Hej jag är James Blue jag är 14 jag har kolsvart kort snaggat hår och slitna
svarta kläder. Jag har varit med om hemska saker. Den här berättelsen ska
handla om dem. Det kommer att handla om kriget som aldrig tar slut och min
bästa vän Arvar och lite annat.
Jag vaknade av en smäll. Det gör jag ofta nu för tiden. Under kriget.
Det började för över 100 år sedan och har inte slutat än. Min mamma dog när
jag var väldigt liten men min vän Arvar han lever och han är som min bror. Jag
älskar honom med hela mitt hjärta. Arvar är 3 år äldre än mig alltså är han 17
år. Han har kolsvart hår och är tränad som en elitsoldat han kan lyfta över 90
kilo han är omkring 2 meter lång. Han räddar mig ur alla bråk i vårt läger. Han
är ledare i vårt läger också.
Jag hör en smäll och sen en till smäll och en till smäll sen är det alldeles tyst sen
hör jag ett plågat rop. Jag hör genast vem det är min vän Arvar jag springer
genast och kollar men ser honom inte. Sedan så hör jag några steg bakom mig.
- Hahahah lurade dig säger Arvar bakom mig
- Ja ja jätte kul säger jag
- Sedan är vi tysta båda två
Efter ett tag kommer Magnus en av dom andra killarna i lägret
- Vad håller ni på med då fjantar säger Magnus
- Ingen svarar.
- Gå till din vakt position vi kan bli attackerade av Narvaro byn när som
helst säger Arvar
- Okej okej svarar Magnus och går där ifrån
Sedan hör vi rop från andra sidan av lägret.
- Fa* ropar Arvar vi är attackerade kom till vapen tältet ni som inte är
beväpnade
Alla samlas och tar vapen även jag.
Det är andra gången den här veckan som jag måste skjuta på folk.
Jag är den enda i lägret som inte gillar att ge folk en omgång.
Förutom Alvar förstås vi har alltid velat ha fred men vi gör vad vi måste
för att överleva. I det eviga kriget.
Sedan så hörde vi flera rop bakom oss och framför oss och bredvid oss
och överallt sedan hände det som inte fick hända. En man kom bakom
oss Alvar var inte berädd kniven skar rakt igenom hjärtat och blodet
sprutade. Mannen framför mig var ungefär 1 år äldre men mycket starkare.
men jag visste att jag var smidig med kniven, och mina ögon
lyste av hat mot mannen. Jag tog min kniv och parerade mannens slag
sedan gjorde jag ett snabbt slag mot huvudet. Han parerade det jag hög
ett till slag mot huvudet och han parerade det också. Sedan backade jag
flera steg och gjorde det snabbaste anfallet jag någonsin gjort och jag
slog flera slag, mannen hade ingen tid att attackera. Jag slog och slog och
slog.
Nu träffade jag mannen rakt i halsen, nu låg han på marken och jag
gjorde det dödande hugget i hjärtat och han dog direkt. Nu kollade jag på
Alvar han var väldigt skadad och jag visste att han inte skulle överleva,
men jag var tvungen att försöka rädda honom. Men Alvar viskade något
svagt jag hörde vad det var.
Du måste stoppa kriget.
Sedan dog han.
Jag grät och grät i flera dagar tårarna åkte ner på mina kinder, och jag
kände sorgen inom mig. Sedan helt plötslig så förstod jag vad jag måste
göra. Avsluta det Alvar försökte. Stoppa kriget.
Jag gick ur tältet jag hade legat i. Det var gult och stort. Det hade varit
Alvars tält.
Tanken av att någon hade dödat Alvar fick mig att bli arg ledsen och
illamående.
En timme senare hade jag packat några vapen bla en AK-47 och en
Shotgun Nova.
Jag hade också packat flera konservburkar med (Soldatens Ärtsoppa) vår
vanliga mat.
Efter en stund så for jag iväg på en ny Ford Mustang GT. Den hade vi
stulit från Narvaro byn. Det var därför dom hade attackerat oss. Narvaro
byn var rikast och dom hade flest resurser.
Jag ville inte stanna i byn vi hade flera överlevare bla Magnus.
Men jag gick iväg innan någon märkte något.
Nu började min färd över det stora fältet. På fältet var alla byarna.
. Fältet var så stort att ingen hade kommit ur det levande.
rika men bara våran ledare och hans närmsta soldater ville tortera dem. Vi
planerade ett uppror men någon tjallade.
Någon hade lurat oss. Sedan så flydde jag och flera andra åt olika hål ut på
slätten.
Ibland ser vi varandra. Jag har väldigt ont om mat och äter till och med gräs
ibland.
Annars stjäl jag mat från enskilda soldater som är ute på spaning.
- Oj då svarar jag med lite nedstämd stämma.
Sedan var vi helt tysta hela dagen ända tills vi sov och jag sa godnatt.
Jag fick inget svar.
Nästa morgon kände jag mig annorlunda och något såg något annorlunda på
Meloni.
Hon såg vackrare ut än förut och hon hade andra kläder. Dom liknade
stridskläder fast av ett nytt material. Det var hårt när jag kände på det men
inte tungt det var melon mönster och det var gjort av melon skal. Sedan
insåg jag att jag hade också en ny rustning men min var grå och av en ny
metal..
Men jag insåg att jag också hade en AWP Sniper och hon hade ett spjut av
melon..
Sedan såg jag att vi hade fått mer muskler. Mycket mer muskler. Jag
prövade att bära bilen. Jag klarade det men det var tungt. Sedan prövade jag
att springa jag sprang i 50 kmh och jag kunde hoppa 3 meter. Lätt över hela
bilen i full fart. Sedan väckte jag Meloni.
Hon förstod ingenting. Sedan hittade vi en lapp i hennes sov säck...
Det stod: legenden är sann ni är dom utvalda.
Båda två blev chockade och Meloni svimmade nästan.
Jag förstod vad vi skulle göra. Vi skulle stoppa kriget.
Vi skulle hitta paradiset, Exakt som legenden sa och vi fick inte använda några
fordom.
Så jag tog min Ford Mustang GT och slängde iväg den.
Sedan så sprang vi på fältet så snabbt vi kunde. Flera dagar senare så såg jag
några höga träd.
- Där där måste det vara sa jag.
Vi jublade av glädje.
Men det var långt dit. Jag såg det bara på grund av min förbättrade syn.
Det var bara 10 mil men det var många hinder.
Farliga monster galna soldater och farliga ormar. Sen sist dom gigantiska
myrorna.
Det kanske inte låter så farligt. Men ibland springer dom små unga myrorna
iväg från djungeln och ut på fältet. Dom väger runt 3 ton och man behöver en
pansar vagn för att döda dem. Dom har ofta sönder hela byar. Men det är dom
små. Bara 1 fullvuxen gigantisk myra hade hittats. Den vägde över 20 ton.
Men nu var vi här. Dom stora myrorna var över allt.
- Kolla där sa jag
- Ett svärd av samma material som min rustning.
- Coolt sa Meloni du kan få det antar jag.
- Tack antar jag?
Sedan gick vi till myrorna. Den första var väldigt aggressiv. Den var stor
men jag sköt den med min AWP Sniper.
Den andra lite större kastade Meloni sitt spjut på. Den dog inte av det
men det träffade ögat så den blev blind. Sedan så tog Meloni sin kniv och
hoppade upp på Myran! Sedan stack hon in kniven i nacken. Myran dog
direkt.
Sedan så sprang vi förbi alla andra myror.
- Jag tror vi ska dit sa jag och pekade mot ett hus.
- Okej sa Meloni
. Sedan så gick vi ditt och såg en dörr.
Den öppnades av sig själv så vi gick in. När vi gick in förstod vi at det
inte var ett hus det var ett gigantiskt skepp.
- Okej då flyger vi till fältet och hämtar alla människor sa vi i kör.
Sedan så flög vi till fältet. Jag körde skeppet eller inte. Jag satte på Auto
Pilot så det körde av sig själv och stannade vid varje by. Jag tryckte på en
till knapp och då sög skeppet upp byn som var under oss.
Efter ett tag var vi klara och landade på paradiset igen.
Sedan så var det bara en knapp kvar. Den var stor och röd och glänsande.
- Du får trycka sa jag.
- Tack sa Meloni.
Sedan så tryckte hon och skeppet sköt ut alla byar och alla byar bildade
den vackraste byn eller kanske staden någonsin. Vi kallade den
Paratopia.
Alla människors minnen var halv suddade för nu var alla glada och
vänliga
Det fanns också 2 troner en till mig och en till Meloni, och en kyrka med
präst.
Sedan insåg jag att man kunde köpa pajer. Jag gick och köpte en.
Sedan så gav jag den till Meloni. Det var en sak med pajerna som jag
visste och inte Meloni. Det var ringar i dom. Jag tänkte fria. Hon tog en
bit och såg genast ringen. Hon blev över lycklig.
- Ja sa hon ja.
Än i dag frodas Paratopia och har det bästa kungaparet som man kan ha.