"Ett streck!" Utbrister jag och kastar mig om halsen på Andrew när jag kommer ut från toaletten.
"Och det betyder...?" Han ser oroligt på mig.
Jag tycker att min glädje borde säga honom vad det betyder, han tror väl inte på allvar att jag skulle vilja bli mamma nu?
"Jag är inte gravid!" Utbrister jag glatt.
"Shhh!" Han sätter ena handen för min mun för att tysta mig och ser sig oroligt omkring så att ingen hörde mig.
Andrews pov
Hon är inte gravid, tack gode gud! Jag har varit riktigt orolig över det här och det var som om en enorm tyngd lyftes från mina axlar när hon kom med beskedet. Jag ryser bara av att tänka på att behöva bli pappa nu.
Samantha mumlar något bakom min hand och jag ser oförstående på henne.
"Va?"
"Men ta bort handen då dummer!" Utbrister hon efter att ha slitit bort min hand.
"Jag sa att ingen är här så ingen kan ha hört mig." Hon gör en gest med armarna som för att visa att vi är ensamma, men jag kan inte låta bli att känna mig lite paranoid ändå.
"Vi borde fira." Jag drar henne intill mig med ena armen medan vi går bortåt korridoren.
"Vi kan äta tårta!" Utbrister hon och ser på mig med en sådan exalterad blick att jag inte kan låta bli att skratta.
"Jag tänkte mig en kväll på rummet..." Jag ser menande på henne med ett flin på läpparna.
När det går upp för henne vad jag snackar om rodnar hon och skjuter mig ifrån sig.
"Jag skojar bara, klart vi kan äta tårta." Säger jag och kysser henne på pannan.
***
"Mmh..." Samantha blundar njutningsfullt och lutar sig mot väggen bakom oss.
Vi sitter i sängen på mitt rum med en liten chokladtårta mellan oss. Vi var ute och köpte den innan och nu sitter vi här med varsin sked och gottar oss.
"Du har bra smak." Kommenterar jag gillande. Det var hon som valde tårta och jag måste erkänna att det var ett riktigt bra val hon gjorde.
"Choklad is the shit." Säger hon och jag skrattar.
"Nä men seriöst, choklad är gott i allt. Allting blir bättre med choklad, så är det bara." Hon tar en ny sked med tårta och blundar igen medan hon tuggar.
Hennes långa svarta ögonfransar är tydliga mot hennes bleka hy och hennes kinder är lite rosiga efter vår korta promenad till och från affären. Hennes läppar är röda och fylliga och så lockande att kyssa att jag måste hindra mig för att låta bli. Hon är så vacker att det är svårt att slita ögonen ifrån henne.
Samanthas pov
Gud vad det är gott med choklad! Jag skulle seriöst aldrig kunna få för mycket av det. När jag äter glass blir det alltid chokladglass med chokladsås och chokladströssel, det finns inga andra alternativ. Därför är tårtan framför mig rena drömmen, den består av både ljus och mörk choklad och mellan tårtbottnarna finns en kolakräm som får det att vattnas i munnen.
Jag öppnar ögonen och får se Andrew iaktta mig.
"Vad är det?" Skrattar jag.
"Du är bara så...vacker..." Säger han.
Jag hade förväntat mig att han skulle säga något skämtsamt så hans allvarliga min förvånar mig. Jag förstår inte vad det är han ser i mig som jag inte kan se själv, inte för att jag inte är nöjd med mig själv eller så, men han verkar se en mycket bättre version av mig än vad jag ser. Enligt mig ser jag ut som vem som helst, jag har liksom inga speciella drag som sticker ut på något sätt.
Jag sträcker mig fram och kysser honom på munnen. Jag kan inte fatta att jag har mött en så underbar kille som Andrew, det är bara inte möjligt. Alla andra killar jag har träffat har sårat mig och de har visat sig vara riktiga idioter, jag hade nästan gett upp hoppet om att det skulle finnas någon som faktiskt tycker om mig och inte bara vill utnyttja mig.
Jag ställer undan tårtan på nattduksbordet bredvid sängen och flyttar mig närmre Andrew. Han lägger sig ner och drar ner mig över sig utan att förlora kontakten med mina läppar.
Jag drar upp hans tröja och börjar utforska hans bröst med mina läppar. Jag kysser honom hela vägen från halsen ner till magen. Jag gör det långsamt, bara för att få honom att längta ännu mer.
När jag sätter mig gränsle över honom tar han tag i den nedre kanten av min tröja och jag lyfter armarna över huvudet för att låta honom dra av mig den. Den här gången är det helt annorlunda jämfört med när vi var uppe bland bergen, där var det obekvämt och varmt och vi var osäkra på var vi hade varandra, nu vet vi vad vi båda vill och vi har inget gäng med kriminella män att oroa oss för.
Andrews blick på min kropp får det att pirra inom mig och hans händer bränner på båda sidorna om min midja. Jag böjer mig ner för att kyssa honom igen och denna gången är han mer krävande, desperatare. Han kysser mig intensivt och hans händer smeker mig över ryggen.
Efter ytterligare några minuters kyssande lägger jag mig ner bredvid honom och tittar upp i taket. Lyckan jag känner nu när jag är här med Andrew är obeskrivlig, jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna känna så här. Nu förstår jag varför det är så populärt att skriva om kärlek i alla böcker.
Jag lutar huvudet mot hans axel och flätar samman mina fingrar med hans. Han kysser mig mjukt på pannan och sedan ligger vi bara där och njuter av varandras närhet och av lugnet av att inte behöva tänka på att vi måste rymma.
***
Andrews pov
Jag öppnar slött ögonen när jag hör att det knackar på dörren. Samantha ligger tätt intill mig med huvudet på mitt bröst.
Jag lyfter försiktigt upp henne, sätter mig upp och lägger mjukt ner henne på sängen igen. Det knackar på dörren igen så jag skyndar mig dit innan Samantha också väcks.
"Så du är hemma trots allt. Jag började tvivla på om det faktiskt var sant eller om det bara var rykten."
Min pappa står mitt emot mig när jag så tyst jag kan öppnar dörren.
Min pappa är ungefär lika lång som jag och våra ansiktsdrag är väldigt lika, många brukar säga att utan rynkorna som han börjar få i pannan skulle vi vara som dubbelgångare. Han har dock brunt hår medan jag har mörkblont men annars kan jag väl hålla med om att vi är rätt så lika.
Just nu har han ett leende på läpparna, ett leende som talar om att han är glad att jag är tillbaka och att jag är oskadd.
"Hej, pappa" jag ler och ger honom en lagom stel kram. Vi är inte direkt särskilt närgångna i min familj; jag antar att man vänjer sig vid att vara mer självständig när man är tvungen att klara sig själv.
Mina föräldrar är aldrig ute på uppdrag längre utan de jobbar bara härifrån nu, men förut var även de ute och jagade brottslingar och jag minns att jag som liten alltid var rädd och hade problem med att sova medan de var borta, jag visste ju inte om jag skulle få se dem igen; nu är det omvänt.
"Skönt att se dig igen, Andrew." Säger han och trycker min axel innan han låter handen falla igen.
"Vet du vad, vi kan gå och äta frukost tillsammans så kan vi prata mer." Föreslår jag och vänder mig snabbt om en gång för att se om Samantha fortfarande sover eller om vi har väckt henne.
Hon sover, precis lika fridfullt som förut. Vi hade egentligen inte tänkt gå och lägga oss än när vi somnade igår, vi bara låg och myste lite. Men jag antar att det inte är särskilt konstigt att vi var totalt utmattande efter det äventyret vi har varit på.
Jag säger till min pappa att jag kommer strax och sedan går jag in i rummet igen och plockar fram en bit papper och en penna och klottrar snabbt ner ett meddelande till Samantha så att hon vet var jag är när hon vaknar.
Jag lägger lappen på nattduksbordet bredvid sängen och smyger sedan tyst ut ur rummet och stänger dörren efter mig. Pappa väntar på mig utanför och vi går tillsammans bort till matsalen.
"Så hur har uppdraget varit?" Frågar han när vi slår oss ner med varsin bricka.
"Hur länge hinner du snacka?" Frågar jag och skrattar lite, det finns en del att berätta om man säger så.
"Jag vill höra allt." Han ler och jag tar ett djupt andetag innan jag börjar berätta allt, från början till slut.
Samanthas pov
När jag vaknar upptäcker jag att Andrew inte längre ligger bredvid mig. Jag vänder mig om och kisar mot klockan för att se hur länge jag sovit och sätter mig genast upp när jag ser siffrorna lysa mot mig, 08.32.
Jag hade ingen aning om att vi sov hela natten, nu känner jag mig så där vilsen som man gör när man vaknar upp efter att ha somnat vid en konstig tid på dygnet.
Jag får syn på en lapp på nattduksbordet och plockar upp den för att läsa vad det står, den är från Andrew.
Han har tydligen gått och ätit frukost med sin pappa. Jag har dock ingen aning om när han gick härifrån så jag vet inte hur länge det dröjer innan han kommer tillbaka.
Jag bestämmer mig för att inte störa dem, de vill nog umgås ensamma en stund nu. Istället går jag ut i korridoren för att leta reda på ett badrum så att jag kan fixa till mig lite. En tjej i min ålder kommer fram till mig och ser frågande på mig.
"Letar du efter något?" Frågar hon och ser ut att undra om jag hör hemma här överhuvudtaget. Det är inte så konstigt med tanke på att jag har på mig samma kläder som jag har haft de senaste veckorna och mitt hår är skitit efter alla dagar ute i vildmarken.
"Nej, jag ska bara gå på toa." Svarar jag och ger henne ett snabbt leende innan jag går runt henne för att fortsätta bort till toaletterna.
"Vill du låna lite kläder eller något?" Ropar hon efter mig och jag stannar upp igen.
"Det skulle vara jättesnällt." Svarar jag till slut och vänder mig mot henne igen.
Jag vill inte be om för mycket eftersom jag inte jobbar här egentligen men jag är verkligen i behov av lite nya kläder; de jag har är både trasiga och smutsiga.
Hon ber mig följa med åt andra hållet i korridoren och öppnar sedan en dörr till vad jag antar är hennes rum.
"Här, ta den här också så kan du duscha med om du vill." Hon räcker mig en handduk och jag tar tacksamt emot den.
"Tack så mycket." Jag ler och tar emot kläderna hon räcker mig också. Det är ett par militärmönstrade jeans och ett svart linne.
"Jag kan visa dig till duscharna med om du vill." Hon följer med mig ut ur rummet och går sedan tillbaka genom korridoren till en avlägsen del där det finns lite större badrum som alltså även har duschar.
"Schampoo och balsam finns där inne så det är bara att ta." Hon ler och vänder sig om för att gå igen.
Jag tackar henne ännu en gång och slänger sedan av mig alla mina kläder på golvet. Jag kliver in i duschen och vrider på vattnet och skriker nästan till när de iskalla strålarna träffar min hud.
Smart Sam, alla vet att man ska vänta en stund innan man kliver in!
När vattnet är varmare vrider jag på mer och sköljer sedan snabbt av mig med tvål och vatten. Jag vill inte dröja för länge ifall Andrew skulle komma tillbaka och undra vart jag har tagit vägen.
Jag tvättar håret också och sedan kliver jag ut och virar handduken runt kroppen. Jag ser på mig själv i spegeln och förvånas över hur mycket jag har förändrats. Alla dagar utan mat har gjort mina ansiktsdrag tydligare och kindbenen är nu mera synliga och markerade.
Såret på mitt ben har läkt och jag behöver inte ens ha något bandage längre. Det är fortfarande lite ömt men annars känner jag inte av det. I övrigt har jag blåmärken lite överallt men de värsta i ansiktet och på magen efter den där kvällen på kaféet är borta och några andra sår har jag inte heller. Ännu en gång slås jag av vilken tur jag har haft; jag hade kunnat dö där ute.
Trots allt som har hänt ångrar jag inte att jag var på kaféet den där kvällen. Hade jag inte varit där hade jag inte blivit kidnappad och hade jag inte blivit kidnappad hade jag aldrig fått träffa min underbara kidnappare. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna bli något så bra av en kidnappning.
Jag torkar av mig och drar på mig kläderna. Som tur är hade tjejen samma storlek som jag så de passar perfekt.
Jag borstar igenom håret med borsten som jag fick låna av henne och låter det sedan hänga ner över axlarna. När jag går ut ur badrummet känner jag mig som en ny människa; visst vi badade några gånger men det går ändå inte att jämföra, nu är jag ren. För första gången på flera veckor har jag fått tvätta av mig på riktigt och jag kan äntligen känna mig lite fräsch igen.
Jag lämnar kvar sakerna precis som hon sa att jag skulle göra och sedan går jag tillbaka till Andrews rum för att se om han är där än. Jag knackar på dörren eftersom jag inte har någon nyckel och han öppnar nästan genast.
"Var...åh..." Han synar mig uppifrån och ner och kliver sedan åt sidan så att jag kan komma in.
"Jag tänkte fråga var du hade varit men det ser jag ju nu." Han kysser mig på läpparna och stänger dörren igen.
"Nu blev du ju faktiskt snygg." Han ser överraskat på mig och jag slår till honom i bröstet.
"Tack för den!" Utbrister jag och sätter mig tjurigt på sängen.
"Jag skojar bara, du var snygg innan också." Han sätter sig bredvid mig och kramar om mig med ett leende på läpparna.
"Fast du passar helt klart bättre i det här." Han gör en gest över mina nu rena och hela kläder och jag ler tillbaka mot honom. Jag älskar att vi kan skämta med varandra och ändå vara seriösa när det behövs, han är precis som jag vill att en kille ska vara.
"Så hur var frukosten?" Frågar jag när min mage påminner mig om att jag inte har ätit något än.
"Underbar, häng med så går vi tillbaka." Han reser sig upp och räcker mig sin hand.
Jag flätar in fingrarna i hans och sedan går vi tillsammans ut ur rummet och bort till matsalen.
Jag plockar åt mig två mackor och en tallrik havregrynsgröt, samt ett glas mjölk och sedan slår vi oss ner vid ett tomt bord.
"Hur mycket vet din pappa nu då?" Frågar jag och flinar mot Andrew medan jag tar en tugga av den första mackan.
"Jag berättade nästan allt, det enda jag utelämnade var den där kvällen på berget. Jag kände att jag inte ville ge honom en hjärtattack än, jag kommer förmodligen att göra det ändå så småningom."
Jag skrattar och tar en klunk mjölk.
"Tack och lov för det, jag vill inte att han ska få en sådan bild av mig."
"Men han vet att du är dum nog att bli kär i din kidnappare så han har nog fått sig en rätt så bra bild ändå." Han flinar mot mig och jag känner hur jag rodnar.
Tänk om vi faktiskt hade fått ett barn, hur sjutton skulle vi berätta för honom/henne hur vi träffades då? Jo det var så här att din pappa kidnappade mig och medan jag var tvungen att stå ut med honom blev jag på något sätt kär i honom och sedan blev det som det blev.
***
"Hej då, det var jättekul att få träffa er." Jag vinkar till Andrews föräldrar innan jag sätter mig i bilen.
Det har gått ett par dagar sedan jag vaknade upp här på huvudkontoret. Lisas begravning var igår så vi stannade för att gå på den och idag ska vi åka hem. Andrew ska följa med mig och stanna hos mig ett tag och sedan får vi prata om hur vi ska gå vidare med det här, vi har inte riktigt kommit så långt än.
Lisas begravning var jättefin men det var verkligen sorgligt. Det var så mycket människor där, varenda agent på hela huvudkontoret var samlade i den stora kyrksalen. Alla grät såklart och det var extra hemskt eftersom hon var så ung och dog på det sätt hon gjorde. Folk här har hur som helst lärt sig att gå vidare eftersom det här har hänt flera gånger förut, det är så det är med ett sådant här jobb. Nu är allt nästan som vanligt igen och folk försöker att inte vara alltför deppiga.
Jag träffade Andrews föräldrar samma dag som han åt frukost med sin pappa men då hann jag inte mycket mer än att hälsa på dem eftersom de skulle jobba. Idag har jag hunnit prata lite mer med dem och de verkar jättetrevliga. Jag trodde att de skulle vara väldigt dömande eftersom Andrew och jag träffades på det sätt vi gjorde men det var de inte alls, de bara skämtade om det.
Andrew och hans pappa är väldigt lika, det känns som att han har fått varenda drag av honom. Han är inte alls lik sin mamma, hon är kort och har isblå ögon och en liten, smal näsa. Hennes hår är blont och klippt i en väldigt kort frisyr och hon ser ganska hård ut rent allmänt. Det visade sig dock att hon inte alls var som hon såg ut, så fort hon öppnade munnen utstrålade hon värme och hon var precis lika skämtsam som Andrew och hans pappa.
Jag har faktiskt bara mött underbara människor på det här stället. Det känns lite tråkigt att åka härifrån för jag trivdes faktist väldigt bra. Men utomstående får egentligen inte ens vistas där inne så jag har stannat längre än vad jag borde.
Nu kommer Andrew in och sätter sig i förarsätet och snart rullar vi iväg från den stora byggnaden. Jag har ingen aning om hur det kommer att bli nu när vi ska umgås i "normal" miljö men jag antar att det är det vi får ta reda på.
----***----
Hej!
Förra veckan hann jag inte lägga ut något kapitel, jag skrev det på min profil så om ni följer mig har ni förmodligen sett det. Det kan hända att jag måste hoppa över en vecka lite då och då för jag har väldigt mycket i skolan just nu så om ni vill ha information om det är det bara att gå in och följa mig. Jag kommer att skriva om jag inte kan publicera av någon anledning.
//writer003