En jägare hade varit ute och jagat hela dagen, och när mörkret föll insåg han att han befann sig mitt i den djupaste skog. Mörkret föll, och i rädsla för att gå vilse bestämde han sig för att till att börja med försöka hitta ut ur den täta växtligheten.
Efter att ha gått i vad som kändes som timmar blev träden färre och en liten skogsdunge öppnade sig, med en gammal stuga i mitten. Himlen var nästan kolsvart och jägaren bestämde sig för att knacka på och se om han kunde stanna där över natten.
När han kom närmare såg han att dörren stod öppen, och att det var tomt inne i stugan. Ingen var där. Han gick in, såg en gammal säng, och lade sig för att sova. Han var dödstrött och precis på väg att somna in, när han kastade en sista blick ut i stugan. Då upptäckte han att väggarna var prydda med ett stora tavlor.
Han såg inte mycket i mörkret, men kunde uttyda att de föreställde bleka ansikten som såg förvridna, ondskefulla och hatiska ut. Figurerna på tavlorna stirrade alla ned mot sängen i mitten av stugan, mot honom, och gjorde honom illa till mods. Han vände sig mot väggen, lyckades med en ansträngning strunta i tavlorna och somnade.
Nästa morgon vaknade han och vände sig om, blinkande i solljuset. När han tittade upp i stugan insåg han att det inte fanns några tavlor på stugans väggar. Bara fönster.