Efter att vi har gått runt och plockat bär i ungefär en halvtimme letar vi oss tillbaka till den lilla stranden. Andrews ord - eller rättare sagt brist på ord - gnager fortfarande i mitt huvud. Jag bad honom att inte lämna mig när vi kommer tillbaka och han sa åt mig att inte tänka på det. Han sa inte "det är klart att jag inte kommer att lämna dig" eller "jag lovar att inte lämna dig"; han sa absolut ingenting för att försäkra mig om att han kommer att stanna.
Egentligen vet jag inte vad jag hade förväntat mig, han skulle knappast ge upp sitt jobb för att kunna stanna med mig, det förstår vilken naiv människa som helst. Men jag hade ändå hoppats på någonting, något som hade gett mig lite hopp om att jag kanske inte kommer att förlora honom helt i alla fall.
Men varför skulle han säga det? Vi har lärt känna varandra väldigt bra under all den tid vi har spenderat tillsammans, men vi är fortfarande som två främlingar för varandra ibland och det är inte så att vi har dejtat under normala förhållanden precis... Vem vet hur det skulle bli om vi dejtade hemma utan en massa äventyr? Vi kanske skulle tröttna på varandra med en gång.
Jag bestämmer mig för att inte ta upp det här igen, det blir bäst om vi bara glömmer det och lever vidare i nuet (cliché jag vet) för just nu är allting faktiskt så nära perfekt det kan komma när man är ute i vildmarken och jagar ett gäng män som vill döda en.
"Jag kan lägga om ditt sår om du vill." Andrew ser väntande på mig och jag knyter försiktigt loss det nu väldigt smutsiga bandaget jag har knutet om benet.
Såret har läkt vid det här laget men det är ändå bra att ha något skyddande runt det och trots att det inte gör ont hela tiden längre så gör det fortfarande ont ibland.
Andrew plockar fram en liten flaska sårrengöring och en bomullstuss och baddar försiktigt området runt det röda, ärriga märket; det känns kallt mot min hud och jag kan inte låta bli att rysa.
Han plockar fram ett nytt bandage och virar det runt mitt ben några varv innan han gör en knut frampå låret och avslutar med en rosett.
"Wow, fint." Kommenterar jag och ler när han ser upp från mitt ben för att möta min blick.
"Vad sägs om en riktigt festlig måltid nu?" Frågar han och öppnar den andra ryggsäcken.
"Vad har du att erbjuda?" Frågar jag med spelat artig röst.
"Hm...en påse frysmat som består av...jag har ingen aning om vad faktiskt... Några ruttna äpplen, ett par torra skivor bröd, en flaska vatten och det bästa av allt..." Han rotar en stund i ryggsäcken och håller sedan upp en chokladkaka framför ansiktet på mig.
Jag spärrar genast upp ögonen och sträcker mig efter den men han för den utom räckhåll för mig.
"Inget godis före maten." Säger han när jag ser bestört på honom.
"Men kom igen, du kan inte visa en chokladkaka för mig och sedan förbjuda mig från att ta den!" Utbrister jag frustrerat men han bara skrattar.
"Jag kan inte fatta att du har gått runt och burit på en chokladkaka under hela den här tiden utan att säga någonting!" Fortsätter jag.
"Jag vill inte vara petig men det är faktiskt du som har burit runt på den, det här är din ryggsäck." Han ser menande på mig och jag slår handen för pannan; tänk att jag har gått runt med en chokladkaka hela tiden utan att veta om det, och så godissugen som jag har varit...
"Om du hade haft bättre ordning i din ryggsäck hade du vetat att du hade en chokladkaka." Påpekar han men jag bara suckar till svar.
"Här, ta en brödskiva." Han räcker mig en skiva bröd som ser ut att ha torkat för längesedan; den är förmodligen torrare än papper vid det här laget.
"Du sitter med en chokladkaka i handen och ger mig det här." Klagar jag och ser ner på brödet i min hand med rynkad näsa.
"Vi sparar ju det bästa till sist." Säger han och hugger in på sin egen brödskiva.
Jag tar en tugga av brödet och så snart jag har fått i mig den första tuggan tar jag nästa och nästa och nästa. Jag tror inte att jag har insett hur hungrig jag har varit förrän nu när jag äntligen får något annat än en morot eller några nötter att äta.
Jag får tugga rejält - brödet är som tuggummi - men det ger mig ändå en skön mättnadskänsla som jag inte har känt på flera dagar.
***
"Gud vad mätt jag är!" Stönar jag när jag har tryckt i mig ytterligare en brödskiva, ett äpple som fortfarande var hyfsat okej, en halv påse frysmat och halva chokladkakan.
"Kall är jag också." Fortsätter jag och huttrar.
"Kom här." Andrew vilar huvudet på sin ryggsäck och håller ut armen åt mig.
Jag ler och kryper närmre honom så att jag kan lägga mig ner bredvid honom och kura ihop mig mot hans bröst. Det börjar bli riktigt kyligt ute och att endast ha ett par shorts och ett linne nu är inte särskilt skönt.
Andrew lägger armen om mig och drar mig intill sig och jag lägger ena handen på hans varma bröstkorg, det är som om hela han strålar ut värme. Mina iskalla händer gör att han känns ännu varmare och jag kan inte låta bli att hasa mig ännu lite närmare.
"Du är ju alldeles iskall." Säger han och kramar mig hårdare.
"Det känns redan bättre." Svarar jag och ler upp mot honom.
Tystnaden sänker sig över oss och jag ser upp på stjärnorna på himlen, de är tydliga nu och det är väldigt vackert så här sent in på natten. Andrews arm om mina axlar sänder en trygghetskänsla genom mig och jag känner mig mer avslappnad än vad jag har gjort på länge.
Jag suckar lyckligt och sluter ögonen där jag ligger med huvudet fortfarande på hans bröstkorg. När sömnen kommer välkomnar jag den, det är första natten på väldigt länge som jag kan somna lugnt och med full mage.
***
Nästa morgon vaknar jag av att Andrew stryker bort en hårslinga från min kind. Han var väldigt försiktig så jag kände egentligen inte själva beröringen men jag kände hur håret kittlade mot ansiktet och när jag öppnade ögonen såg jag hans hand sänka sig från mitt ansikte. Hans ögon studerar mig och när han ser mina ögonlock falla igen kysser han mig ödmjukt på pannan.
Jag känner mig mer utvilad än vad jag har gjort på flera veckor men trots det är det svårt att vakna till tillräckligt mycket för att ta mig ur hans armar, det kanske beror på att det är mycket mera lockande att ligga kvar här med hans armar om min kropp och hans bröstkorg som höjer och sänker sig under min kind, än att ta tag i situationen och börja jakten på det kriminella gänget igen.
När Andrews armar försiktigt lossas runt mig vill jag helst av allt bara be honom hålla om mig igen men jag vet att jag måste vakna upp ur mitt drömtillstånd och möta den bistra verkligheten igen så istället öppnar jag ögonen och sträcker på mig medan jag gäspar stort.
"Sovit gott?" Andrew ler roat när jag vimmelkantig sätter mig upp.
"Mhm" mumlar jag och gnuggar mig i ögonen. Han får ursäkta att jag inte är särskilt pratsam men prata är det sista jag vill göra på morgonen när jag precis har vaknat.
Jag sätter upp mitt hår i en slarvig knut på huvudet och låter några små slingor hänga ner på varsin sida om ansiktet; sedan stapplar jag bort till vattnet och dunsar ner på knä precis vid kanten. Jag sänker ner händerna i det svala och uppfriskande vattnet och sköljer av ansiktet, det får mig att flämta till av den plötsliga kylan men jag vaknar genast till lite mer i alla fall.
"Jag har en plan." Andrew dyker upp bredvid mig och hans ord får mig att vända mig mot honom.
"Berätta då." Uppmanar jag otåligt.
Han har ett steg åt sidan vilket resulterar i att jag får solen rakt i ögonen. Min hand flyger upp till ögonen och jag kisar upp mot honom där han står med armarna i kors.
"Idag ser vi till att komma ifatt gänget och när de stannar för att sova tar vi fast dem. En av mina medarbetare, Lisa, meddelade att hon kunde skicka hit två agenter som kan hjälpa oss och de bör vara här innan midnatt."
"Men du sa ju att ingen kunde delta i uppdraget." Jag blickar frågande upp mot honom.
"Normalt sätt inte men vem som helst kan inse att vi som bara är två stycken inte har en chans mot fem personer." Förklarar han och hjälper mig upp när jag sträcker upp handen mot honom.
"Från början trodde vi att de bara var tre, annars skulle jag förmodligen haft en eller två medarbetare redan dag ett."
"Men hur ska de hitta hit?" Jag ser mig omkring på den lilla dammen som kantas av träd. Vi är mitt inne i skogen och vi vet inte ens själva var vi är.
"De kan spåra min mobil och enligt Lisa är vi ganska nära en stad utanför Phoenix nu." Han viftar med mobilen framför mitt ansikte och jag tar ett djupt andetag för att kunna ta in allt han just sagt.
"Wow..." får jag till slut ur mig och drar handen genom mitt toviga hår. Jag ser ner på våra fötter på det jordiga underlaget; en plötslig känsla av tomhet fyllde mig precis och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det.
"Jag hade förväntat mig att du skulle bli lite gladare än så där."
Jag kan känna hans blick bränna på mig och höjer blicken igen.
"Det är bara det att...äh jag vet inte." Jag suckar och drar handen genom håret igen, ett tecken på att jag känner mig obekväm.
"Vi hade inte kunnat få hjälp tidigare om det är det du tänker på. Jag meddelade dem med en gång när jag fick reda på att det var fem personer det gällde men innan de kunde ta några beslut gällande uppdraget var de tvungna att identifiera de två männen som vi hade missat och de flesta agenter var dessutom ute på egna uppdrag så det är först nu de kan skicka hit förstärkning. Det tog ett tag att spåra oss också, så de har jobbat på det men det är först idag vi kan få hjälp." Han trycker försiktigt min axel och jag ger honom ett leende som jag hoppas kan övertyga honom om att allt är som det ska.
"Det är ingen fara, vi har ju klarat oss, eller hur?" Jag ler bredare och ser menande på honom.
"Jag tycker ärligt talat att vi har gjort ett bra jobb med tanke på allt som hänt, vi är dem ju verkligen på spåren nu." Andrew ler också och jag sväljer för att få bort klumpen i halsen.
Det som bekymrar mig är inte att vi inte har fått hjälp tidigare, det är att jag inte vet vad som kommer att hända nu. Självklart är jag jätteglad att vi har övertaget nu och att allt det här kanske kommer att vara över snart, men samtidigt är det just det som skapar tomheten inom mig, att allt kanske är över redan imorgon. Vad händer när allt är löst? När vi inte längre behöver fly tillsammans? När jag inte längre behöver vara "kidnappad"? Andrew har sitt jobb att sköta, han kommer att få ett nytt uppdrag, men vad händer med oss?
I början av vår "romans" eller vad man ska kalla det var jag medveten om att det inte skulle kunna hålla i längden och det var jag helt okej med. Jag menar, jag var ju inte kär i Andrew, jag var bara attraherad av honom. Jag visste faktiskt inte ens varför till en början, jag hatade honom och attraherades av honom på samma gång.
Men nu...nu är det annorlunda. Tanken på att lämna Andrew och aldrig mer få se honom igen är...förkrossande. Jag vet inte om det är rätt ord men när jag tänker på att återgå till mitt vanliga liv som om de senaste veckorna egentligen inte har inträffat känner jag mig tom och vilsen; vad skulle jag ta mig till liksom?
När jag kysste Andrew tänkte jag inte direkt på konsekvenserna men det berodde till stor del på att jag trodde att jag skulle kunna fortsätta umgås med honom utan att blanda in några känslor. Det visade sig att jag hade fel, det tog tid och det var motvilligt men till slut var jag tvungen att erkänna för mig själv att jag var kär, att jag är kär.
Hela den här tiden har jag försökt att hålla det på en vänskaplig nivå - till en början inte ens det - men nu känner jag bara att jag inte klarar av det, ingen av oss gör det. De senaste dagarna har vi betett oss precis som ett vanligt kärlekspar, vi har kyssts, vi har hållit om varandra och agerat precis som om vi hade ett förhållande. Eller det kanske inte precis har varit som i ett förhållande, jag skulle snarare säga att vi är någonstans emellan en kärleks- och en vänskapsrelation. Hur som helst har allting blivit mycket mera komplicerat än vad jag hade tänkt mig.
Sanningen är att jag inte har tänkt alls, jag har bara skjutit på det och inte funderat på hur det kommer att bli när äventyret tar slut. Men nu har jag inget val, slutet är nära och jag måste veta hur det kommer att bli för oss.
Samtidigt som jag verkligen inte vill återgå till livet utan Andrew vet jag inte om jag vill ha en relation med honom heller, jag vet liksom inte hur det skulle bli i ett "vanligt liv", på något sätt hör Andrew ihop med äventyr och att umgås honom hemma i soffan känns bara så...främmande. Jag vet inte ens om det skulle fungera, han har som sagt sitt jobb och han har till och med sagt till mig att han inte har något hem just på grund av det, på grund av att han måste röra på sig hela tiden och alltid måste sticka dit jobbet är.
"Nu ser du så där...dyster ut igen." Andrew väcker mig ur mina tankar och jag klistrar snabbt på ett leende på läpparna.
"Det är inget, jag bara tänkte på lite saker." Jag ger honom ett övertygande leende och böjer mig sedan ner för att rota igenom ryggsäcken efter något att äta.
Jag vet inte hur det här kommer att sluta men jag gör som jag har gjort hela den här tiden och skjuter på det, jag kan fortfarande undvika det i åtminstone några timmar till.
"Vi har ingen mat." Konstaterar jag efter att ha slängt ut halva ryggsäckens innehåll omkring mig.
"Kan bero på att vi åt upp allt igår..." Mumlar Andrew och ger mig ett besvärat leende.
"Aja, förhoppningsvis får vi äta riktigt mat imorgon i alla fall." Jag stoppar ner sakerna i ryggsäcken igen och knäpper igen den.
"Så vad säger du? Ska vi påbörja det sista steget i vårt äventyr?" Han ser på mig med glittrande ögon och jag skrattar åt hans entusiasm. Jag förstår varför han har det jobb han har, man kan riktigt se hur utmaningarna väcker honom till liv och engagerar honom. På något sätt tror jag att detsamma gäller mig; något i mig vaknar till liv av det här äventyret, gör mig pigg och får mig att uppskatta livet på ett helt annat sätt.
Samtidigt som vi utsätter oss själva för fara är det något speciellt med det här, något som jag kommer att sakna.
----***----
Hej!
Kommentera gärna vad ni tycker om boken så här långt. :p
//writer003