"Oh shit, ta det lite lugnt här va!" Väser mannen som har uppenbarat sig framför oss.
Han ser ut att vara i 30-årsåldern ungefär men jag kan inte se några tydliga detaljer eftersom det är så mörkt här nu. Han står med händerna upplyfta framför sig som för att visa att han är obeväpnad men jag sänker ändå inte pistolen som jag har dragit upp för att skydda mig.
"Nick! Är du seriös?! Jag kunde ha skjutit dig!" Väser Andrew tillbaka och sänker pistolen.
"Det är okej, han är med oss." Tillägger han, vänd mot mig.
Jag sänker pistolen och tar ett lättat andetag, förstärkningen har kommit.
"Var är Lisa?" Frågar Andrew och strax därefter dyker en tjej upp bredvid mannen som tydligen heter Nick. Jag har svårt att avgöra hur gammal hon är men hon ser ut som om hon skulle kunna vara i min ålder ungefär.
"Vi kom hit för ett tag sedan men det var svårt att hitta er och vi ville inte använda spårarna för det skulle kunna avslöja oss nu när vi är så nära gänget. Vi har irrat omkring i det här området i vad som känns som en evighet." Lisa stoppar ner en pistol innanför byxlinningen och sträcker sedan fram handen mot mig.
"Hej, Lisa." Hälsar hon och skakar min hand med ett väldigt fast handtag. Jag förvånas över att hennes röst låter så...tjejig, den låter liksom så där tillgjord fast hon verkar inte sådan.
"Hej, Sam." Jag skakar Nicks hand också och ser sedan väntande på Andrew.
Plötsligt känner jag mig väldigt vilsen; vad gör jag här egentligen? Jag står mitt ute i skogen långt hemifrån tillsammans med tre agenter och ska ta fast ett gäng bestående av fem kriminella män. Jag, jag som jobbar som servitris och egentligen har ett lite för normalt liv.
"Okej, det är alltså du som blev räddad eller kidnappad eller hur ni nu vill uttrycka det?" Frågar Nick, men det låter mer som ett konstaterande än en fråga.
"Jag antar att man kan säga att jag blev både och." Jag rycker på axlarna men ler för att visa att jag skämtar.
"Jag har bara förklarat lite kort hur du hamnade här med mig, vi tar detaljerna senare." Säger Andrew och ger mig en blick.
"Okej, steg ett: vänta tills så många som möjligt sover." Säger Lisa efter några sekunders tystnad.
"Steg två: smyg fram, omringa dem, leta vapen och möjliga rymningsvägar." Fortsätter Nick.
"Steg tre: anfall." Avslutar Andrew och de andra nickar bekräftande.
Jag växlar med blicken mellan de tre personerna framför mig. Jag känner mig verkligen som en amatör här, det känns som att jag bara kommer att sinka uppdraget för dem; hur ska jag lyckas hjälpa dem med det här?
Det känns i alla fall betydligt bättre nu när vi är två man mer i gruppen, annars hade Andrew varit den enda erfarne och det hade nog inte gått något vidare.
Det här låter förmodligen jättekonstigt men just nu, i den här stunden, får jag en plötslig känsla av trygghet. Inte för att jag är säker på att det kommer att gå bra för oss, men jag känner mig liksom trygg med Andrew. Nu när de andra är här känner jag hur nära jag har kommit Andrew under den här tiden; det känns som att det var en hel evighet sedan jag träffade en annan människa senast, det har liksom bara varit Andrew så länge nu att det har börjat kännas som en självklarhet att ha honom hos mig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom nu, den tanken har inte slagit mig förut. Jag har funderat över hur det blir efter allt det här om vi klarar oss men jag har ändå inte insett riktigt hur viktigt det faktiskt är för mig att ha Andrew kvar. Jag behöver honom.
När vi har varit ensamma har vi kyssts lite då och då men vi har inte haft möjlighet att vara överdrivet kärleksfulla med tanke på situationen vi är i, ändå har jag utvecklat starkare känslor för Andrew än vad jag trodde var möjligt.
Därför känns det extra jobbigt att inte få röra honom nu; jag tror att det Andrew försökte antyda när han sa att han har utelämnat alla detaljer är att han i det även inkluderar vårt "förhållande". Lisa och Nick har förmodligen ingen aning om hur det är mellan oss så vi får försöka dölja det nu när de är här. Det visar sig dock vara svårare än vad jag trodde; de har varit här i mindre än fem minuter och jag börjar redan känna kravet efter Andrews beröring.
"Jag tycker att vi sprider ut oss. Har alla vapen?" Lisa ser på var och en av oss och när hennes blick landar på mig lägger jag handen på den utbuktande delen av min tröja.
"Då så, Andrew, Sam, ni går åt höger. Nick, du och jag går åt vänster och sedan tar vi varsin plats i en cirkel runt dem." Hon plockar upp sin pistol och vänder om utan att vänta på svar. Hon verkar vara en som är van vid att bestämma, det kanske är hon som brukar ge order.
"Håll dig nära mig bara så länge så får vi se var vi delar på oss." Viskar Andrew när Lisa och Nick försvinner in i mörkret.
"Du har inte sagt något om oss va?" Frågar jag medan vi smyger fram bland snåren.
"Nej, jag tänkte att det skulle bli lite krångligt att stå och förklara det här, det är ju inte direkt något man förväntar sig kanske..." svarar han och flinar mot mig i mörket.
Jag ler en aning stelt tillbaka. Han har rätt, det skulle bara låta konstigt att försöka förklara hur det gick till när vi på något sätt föll för varandra trots alla problem och alla missförstånd.
Anledningen till att jag inte kan le avslappnat är att min puls just nu förmodligen ligger en bra bit över normal vilopuls; jag börjar inse allvaret i det vi håller på med nu. Under hela den här resan har jag liksom inte tänkt på hur det kommer att bli vid den här tidpunkten, då vi kommer ifatt gänget och måste ta fast dem, då vi antingen dör eller lyckas med uppdraget, då äventyret med Andrew tar slut.
"Är du okej?" Andrew trycker min hand och jag ler tacksamt mot honom.
"Ja" jag trycker hans hand tillbaka innan jag släpper den.
Han böjer sig fram och kysser mig på pannan innan han fortsätter gå och omsluts av mörkret medan jag står kvar bland buskarna.
Jag står ganska nära männen nu och vi bestämde oss för att Andrew skulle fortsätta en bit till innan han också stannar och väntar på anfallet. Helst hade jag velat att han stannat här med mig men jag vet att vi behöver dela på oss för att omringa dem och jag vill inte vara någon mes som inte klarar mig ensam.
Tanken att det kanske var sista gången jag såg honom dyker upp i mitt huvud, men jag trycker snabbt undan den igen. Ingen ska dö i natt, det får bara inte hända. När allt det här är över träffar jag Andrew igen och allt kommer att bli bra, vi kommer att kunna umgås på riktigt utan att behöva oroa oss för sådant här mer.
Jag sätter mig på huk bakom en stor buske och försöker att kika fram utan att ge något ljud ifrån mig. Jag kommer inte att veta exakt när de andra tänker anfalla men jag antar att jag kommer att märka när det är dags att springa fram.
***
Det känns som om minuterna segar sig fram innan det till slut händer något. Faktum är att jag tror att det går närmare två timmar innan någonting äntligen inträffar.
Till en början skulle jag inte ha valt att säga "äntligen" men efter att ha väntat så här länge har jag börjat fundera på om de andra bestämde sig för att inte anfalla i alla fall, de kanske stack och övergav mig här.
Fyra av männen somnade för länge sedan, endast en har hållit sig vaken för att hålla vakt. Först trodde jag att vi skulle anfalla direkt när de hade somnat men det var tydligen inte vad de andra hade tänkt sig.
Men nu händer det alltså något, jag vet inte riktigt vad än med något händer.
Mannen som håller vakt måste ha hört något för han ställer sig upp och ser sig omkring med pistolen i handen. Själv har jag inte hört något men det känns som att det är något på gång snart.
Plötsligt, innan jag hinner uppfatta vad som händer, dyker Andrew, Nick och Lisa upp på varsitt håll om männen. Alla riktar sina pistoler mot mannen i mitten som nu ser väldigt chockad ut. De andra männen vaknar och ser sig chockade omkring de också.
Mina ben som först verkade ha blivit förlamade återfår äntligen förmågan att röra på sig igen och jag rusar ut i gläntan jag också.
Eftersom jag kommer springandes blir jag centrum för allas uppmärksamhet och mannen i mitten riktar nu sin pistol mot mig medan de andra männen plockar upp sina.
Pistolen som är riktad rakt mot mig får mig att tvärstanna och skräckslaget stirra tillbaka på mannen som ser på mig.
Jag känner igen honom, det är han som verkar vara ledaren i gänget, han som pratade med mig när de kom in på caféet den där kvällen.
Hans blick förändras när han ser vem jag är, han verkar först förvånad men flinar sedan hånfullt, förmodligen för att han ser hur rädd jag är.
Allt händer på bara några sekunder men det känns som flera minuter. Plötsligt har jag en arm om min hals och en pistol mot min tinning. Ledaren sprang fram till mig medan de andra männen riktade sina pistoler mot Andrew, Nick och Lisa för att hindra dem från att stoppa honom. Själv hann jag inte inse vad som hände förrän det var försent. Ledaren står bakom mig och armen runt min hals gör att jag pressas mot honom och inte kan röra mig.
"Släpp henne." Andrews röst är befallande och så hård att om det hade varit jag hade jag släppt med en gång.
Men ledaren är uppenbarligen ingen mes och han bryr sig inte ett dugg om Andrews order utan greppet hårdnar bara istället vilket får mig att kraxa till.
Andrew kommer långsamt närmare med pistolen riktad mot oss men de andra männens vapen hindrar honom från att kunna göra någonting. Dessutom kan han inte skjuta ledaren nu, risken att jag också skulle bli träffad då är alldeles för stor.
"Lägg ner era vapen om ni inte vill att jag ska skjuta." Ledarens andedräkt mot min nacke får mig att rysa.
"Skjuter du så skjuter vi." Kontrar Andrew.
Jag vet att han inte menar det, han skulle aldrig låta det gå så långt att mannen skjuter, han skulle inte offra mig för att ta fast gänget. Men mannen vet inte det, han vet inte hur nära jag och Andrew har kommit varandra och han kan mycket väl tro på det Andrew säger.
Hans grepp förblir lika hårt och pistolen är fortfarande riktad mot mig, men han verkar tveka på hur han ska handla. De andra männen har dock ställt sig bakom Andrew och de andra nu så nu är det vi som är omringade och inte dem.
Jag minns plötsligt att jag har pistolen innanför tröjan och medan männen diskuterar med varandra på något annat språk för jag handen mot sidan så diskret jag kan. Eftersom han håller ena armen runt min hals och har pistolen i den andra så kan han inte hålla fast mig men en för hastig rörelse skulle kunna resultera i att jag blir skjuten och det vill jag gärna undvika.
Mitt hjärta slår jättefort när jag försiktigt lyfter på tröjan, jag kan känna den kalla metallen emot mina fingrar.
Jag vågar knappt andas när mina fingrar sluter sig om pistolen och jag stannar upp en stund för att se så att ingen har märkt något.
När ingen verkar lägga märke till vad jag håller på med drar jag försiktigt upp pistolen och riktar den ner mot ledarens fötter. Mitt hjärta slår fort i bröstet men ingen visar något tecken på att de har sett vad jag har för mig så jag laddar pistolen så tyst jag kan.
Om det inte vore för att männen är så upptagna med att diskutera något - förmodligen hur de ska gå till väga - hade jag aldrig lyckats med detta, men nu har jag alltså ett laddat vapen i handen.
Jag ryser vid tanken på vad jag är på väg att göra men jag har inte mycket till val. Jag hinner inte tänka ut något annat och om jag skjuter honom i foten dödar jag honom i alla fall inte.
Jag sätter pekfingret mot avtryckaren och flyttar sedan lite på min ena fot för att inte råka träffa mig själv.
"Ey!" En av männen pekar mot pistolen i min hand och jag trycker genast in avtryckaren innan ledaren hinner göra något.
Det smäller till så högt att det nästan ekar i skogen och ledaren skriker till och släpper taget om mig. Jag springer genast fram till Andrew och ställer mig under hans arm, tätt intill honom.
Alla blev så chockade att de inte hann göra någonting men nu är alla pistoler riktade mot oss igen. Förutom ledarens för han sitter på marken och jämrar sig över hålet i sin fot. Det ser äckligt ut och jag försöker att undvika att titta på det, jag hatar att jag var tvungen att göra det men jag hade som sagt inget val.
Nu är jag i alla fall på rätt sida och jag känner mig mycket tryggare med Andrews arm om mig. Just nu känner jag mig som en rädd hare eller något liknande så som jag darrar av rädsla. Andrew märker det och drar mig närmare intill sig.
"Det är bra, Samantha." Viskar han medan han riktar pistolen mot en av de fyra männen framför oss.
"Han har fortfarande sin pistol och de är en mer än oss, de kommer att ha övertaget vad vi än gör." Viskar jag och lutar huvudet mot hans bröst; han är den enda som kan ge mig något lugn här, det känns som om rädslan håller på att äta upp mig inifrån.
"Det är inte över än, vi ligger bättre till än de tror." Han låter sammanbiten och jag beundrar honom verkligen för hans envishet, men jag känner mig ändå inte mer självsäker.
Det enda som hindrar männen från att anfalla oss eller oss från att anfalla dem är att vi på båda sidor har pistoler riktade mot varandra. Spänningen i luften är stor och skulle en skjuta skulle världens skottlossning bryta loss, det skulle sluta med att alla blir skadade, mer eller mindre.
Vi måste alltså lösa det här på något sätt utan våra vapen och det finns inget annat sätt eftersom de fem männen också har vapen. Om inte...
Det kanske finns en anledning till att det tog så lång tid innan vi anföll.
Jag slutade att bevaka männen efter ett tag och kikade bara fram lite då och då. Jag skulle med andra ord ha kunnat missa om något hände där borta.
Det känns som om tanken som slår mig bara är önsketänkande och vi skulle förmodligen inte kunna ha sådan tur, men det skulle förklara varför Andrew är så säker på att vi kommer att klara det här.
Jag tror att Andrew, Lisa och Nick har lyckats överlista männen och om det är som jag tror är de väldigt smarta.
"Det är vi som har övertaget, eller hur?" Jag ser upp på Andrew och ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag.
----***----
God jul!
Hoppas att ni har det superbra idag för det är ju den bästa dagen på hela året nu. :D
Jag är inte säker på när nästa kapitel kommer för det blir inget imorgon eftersom ni fick det idag istället, bara för att det är julafton. :p
Vad tror ni att det är Sam har kommit på förresten? Det skulle vara kul att få veta om någon av er har listat ut det. ;)
//writer003