"Så vad säger du? Ska vi påbörja det sista steget i vårt äventyr?"
"Det låter bra." Jag trär ryggsäcken över axlarna samtidigt som han gör detsamma med den andra ryggsäcken.
Jag lägger märke till att hans hår har blivit längre under den här resan och att hans lugg nu hänger ner i pannan så att han oftare måste dra handen igenom det för att få undan det från ögonen. Det är något jag tycker är otroligt attraktivt och han passar verkligen i den där frisyren, jag har alltid föredragit kort hår på killar men gud vad snygg han är alltså. Det är inte så att han har långt hår, men det är liksom lite längre än vad jag skulle kalla kort.
"Vad är det?" Han ser roat på mig när han kommer på mig med att studera honom.
"Du är bara så sjukt snygg." Mina ord får honom att le och ta ett par steg närmre mig så att vi står öga mot öga. Jag ställer mig på tå och kysser honom mjukt på läpparna och det är som om en explosion av fyrverkerier bryter ut inom mig, kanske gör tanken på att lämna honom känslorna ännu starkare.
Han lägger händerna om mina kinder och rör sina läppar mjukt över mina på ett sätt som får mig att drunkna i känslor. Jag flätar in mina fingrar i hans mörkblonda hår och njuter av den silkeslena känslan det har.
Nej. Nej, jag kan inte lämna honom. Vi kan inte gå skilda vägar när äventyret tar slut. Det spelar ingen roll att det inte var så här det var tänkt från början, jag ville inte ha några känslor för Andrew men jag fick det ändå och nu vill jag inte vara utan dem. Jag har aldrig känt så här förut och jag vill inte förlora varken honom eller känslorna, det måste gå att lösa det här på något sätt, jag kan inte återgå till ett liv utan honom.
Jag hoppas att han känner detsamma så att han inte fortfarande tycker att det här bara är något tillfälligt. Jag är nämligen övertygad om att vi båda var överens om det i början, båda var okej med att vi kunde kyssas och så utan att blanda in några känslor, känslorna gör bara allting komplicerat. Men nu har det förändrats för mig och jag kan inte mer än hoppas att det inte är bara för mig. Men en kyss skulle inte kunna vara så här känslosam om han fortfarande bara var inne på att det här är något tillfälligt utan känslor; han borde känna mer nu, det kan inte bara vara jag.
"Det är bäst att vi rör på oss nu." Mumlar han med sin panna emot mig. Jag tar ett motvilligt steg bakåt, han har rätt, vi har inte tid att stå här och kyssas nu när det väl gäller.
"Tror du verkligen att vi kommer att klara det här? Att ta fast gänget menar jag." Jag ser tveksamt på Andrew. Visst vi kommer att få hjälp, men vi kommer fortfarande bara att vara fyra stycken så det kommer ändå att bli svårt för oss.
Jag är inte beredd att dö för det här, men å andra sidan; vad har jag för val? Om vi inte slår till först gör de det så en kamp är oundviklig, det måste hända förr eller senare vare sig jag vill eller inte.
"Du måste tro på det här Samantha. Att vara osäker ger otur, tro på det så löser det sig." Han ser allvarligt på mig.
"Wow, tror du verkligen på det där? Det är bara något folk försöker intala sig." Avfärdar jag och börjar gå inåt skogen.
"Nej, det är sant, Samantha. Det går bättre om man tror på det man gör, jag lovar." Han kommer snabbt efter mig och jag vänder mig om med en suck.
Att vi kommer att få hjälp lät väldigt bra när han först sa det men nu är jag osäker på hur mycket det kommer att hjälpa, vi är fortfarande i underläge.
"Men hur ska jag kunna tro på att vi kommer att klara oss när alla odds är emot oss?" Jag ser bistert in i hans ögon men till min förvåning ger han fortfarande inte upp.
"Ibland har man alla oddsen emot sig men sedan när bryr du dig om det? Jag vet att du är en sådan som gör saker utan att bry dig om vad andra tycker och jag vet också att du inte bryr dig om några odds i vanliga fall, du gör alltid det som faller dig in och det funkar, eller hur?"
"Jag antar det." Suckar jag. "Oftast i alla fall."
Jag nämner inte killarna som jag har kysst på fester bara för att det har fallit mig in och som sedan har lett till det ena och det andra men alltid slutat på samma sätt. Jag vet att det inte är den sorts impulsivitet han menar men jag kan inte låta bli att komma och tänka på det. Men det han syftar på nu är en annan sorts självsäkerhet och han har rätt; genom att verkligen vara säker på sin sak blir man genast mycket starkare och klarar betydligt mer och det brukar funka för mig i vanliga fall. Det här är dock lite mer extremt men det är i alla fall bättre att tro än att inte göra det.
***
"Och efter det har jag aldrig längtat efter att gå i en vanlig skola igen." Avslutar han och jag torkar bort tårar av allt skrattande.
Andrew har precis berättat om sin hemundervisning; han undervisades tillsammans med några andra ungdomar som också hade föräldrar som var agenter. Han har aldrig gått i en riktig skola och han berättade att han brukade längta efter det för att han ville se hur det var. Efter en hel del tjatande fick han testa på det en vecka och man kan väl säga att den veckan övertygade honom om att en vanlig skola kanske inte var så rolig ändå...
I hans schema ingick bland annat dramalektioner och där var de mitt uppe i en musikal. Eftersom alla andra roller var tagna fick han den klassiska rollen för den som blivit över; ett träd.
Jag skrattade så mycket att jag fick tårar i ögonen när han sa det. Jag försöker att föreställa mig Andrew i en trädkostym men det är svårt att se det framför sig.
Han berättade att han skulle stå och svaja som ett träd i vinden och vid vissa scener skulle han - tillsammans med några andra stackare som också fick vara träd - dansa över scenen till balettmusik. Den delen fick mig att skratta ännu mer och bilden jag fick i huvudet gjorde det inte precis lättare att sluta.
"Du råkar inte ha en video från den musikalen?" Skrattar jag och torkar mig under ögonen.
"Nej och även om jag hade det skulle du aldrig få se den." Svarar han bestämt och jag gör en besviken min.
"Jag är säker på att du hade gillat skolan bättre om du hade fått en annan roll, du kom bara lite för sent helt enkelt." Säger jag med säkerhet i rösten.
"Det blev inte bättre av att tjejen som jag hade spanat in hela veckan hade huvudrollen och skulle stå och kyssa någon falsk snubbe mitt framför ögonen på mig medan jag stod och svajade i vinden." Muttrar han och jag sätter handen för munnen för att stoppa ett fniss från att slippa ut.
"Förlåt, det är bara så...komiskt." Ursäktar jag när han ser anklagande på mig.
"Komiskt? Jag fick mitt hjärta krossat!" Utbrister han men ler sedan snett för att visa att han skämtar.
"Äh var inte så dramatisk." Jag knuffar honom i bröstet och ler sedan innan jag fortsätter. "Fast det är klart, efter dina dramaklasser måste du ju vara rätt duktig på sådant där."
Han knuffar till mig och börjar sedan kittla mig så att jag tvingas ner på knä, kippandes efter luft samtidigt som jag skrattar.
"Det här är inte roligt, här anförtror jag mig åt dig och allt du gör är att skratta!" Utbrister han bestört.
"Förlåt, men du kan inte begära att jag ska klara av att vara allvarlig efter att ha fått höra det här." Säger jag och tar ett djupt andetag när han äntligen slutar kittla mig.
"Bilden av dig dansandes balett i en trädkostym är helt enkelt för rolig." Tillägger jag, vilket genast resulterar i att han börjar kittla mig igen.
"Okej, jag erkänner väl att det är rätt komiskt. Men just då var det allt annat än roligt, du anar inte hur mycket jag skämdes." Säger han och sätter sig bredvid mig på marken.
"Jag förstår det." Svarar jag medkännande; trots att jag finner det väldigt roligt nu kan jag tänka mig hur hemskt det måste ha varit.
"Kan du inte visa ett danssteg?" Frågar jag efter en stunds tystnad.
"Snälla, bara ett?" Frågar jag bedjande när han ser misstroget på mig. Han bara skakar bestämt på huvudet och jag lutar skrattandes mitt huvud mot hans axel.
***
"Tror du de är långt borta?"
Dum fråga, jag vet, han har självklart inte en aning, men jag var bara tvungen att fråga; vi har gått hela dagen nu och än så länge har vi inte sett ett spår av varken gänget eller vår förstärkning.
"Vi borde ha knappat in rätt så rejält på dem nu med den takten som vi har hållit idag, jag skulle gissa på att vi stöter på dem innan skymningen." Han låter obesvärad men jag delar inte hans avslappnade inställning till det hela.
"Men tänk om dina medarbetare inte hinner komma hit i tid då, vi har inte en chans utan dem." Jag ser oroligt på honom och han lägger en arm om mina axlar samtidigt som vi går vidare. Vi har bara tagit en paus idag och vi har inte tid att ta flera.
"Om de inte är här när vi stöter på gänget håller vi oss bara gömda och väntar helt enkelt, det ordnar sig." Han kysser mig på pannan och jag ler upp mot honom.
Han vet verkligen vad som är de rätta sakerna att säga; när jag är arg säger han något som lugnar ner mig, när jag är ledsen säger han något som gör mig gladare och när jag är uppgiven säger han något som piggar upp mig.
När jag är sur säger han något som retar mig bara för att göra mig ännu surare...
"Det är en sak jag undrar över..." börjar jag försiktigt.
Jag har undrat över det här hela tiden men jag har inte vågat fråga och det gör jag egentligen inte nu heller men jag känner att jag måste.
"Varför betedde du dig så som du gjorde i början?" Frågar jag när han ser väntande på mig.
"Jag vet att du inte direkt fick möjligheten att förklara något men varför var du så...elak?" Fortsätter jag.
"Du hade inte behövt säga alla de där sakerna du sa." Tillägger jag.
Det han sa sårade mig faktiskt, kanske inte just då men nu i efterhand när vi har kommit närmare varandra, det känns inte som att det är samma person som jag går här och pratar med nu.
"Jag är ledsen för det, Samantha, det är jag verkligen. Till en början var jag bara irriterad för att du sinkade uppdraget för mig och vägrade lyssna på mig när jag försökte förklara att jag hade räddat ditt liv, men sedan..." han gör en paus och jag väntar frågande på vad han tänker säga.
"Jag antar att det var lättare att förneka känslorna om jag behandlade dig på det sättet; jag försökte intala mig att jag inte brydde mig så mycket om dig som jag faktiskt gjorde, som jag gör." Han ser mig djupt i ögonen och jag känner hur alla svar bara rensas från mitt huvud, jag blir alldeles mållös.
"Att behandla dig som att du inte betydde något för mig fick mig att bry mig mindre. Eller det var åtminstone det som var meningen, det lyckades inte riktigt..." han ler snett och jag ser storögt på honom, kände han någonting...redan då?
"Nu tycker jag att vi fortsätter." Säger han sedan och jag inser att vi har stannat.
"Har du någon gång funderat på hur det blir...efteråt?" Frågar jag efter en stunds tystnad.
Det prasslar i löven när en vind får träden att svaja. Mitt hår blåser framför ansiktet så att jag tvingas hålla undan det med händerna. Andrew är tyst så länge att jag börjar fundera på om han inte hörde vad jag sa.
"Jag vet inte hur det kommer att bli, jag föredrar att ta en dag i taget...om det inte stör dig." Svarar han till slut.
"Det är lugnt, det blir nog bäst så." Mumlar jag.
Jag vill egentligen inte heller börja planera en massa men jag skulle vilja slippa känna mig så osäker, att inte veta hur det kommer att bli mellan oss skrämmer mig. Dessutom finns det något som kommer att påverka allt, Andrews och min relation, min framtid, vår framtid, allt.
Barnet.
Jag har undvikit att tänka på det och det har nog Andrew med, faktum är att allt har varit så normalt mellan oss att jag nästan har lyckats glömma det periodvis. Men nu när äventyret börjar närma sig sitt slut har tankarna på vårt misstag blivit svårare att skjuta undan. Tänk om jag är gravid, det skulle förändra allt. Tanken är så främmande att jag inte ens skräms av den, det känns inte realistiskt, det händer inte mig.
***
Vi går i ytterligare tre timmar innan vi äntligen lyckas få en skymt av gänget. Eller äntligen och äntligen, jag vet inte om det är något jag har längtat efter direkt.
Det började skymma redan för en timme sedan och vi blev lite oroliga över att inte ha fått tag på något spår efter männen än, men nu är de alltså här. Vår förstärkning har vi dock inte sett till så nu gäller det bara att vänta och hålla sig gömd.
Vi anade männen framför oss för ett bra tag sedan och sedan har vi hållit oss på tryggt avstånd medan vi har fortsatt att gå för att inte tappa bort dem. Nu har de stannat vid några buskar och förhoppningsvis dröjer det inte så länge innan de bestämmer sig för att sova.
Platsen de har valt är som en liten ring kantad av buskar, de sitter mitt i ringen och har gjort upp en eld mellan sig. Andrew och jag håller oss tätt intill varandra i bakgrunden, just nu sitter vi på huk bakom en buske och försöker att se vad männen sysslar med där framme. Vi kan inte höra någonting för de är alldeles för långt bort men jag kan se att de sitter och äter någonting.
Allt det här börjar påminna mig om The Hungergames; vi smyger på några i skogen och att bli upptäckt är ungefär detsamma som döden. Jag kan garantera att The Hungergames är betydligt bättre hemma i soffan.
"Vad var det där?" Jag stelnar till och kryper närmre Andrew. Jag hörde precis någonting någonstans till vänster om oss. Det skulle kunna vara ett djur eller något eller också bara ett löv som föll, men innan var det knäpptyst så det var helt klart något där i alla fall.
Andrew säger ingenting men sträcker ut armarna framför mig vänd mot hållet där ljudet kom ifrån. Jag vet inte om det är för att skydda mig eller för att hindra mig från att röra mig som han sträcker ut armarna, i vilket fall rör jag mig ändå inte ur fläcken för just nu är jag livrädd.
Det prasslar igen och jag känner pulsen skjuta i kroppen, hjärtat slår nästan utanpå bröstkorgen och plötsligt känns det som om det är alldeles för svart, det har mörknat fort nu den senaste halvtimmen och nu kan vi inte se längre än ett par meter framför oss.
"Andrew" viskar jag ängsligt.
Han gör ingen ansatts att röra på sig men han har pistolen i ett stadigt grepp riktad framför sig.
Det prasslar till en tredje gång och en skugga uppenbarar sig framför oss.
----***----
//writer003