Jag var jätterädd nu. Jag väntade på en hemsk utskällning av min mamma..
"Kan Jenny och.. killen gå hem? Jag behöver ta ett snack med dig Lovisa" sa hon med en irriterad ton.
"Hejdå Martinus och Jenny" sa jag tyst och kollade ner på det mjöliga golvet..
Dom gick till hallen och tog på sig skorna, jackan.. dom vinkade och sprang ut ur huset. Dom var lite gulliga, det fick mig att le.
Men leendet försvann snabbt när min mamma började skälla ut mig.
Inte bara om vårt nermjölade kök, också om min ogiltiga frånvaro från skolan idag..
Jag fick städa upp i köket innan mamma skulle laga mat, sen vara på mitt rum resten av kvällen.
Jag gick upp på mitt rum efter att städar köket. Jag gick med långsamma steg uppför trappan..
Jag öppnade dörren till mitt rum, jag såg min säng. Jag slängde mig i sängen.
Jag vände mig om och låg på rygg så att jag kollade upp i taket.
Plötsligt brast jag ut i tårar..
Tankarna snurrade runt i mitt huvud medans tårar rann nerför mina kinder.
Men jag avbröts då jag såg att min mobil lyste upp, bilden visade Martinus ansikte. Han ringde mig. Men som tur inte på FaceTime, jag ville verkligen inte visa hur jag såg ut nu..
Jag tryckte på den gröna knappen och en röst hördes i högtalaren:
"Hej Lovisa" sa han.
"Hej" sa jag med gråten i halsen.
"Hur är det, jag är orolig över dig" sa han, jag log.
"Awww" svarade jag tillbaka.
Jag hörde han fnissa tillbaka på andra sidan luren, vilket fick mig att le ännu mer.
Martinus fick mig alltid och le, det älskade jag med honom. Han är en sån fin och omtänksam kille. Och han ser ju ganska bra ut också, eller aa väldigt.. hihi, men vänta?! Nej nej. Jag kan inte vara kär i Martinus, han är bara en vän.
"Hallå.. Lovisa..?" Sa Martinus.
"Oj ja.." svarade jag.
"Du blev helt stum.." sa han.
Inte så jättebra, men kommer nog bli bättre framåt i novellen så fortsätt läsa. Och rösta och kommentera hihihi❤️