Jag känner mig lycklig när jag vaknar. Jag känner mig lyckligare än vad jag gjort på länge.
Andrew och jag lagade middag tillsammans igår som vi åt här hemma i mitt lilla kök. Sedan tittade vi på en film och bara myste i soffan. Jag var tidigare orolig för hur det skulle bli att vara tillsammans med Andrew under normala förhållanden men det är jag inte längre, vi hade det jättebra igår och det känns bättre att vara med Andrew än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
Jag öppnar ögonen och förväntar mig att får se honom här bredvid mig i min stora dubbelsäng men istället ser jag bara skrynkliga lakan. Först hugger skräcken tag i mig; det kan inte hända igen. Men sedan inser jag att jag överreagerar, han är säkert bara på toa eller något; Andrew är inte som de andra killarna jag har varit med.
Jag reser mig upp och tar ner min vita, fluffiga morgonrock från kroken bakom dörren. Jag tar på mig den samtidigt som jag går ut ur mitt rum och bort till badrummet. Till min förvåning är det ledigt och han syns inte heller till i vardagsrummet.
Jag går bort till köket och när jag ser att även det är tomt börjar tankarna skena iväg som de alltid gjorde förut. Har jag blivit övergiven igen? Händer det ännu en gång? Kommer jag aldrig att få se honom igen?
Jag trodde att jag hade kommit ifrån den här ångesten men det har jag tydligen inte. Mitt hjärta slår hårt och fort i bröstet och min andning blir mycket snabbare än normalt. Jag känner hur mina händer börjar bli svettiga när jag långsamt kliver in i köket.
En vit, liten lapp som ligger på köksbordet fångar min blick och jag ser hur svarta prickar börjar dyka upp framför ögonen. Jag hyperventilerar när jag kommer fram till bordet; det får inte hända igen, det kan inte hända igen. Det står säkert bara att han har gått en runda eller något, han har inte lämnat mig, det kan han inte ha gjort.
Sveket var alltid stort även innan men då hade jag ändå bara umgåtts med killarna en kväll. Med Andrew är det annorlunda; jag har spenderat hela sommaren med honom och jag har blivit kär på riktigt. Han skulle inte överge mig.
Jag plockar upp lappen med darriga fingrar och trots att jag försöker intala mig själv att han bara har gått på en promenad eller något känns det som att jag redan vet vad jag kommer att få se på lappen.
Redan efter de första orden känner jag hur knäna viker sig under mig. Det börjar med: "Jag är ledsen, Samantha." Det kan aldrig komma något gott ur det.
Jag sjunker ner på golvet och försöker att läsa resten av texten på lappen men bokstäverna bara flyter runt och jag kan inte se vad det står. Mitt hjärta slår så hårt att det gör ont i bröstet och det känns som om min strupe knyter sig, jag kan inte andas.
De svarta prickarna framför ögonen vägrar att försvinna och hela rummet börjar plötsligt att snurra, runt, runt tills jag inte längre vet vad som är upp eller ner.
Kom igen Sam, du kan bättre än så här. Du har för fan inte ens läst lappen än.
Jag tar flera djupa, darriga andetag med slutna ögon och försöker att tänka på absolut ingenting. Mina händer håller ett hårt grepp om handtagen på köksskåpen och jag tvingar mig själv att fokusera på min andning.
Långsamt börjar min andning att återgå till det normala och rummet slutar att snurra. När jag vågar mig på att öppna ögonen har även de svarta fläckarna försvunnit och jag har lite mer kontroll över mig själv igen. Mitt hjärta slår fortfarande fort, om än inte lika snabbt som innan.
Jag plockar upp lappen som jag släppte på golvet bredvid mig och försöker mig på att läsa den igen. Det önskar jag att jag inte hade gjort.
Jag är ledsen, Samantha. Jag hatar att behöva göra det här men jag måste, tyvärr. Jag har åkt tillbaka till huvudkontoret och jag kommer att ta emot ett nytt uppdrag. Sök inte upp mig, gå vidare med ditt liv som om inget av det som hände den här sommaren hade hänt. Det blir bäst så. Förlåt.
Klockan på väggen tickar. Vinden viner utanför fönstret. En droppe faller från kranen, ner i den vattenfyllda grytan i diskhon.
Jag hör alla de här ljuden, men jag är inte närvarande. Jag är här, på golvet i min lägenhet, men ändå är jag så långt borta. Jag känner absolut ingenting, jag är helt tom.
I never needed you like I do right now
I never needed you like I do right now
I never hated you like I do right now
'Cause all you ever do is make me...
Gave you up 'bout 21 times
Felt those lips, tell me 21 lies, yeah
You'll be the death of me
Sage advice
Jag ser på lappen i min hand; är det ens min hand? Jag känner mig totalt borta, så distanserad från allting, till och med min egen kropp.
Plötsligt känner jag ett starkt illamående. Jag rusar ut till badrummet så fort jag kan och böjer mig ner över toaletten precis i tid.
Det känns som om jag spyr tills jag verkligen är helt tom, på riktigt, inte bara som jag känner mig. Illamåendet försvinner i alla fall men jag är fortfarande lika borta, lika okontaktbar.
Jag går ut i köket igen och sjunker ner på golvet, på samma ställe som innan. Jag stirrar på skåpen framför mig, utan att egentligen se dem. Varför känner jag inget? Varför gråter jag inte? Varför är jag inte arg? Det här är nästan värre än att känna sorg och besvikelse för jag känner absolut ingenting, jag känner mig inte mänsklig. Tänk om jag håller på att bli galen.
***
Timmarna går och min mobil ringer ett par gånger under dagen men jag reagerar inte ens på ljudet. Jag sitter kvar orörlig på samma ställe på golvet i köket.
Men plötsligt är det som om något brister inom mig. Eller som om jag plötsligt får tillbaka alla känslor igen, alla på en gång. De sköljer över mig som en stor våg och jag klarar inte av det, vet inte hur jag ska hantera det.
Jag ger ifrån mig ett jämrande läte, något mellan ett skrik och ett hulkande; det låter inte ens mänskligt. Tårarna rinner som forsar ner över mina kinder och det känns som om en hand håller om min strupe, hindrar mig från att andas ordentligt.
Det gör så ont. Det känns som om sorgen äter upp mig inifrån, det finns ingen ände på det, jag är fast i sorgen. Det gör fysiskt ont i hjärtat, inte bara metaforiskt som man brukar säga utan det gör verkligen ont, på riktigt. Det känns som om någon sliter mitt hjärta itu och lämnar mig här att förblöda på mitt eget köksgolv.
Couldn't hear the thunder
But I heard your heart race
Couldn't see the rain
We're too busy makin' hurricanes, yeah
Love ain't easy when it ain't my way
But it gets hard, when you ain't here makin' me crazy
Baby, say the word, darlin'
You know just how to hold the sucker down
So I see you in the morning
I can't watch you walk out
Hur kunde han göra så här? Hur kunde han lämna mig? Hur kan det här ske ännu en gång? Och med Andrew? Varför Andrew? Han av alla människor borde finnas kvar, han älskar ju mig. Jag vet att han älskar mig, han kan inte ha fejkat alltihop, inte hela sommaren. Eller ändrade han sig? Gjorde jag något fel igår? Han verkade faktiskt lite annorlunda hela dagen igår men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hade han redan tröttnat på mig?
***
Jag ligger på golvet och gråter, kan inte röra mig, kan inte få tankarna att sluta snurra i huvudet, kan inte göra något annat än att gråta.
Timmarna går och det är först långt in på natten som jag slutligen lyckas resa mig upp och ta mig in till sovrummet.
Synen av den tomma, obäddade sängen får tårarna som nyss slutade rinna att forsa nerför mina kinder igen och jag börjar gråta hysteriskt. Jag vänder direkt i dörröppningen och går istället och lägger mig på soffan. Även det gör ont eftersom det var här vi satt och myste igår kväll men det är bättre än sovrummet och jag har ingen annanstans att ta vägen.
***
Nästa gång jag slår upp ögonen är det ljust ute. Jag minns inte ens att jag lade mig i soffan men här vaknar jag nu upp, till den avskyvärda verkligheten igen.
Mitt ansikte känns alldeles stelt efter alla intorkade tårar och min hals är torr efter alla skrik/jämranden.
När jag sätter mig upp bultar det i huvudet och ljuset utifrån sticker i ögonen.
Jag släpar mig in i badrummet och plockar fram en Ipren som jag sväljer tillsammans med lite vatten som jag dricker direkt från kranen. När jag rätar på mig igen kan jag knappt känna igen mig själv i spegeln. Håret står åt alla håll och jag har vita streck över hela ansiktet efter de salta tårarna.
Men det värsta är ögonen. Det är mina ögon men inte min blick. Blicken är helt tom, den vanliga gnistan är borta och de ser alldeles matta ut.
Jag slänger av mig alla kläder och kliver in i duschen, hoppas på att det iskalla vattnet ska kunna väcka liv i mig igen.
Jag står i duschen i ungefär tio minuter innan jag slutligen stänger av vattnet och kliver ut igen. Jag klarar inte av att bara stå där, jag kan inte bara låtsas som om allt är okej.
Jag klär på mig igen utan att ens torka mig först och sedan går jag ut i köket. Jag tänker inte äta något för jag har ingen aptit överhuvudtaget. Istället plockar jag upp lappen som fortfarande ligger kvar på golvet där jag först släppte den igår.
Jag går tillbaka till badrummet och skrynklar ihop lappen, sedan river jag små bitar av den som jag låter falla ner i toalettstolen, så små att det tar en hel evighet innan hela lappen är borta. Jag vill inte se orden igen, vill inte se hans handstil
Jag spolar ner allting och går vidare till sovrummet. Innan jag hinner tänka efter har jag slängt ner täcket och alla kuddarna på golvet. Jag drar bort lakanet från madrassen och slänger även det på golvet. Sedan lägger jag mig på sängen och tar snabba, korta andetag. Mitt hjärta slår som efter ett riktigt hårt träningspass och jag är så svettig att det bildas droppar i pannan och på överläppen.
Men det kommer inga tårar, inga alls. Det är som om de är slut, som att kroppen inte kan producera fler.
Vad gjorde jag för fel?
Det är frågan som hela tiden upprepas i mitt huvud, frågan som vägrar att lämna mig ifred. Jag försöker att gång på gång intala mig att jag inte har gjort något fel, att han måste ha en annan, okänd anledning till att göra så här. Men det hjälper inte, frågan kommer ändå tillbaka. Varför skulle han ha lämnat mig om jag inte hade gjort något fel? Det är klart att det måste vara mitt fel.
Jag vill hata honom, jag vill hata honom med hela mitt hjärta för att han har gjort så här mot mig. Men jag kan inte. Istället hatar jag mig själv. Jag hatar mig själv för att jag lät det hända, för att jag lät honom svika mig. Jag vet ju att jag inte ska fästa mig för mycket vid någon för då slutar det alltid så här. Man blir beroende av personen och lägger all sin lycka i personens händer. När personen försvinner tar den med sig all lyckan och man vet inte längre vem man är. Man klarar sig inte längre utan personen för man har blivit så van vid att alltid ha personen där.
Men ändå, ändå lät jag det hända. Varför lät jag det hända? Varför lär jag mig aldrig?
Hear the thunder
See the rain
Yeah
Keep on makin' me cry
Yeah
Hey, hey, yeah
Keep making' me scream and holler
Keep on makin' me cry
You don't know what you're doin' to me
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är inte som med andra killar, de har svikit mig men det har jag kommit över. Det här kan jag inte lägga bakom mig. Andrew var inte bara en kille, han var en del av mig. Jag älskar honom och jag kommer inte att bara kunna glömma honom så som han verkar vilja att jag ska göra. Hur fan ska jag bara kunna låtsas som om ingeting av allt det som hände faktiskt hände? Klarar han av att göra det?
Tanken på att han vill glömma hela vårt äventyr får det att hugga till i hjärtat på mig ännu än gång. Det gör så ont, jag trodde verkligen att det var rätt, att Andrew var rätt. Och vadå "skulle inte funka"? Vi hade det hur mysigt som helst igår; varför skulle det inte funka att ha ett förhållande? Insåg han att han inte känner det han trodde att han kände?
Jag orkar inte tänka på det här men tankarna vägrar att lämna mig ifred. Tårarna rinner nerför mina kinder igen nu, men jag gråter tyst, ger inte ett ljud ifrån mig. Jag önskar att jag bara kunde sluta existera, sluta att finnas här och nu. Mitt hjärta krampar i bröstet och det känns som att jag håller på att kvävas.
Jag inser att jag inte bara har förlorat Andrew, jag har förlorat den enda som faktiskt brydde sig om mig på riktigt, mer än bara som en vän. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och jag tror att det är det som är det värsta med det här. Ensamheten.
Det blir så tomt utan Andrew, han har varit med mig hela sommaren och då menar jag verkligen hela sommaren.
Jag tyckte att det var jobbigt att aldrig få vara ifred men nu skulle jag göra vad som helst för att få honom tillbaka.
Snälla gör inte så här, Andrew.
Lämna mig inte...
----***----
Hej hej :)
Detta var sista kapitlet men oroa er inte, det kommer en epilog också. :p
Jag känner mig elak som avslutar boken så här men det kommer som sagt en epilog sedan också. Hoppas att ni inte blev alltför ledsna över det här kapitlet, det var jättehemskt att skriva det i alla fall. :(
//writer003