liknande för att kunna få upp dörren.
Lampan i taket är trasig och blinkar var tredje sekund. Vilket är lite mysko. Jag vet att vår vaktmästare är lat, men detta är bara för mycket. En liten lampa? Jag kan byta en lampa och jag är inte utbildad som han är.
Många tror att han i hemlighet är Merlin. Ni vet, Merlin som i trollkarlen i riddarna runt det runda bordet, som i kung Arthur. Jag vet, jag tror inte precis på det. Men hans skägg får en att undra ibland. Haha, eller så är han kanske tomten. Det tror jag många barn skulle tro.
Alla lådor är i olika material. Mest är dem gjorda i någon slags hård plast. Inte för att jag vet vad de innehåller. Kanske jag inte heller vill veta..
Han har alltid varit lite mysko och ingen vet riktigt vad han gör om dagarna. Ibland kan han bara försvinna. Plus att han alltid luktar svett. Det är tur det finns luftkonditionering här inne annars skulle jag säkert varit död sedan länge.
Det är då det slår mig, luftkonditioneringen. Chansen är tillräckligt stor för att jag skulle kunna kravla mig igenom tunnlarna till nästan öppning i en annan 'lucka'. Det är nästan som en mindre utväg än ut genom dörren. Snabbt bildas ett svagt leende på mina läppar.
Lådorna i det nästan mörka skrubben är staplade på varandra lite var som helst. Det gäller bara att stapla dem på varandra som en liten trappan.
Jag gör som jag tänk och får efter några minuter en hyfsat stabil trappa av lådor.
Det första steget gör så alla lådor plötsligt börjar skaka, vilket får mig att snabbt stelna till för nästan en minut.
Okej, kanske inte så stabila som jag först trodde..
"Okej, kom igen. Kom igen, Gabbie. Du klara det här. Det är bara den där lilla biten." Andas jag lugnade för mig själv.
Jag tar stats och springer upp för lådorna. Mina fingrar fattar snabbt tag om kanterna på luckan.
Vem visste att det skulle vara så mycket utrymme i de här tunnlarna. Ja,..och andra sidan har nog ingen säkert ens tänk tanken att ta reda på det.
Herre gud, vad i hela friden håller jag egentligen på med?
Tunneln delar på sig och efter några sekunders tittande och funderande mellan vilken tunnel jag ska ta, svänger jag tillslut till höger.
Jag undrar hur mycket klockan är, jag som hade tänk prata med de där fotbollshuvudena..
Om jag ska vara ärlig vet jag inte vad jag kommer göra ifall det var någon av dem som slog till Blane. Antagligen kommer den personen få en knytnäve av mig. Blane är som en bror för mig, han har alltid funnits där för mig då ingen annan gjort det. Hur vågar dem slå honom?
Därför tänker jag inte bara ta den där blåtiran med ett 'okej, jag bryr mig inte'.
De metall klädda gångarna är kalla och får mig att rysa då mina armar klädda i tunn skjorta möter det kyliga 'golvet'.
Tunnlarna delar plötsligt på sig och jag stannar upp.
Efter några gångers funderande väljer jag att ta den högra tunneln. Wow, jag känner mig som Indiana Johns..bara lite mer kvinnlig och istället i en luftkonditionering.
Jag är så cool..
Och jag hade haft rätt. Längst bort kan jag se en utväg. En annan lucka. Jag rycker glatt till med slår istället i huvudet i 'taket'.
"Ajj..." Väser jag och gungar med ena handen där jag slagit mig.
Jag sätter händerna mot det hårda nätet och puttar upp luckan.
Okej..vad gör jag nu? Ska jag vända mig om? I denna trånga tunneln?
Jag biter mig frustrerat i underläppen och försöker med så stor smidighet som möjligt att vända mig så att jag slipper komma ner med huvudet först till golvet i rummet tunneln har lett mig till.
Min fot sparkar upp luckan och jag börjar sakta att kräla mig ut från den kalla tunneln.
Tillslut efter ett oförberett långt fall, står jag på golvet i det lilla..bollrummet...?
Bollrum? Sen när har vi haft ett bollrum? Alla bollar brukar alltid vara där alla andra saker till idrotterna är.
Min panna får direkt en djup rynka då jag försiktigt sätter handen mot det kalla dörrhandtaget, som jag hoppas ska leda mig ut ifrån rummet.
Det luktar konstigt. Som killparfym blandat med svett..
Dörren öppnas och jag möts av en massa röster som tystnar. Osäkert tittar jag fram bakom dörren och får se ett omklädningsrum.
Inte vilket omklädningsrum som helst, utan ett omklädningsrum för killar. Och inte för vilka killar som helst, utan fotbollslagets killar. Inklusive Brandon.
Mitt ansikte fattar eld då jag upptäcker alla halvt nakna killars uppspärrade blickar. Brandon står med ryggen mot mig i bara boxers omedveten om att jag öppet står och stirrar på honom.
Det känns som jag ska svimma när han lika omedveten om min blick drar fingrarna genom hans blöta hår. Jag sväljer hårt när min blick glider ner över hans muskulösa ryggtavla.
Ljuset från lamporna i taket får hans hår att se drömlikt ut. Undra hur det skulle kännas att dra handen genom det samtidigt som man skulle stirra in i de där bruna ögonen.
Omg.., hur kan det vara lagligt att se ut så? Ifall jag någon gång blir president kommer jag seriöst spärra in honom. Jag säger inte var, eller när. Jag säger bara att jag kommer spärra in honom på en plats där ingen annan kan komma åt honom än jag själv.. Okej..too creepy, Gabbie. Too creepy.
Plötsligt vänder han sig om och jag rycker snabbt till innan jag högt(yeay)smäller igen dörren då mitt ansikte blivit i en lika stark röd färg som på ett trafikljus.
"F-förlåt!" Utbrister jag stelt genom den stängda dörren, några svagt viskande röster hörs inifrån omklädningsrummet.
"D-det var inte meningen! Ja-jag bara-" Jag avbryter mig själv.
Hur i hela friden ska jag få min händelse att verka trovärdig? Jo, jag kröp in i ert omklädningsrum genom luftkonditioneringen.., inte alls konstigt..
Varför? Oh jo, jag blev först inlåst i Merlins skrubb av häxan Alessia-ditt ex Brandon-, så ville jag ju såklart komma ut därifrån för att framförallt prata med er om Blanes blåtira. Inte för att jag hade tänk ha det samtalet med er i ert omklädningsrum..då ni är halvt nakna. Inte för att det gör något,..det är bara väldigt generade och stelt..och akward för mig..
Irriterat slår jag mig mentalt i ansikte.
Mina händer drar frustrerat handen genom mitt hår samtidigt som jag svagt morrar för mig själv.
Varför hamnar jag alltid i sånna här situationer? Varför kan inte jag ha ett normalt liv som alla andra? Detta är så himla orättvist!
Efter några minuters frustrerat tänkande-från min del-hörs en knackning på dörren. Jag kollar snabbt upp då dörren öppnas för mig.
"Vilken överraskning. Hola, mamí." Blinkar han flirtande med ena ögat åt mig och jag vill sjunka ner i jorden..
Killen känner jag inte igen.
Antagligen är han ny i laget, eller såå...är han ny i laget-inte för att det finns några fler rimliga allternativ att välja mellan..
Efter den okända sydamerikanska killen sagt-med översättning-, 'Hallå, snygging' blir det knäppt tyst igen.
Upp bakom killen kommer Brandon med en ansträngd min och denna gången är han-oh herre gud! Han har ingen tröja. Han har ingen tröja! Jag dör, jag dör!-fortfarande halvt påklädd med bara jeans.
"Vad i hela-" Mer hinner han inte säga förrän jag avbryter honom.
"Jag vet,..det är en lång historia-"
"Gabbie, du är i vårt omklädningsrum. Du ska vara glad att du inte kom in tidigare-"
"Vem har sagt det? Du? Vem säger att jag inte skulle viljat komma in tidigare?" Direkt hörs en massa visslande och jag kommer direkt på vad jag precis sagt.
Med uppspärrade ögon känner jag hur hela mitt ansikte sätts i färg och känslan av att vilja dö drastiskt ökar.
Brandon verkar ta ett lugnande andetag innan han ger några av de visslande killarna mörka blickar.
"Gabriella, du-" Hastigt går jag ut genom den öppna dörren för att försöka komma ut här ifrån så snabbt som möjligt.
Plötsligt blir jag oväntat indragen i famnen på killen som innan pratat spanska. Chokat tittar jag upp på honom som med ett flin sedan greppar tag om min midja i ett fast grepp.
"Du är så maldito caliente." Flinar han med granskade blick över hela mig medan färgen på mina kinder blir allt mer konserterad.
Det blir knäppt tyst i omklädningsrummet. Så tyst att en fallande nål skulle kunna höras.
Det är lugnt, Gabbie. Du kommer snart ändå dö av feber heller något.
"Juan." Brandon kommer hastigt upp mot oss och aggressivt drar bort Juans armar från min midja.
Innan jag hinner blinka, har Brandon tagit tag om min ena arm och dragit ut mig genom dörrarna ut därifrån.
✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁
Hallå allihop!
Hoppas ni tycker om kapitel 9!❤︎
Mvh/ᴲᴮᴮᴬ
(Ursäkta för stavfel/slarvfel)