Allt blod tycks lämna mitt ansikte och en rysning går genom mig. Jag harklar mig till rätta för att stiga av cykeln med nu illröda kinder.
"Eh, vill du något särskilt?" Frågar jag med en hes röst och vill ärlig talat nästan smälla till mig själv för hur patetisk jag måste låta.
"Kom." Är allt han säger, släpper greppet om min pakethållare och går. Jag stirrar stumt efter honom. Förväntar han sig att jag ska följa efter honom?
Liksom han hört mina tankar vänder han bak blicken för att irriterat visa med huvudet att jag ska följa efter honom. Liksom jag skulle varit i en trans rycker jag till för att skynda mig efter honom med cykeln.
Brandon tycks aldrig stanna tills han tillslut gör det vid några stora containers bakom skolan. Han står med ryggen vänd mot mig och jag går grimaserande fram till honom. Jag sväljer hårt och harklar mig försiktigt. Ingenting händer så jag harklar mig lite högre, men han reagerar fortfarande inte. "Hallå?!" Utbrister jag tillslut irriterat och han vänder sig direkt om med hörlurar i öronen. Har han haft hörlurar på sig hela tiden?!
"Skämtar du seriöst med mig nu?! Varför har du hörlurar i öronen när du seriöst ska prata med någon?!" Fräser jag argt och vill vända mig om och ärlig talat bara gå. Någonting i hans ögon glittrar till och han flinar ner mot mig för att skratta till svagt. Var det här någon slags lek för honom? Varför ens bryr jag mig? Varför måste han ha så himla fina ögon?
Och varför kan inte jag bara skärpa mig och fokusera?
Jag höjer tillslut menande på ögonbrynen för att lägga armarna i kors.
"Jaha? Vad ville du prata om?" Frågar jag tillslut irriterat.
Han tar ett djupt andetag och flinet försvinner från hans ansikte samtidigt som han noggrant kollar sig runtomkring ifall någon skulle spionera på oss.
"Jag behöver din hjälp för att göra slut med Alessia.." Jag tittar stumt på honom. Jag känner hur paniken inom mig växer innan jag tar ett djupt andetag.
"V-va?-varför säger du..-Va?" Jag känner hur allting runt omkring svagt börjar snurra till. Först startar jag ett matkrig, får skrubba matsalsgolvet med Brandon och nu ber han mig om det här? Vad gör jag mot mig själv? Hur lyckades jag ens hamna i sådana här situationer?
Jag sväljer hårt, ger honom ett stelt leende som nog mest liknar en grimas och försöker klämma ner ett skrik av frustration mot de övre makterna.
"Nej...tack." Stel som en pinne vänder jag mig sakta om med min cykel liksom Brandon skulle varit ett rovdjur som skulle agera på plötsliga rörelser. Jag hinner inte ens ta det första steget innan han tar tag om min axel och vänder mig mot honom igen.
"Du står mig i skuld för vad som hände i matsalen." Säger han och min haka träffat marken.
"Det gör jag inte alls! Du var precis lika delaktig som jag!" Han höjer utmanande på ena ögonbrynet.
"Du masserade in gratäng i mitt hår och förstörda min fotbollsjacka. Jag fick köpa en ny." Jag fnyser till.
"Vilket du såklart inte hade råd med." Sarkasmen rullar på mina tunga och jag ger hans hår en lång blick. "Dessutom verkar ditt hår fått extra lyster sedan gratängen." Han fnyser till.
"Det tog jävligt lång tid att få bort den. Nästan så att man undrar vad de haft i den." Han lägger armarna i kors och stirrar ner på mig med förväntan. Trodde han seriöst att jag skulle hjälpa honom för att jag hade råkat förstöra hans jacka med lite gratäng? Så dyra var inte de där jackorna och lite gratäng i håret var inget.
"Tro inte att jag kommer hjälpa dig för det." Säger jag tillslut och vänder mig om igen. Hans steg hörs direkt bakom mig och jag hinner inte heller denna gången gå särskilt långt.
"Du vet att jag måste hem va? Och har inte du träning eller något?" Väser jag argt mot honom när han ännu en gång vänder mig mot honom.
"Jag låter nörden vara ifall du hjälper mig."
"Va? Vem?" Vad i hela pratar han om?
"Han du hänger med." Blane?
"Blane?"
"Ja ja, vad han nu heter. Blake eller Blair." Jag ger honom ett ont öga. Har han problem med minnet? Jag sa ju precis hans namn?
"Han heter Blane." Säger jag långsamt. Han skrattar till och lägger armarna i kors för att rycka på axlarna.
"Hjälper du mig?" Fortsätter han lika envist att fråga. Har den här killen ens någon aning om hur mycket hans flickvän avskyr mig? Alessia och hennes minioner har varit ute efter mig sedan dag ett. Det är tack vare henne som jag är ett med skåpen i korridorerna.
"Vad exakt vill du ha hjälp med? Är det inte bara att dumpa henne?" Fastän Brandon såg ut som en gud började jag seriöst ifrågasätta det som fanns bakom hans panna. Visst, Alessia var borgmästarens dotter och skolans mest populäraste tjej men hur svårt kunde det vara?
"Eh nä." Andades han djupt. "Fastän vi gör slut fortsätter hon att klänga på mig. Jag vill göra slut slut." Jag stirrade tyst på honom med armarna i kors.
"Du vill få henne att hata dig?"
När han inte svarar nickar jag sakta för mig själv. Okej, Brandon vill få Alessia att avsky honom och han frågar mig för att...?
"Jag fattar fortfarande inte varför du frågar mig om hjälp." Säger jag seriöst.
"Jag behöver en tjej som inte är under Alessias inflytande-" Jag avbryter honom snabbt genom att brista ut i skratt.
"Vad?" Frågar Brandon irriterat. Nu ifrågasätter jag verkligen vad som finns bakom hans pannben.
"Brandon," Skrattar jag. "Är du blind eller har du någon aning om hur hon beter sig mot mig? Hon avskyr mig." Jag vill inte säga ordet mobbar, men det är såklart ett annat sätt att beskriva det på.
"Exakt." Är dock allt han säger liksom det skulle vara den mest briljanta planen någonsin. "Ursäkta? Det är inte jag som är tillsammans med någon som jag inte ens tycker om!" Utbrister jag argt.
"Gabriella, snälla." Det är som om någon slår till mig i ansiktet med en kudde och all min ilska försvinner. Han vet vad jag heter...
Jag sväljer hårt och blundar för en kort sekund. Oh herre gud, Brandon vet vad jag heter! Vad gör jag?
Nej! Fokus Gabbie. Fokusera.
"Vad får jag för det? Ifall jag nu möjligtvis skulle hjälpa dig?" Säger jag efter en viss tystnad.
"Du slipper hänga med den där nörden." Han ler sitt charmiga leende mot mig. Jag känner hur det börjar bildas fjärilar i magen som envist försöker bryta ner den tjocka gråa muren runt omkring. Jag blänger surt på honom.
Idiot...fastän du är söt..
"Sluta kalla andra för nörd. Speciellt Blane. Bara för att man faktiskt tycker om skolan innebär det inte att man är en nörd för det." Väser jag mot honom och han flinar tillbaka.
"Exakt, ändå kallar du mig nörd."
"Sen när har jag kallat dig nörd?!"
"Måste jag säga exakta tidpunkten?" Han lägger huvudet på sne och tittar ner på mig som om det stod komiker i pannan på mig.
"Jag har inte kallat dig för nörd!"
"Om du säger det så." Varför behövde han vara så himla jobbig? Han fick mig att vela slita av mitt hår. MITT HÅR!
Jag lägger irriterat armarna i kors och suckar dramatiskt.
"Lyssna. Om jag skulle kallat dig nörd-vilket jag inte gjort-så förtjänade du det. Du behandlar killarna i matteklubben som skit." Brandons leende försvinner som landskap i dimma. Oh, jag börjar bli poetisk.
"..Behandlar jag dem som skit?" Det kommer mer ut som en fråga. Innan han tillslut skakar på huvudet.
"Kan du hjälpa mig eller inte?" Jag ger honom en lång blick.
"Vad får jag för det?" Frågar jag igen utmanande.
"Okej, okej! Vad du än önskar." Jag höjer förvånat på ögonbrynen.
"Vad jag än önskar?" Han tar direkt upp handen menande för stopp.
"Ja, men inget helgalet." Min läppar blir till ett sträck. Vaddå? Fick det vara halvgalet då istället?
"Isåfall vill jag ha något utöver det." "Visst."
"Att du och dina kompisar låter de personer du kallar för 'nördar' vara." Han flinar nöjt mot mig och tar ett steg närmare mig. Utan att jag riktigt är medveten om det biter jag mig själv svagt i tungan för att inte få panik medan jag känner hur en liten dubbelhaka bildas under min haka då jag försöker titta bort från hans vackra ögon.
"Bra, isåfall har jag några små regler att säga först. Du är med mig nu och kan inte umgås med nördar. Så den där Blake-killen kan du inte hänga med längre-"
"Men-" Avbryter jag honom förvirrat.
"Vi möts ensamma efter träningarna i min bil för att påbörja planeringen-" Jag avbryter honom igen.
"Jag förstår inte vad Blane har med det hela att-" Försöker jag igen innan jag får en seriös blick som svar av Brandon.
Han fortsätter.
"Och slutligen, håll nära avstånd till mig och gå inte iväg eller lita på några av killarna i fotbollslaget." Säger han med allvarlig röst samtidigt som jag säkert ser ut som ett frågetecken.
"Jag fattar inte att jag går med på ett dumt avtal med en idiot.." Mumlar jag muttrandes för mig själv och lägger armarna irriterat i kors.
"Killarna i laget är som de är." Säger han långsamt. "Oh och lyssna inte på något de säger." Lägger han snabbt till och jag höjer förvirrat på ena ögonbrynen. Okej.
"Bara en fråga, varför skulle jag ens vara runt killarna i fotbollslaget? Och vaddå 'som de är'" Han kliar sig obekvämt i nacken och jag känner hur jag fastnat med blicken på hans vältränade arm. Det bränner direkt till på mina kinder och jag vänder snabbt bort uppmärksamheten från honom. Herre gud, hur kan det vara lagligt att se ut så? Nej, sluta. Fokus.
"Majoriteten vill bara komma innanför tjejers byxor.., om du förstår vad jag menar." Jag sväljer hårt medan mina fingrar sakta smyger sig upp mot mitt halsband och fingrar med den ljusgröna stenen mellan fingrarna innan jag tillslut svagt nickar.
"Okeeej.." Säger jag obekvämt med en utdragning på e:et.
Han sträcker fram sin hand mot mig. Jag höjer förvirrat blicken från hans framsträckta hand till hans fina ögon och ger honom en lång blick innan jag tillslut frågar, "Vad håller du på med?"
Han drar snabbt tillbaks handen som inget har hänt och drar den genom det fluffiga håret.
"Va? Nä...Inget." Säger han snabbt och ger mig ett kortvarigt leende.
"Så?" Börjar jag menande mot honom med förväntan om en fortsättning eller om han har sagt det han ville säga.
"Så..?" Säger han obekvämt och jag får lust att smälla till mig själv i ansiktet på grund av den obekväma stämningen.
"Alltså, är du klar?" Säger jag menade och ger honom en frågande blick.
"Jaha..!-ja." Jag nickar sakta innan vi snabbt byter någon sekunds blick med varandra. Jag vänder mig stelt om för att behöva slippa uppleva denna stela situation igen..
"Ses på måndag, antar jag..!" Hör jag honom ropa efter mig och jag himlar smått med ögonen.
Men känner hur ett svagt leende börjar bildas på mina läppar som ej vägrar försvinna från dem.
Det är fortfarande bilar kvar på parkeringsplatsen och jag leder min cykel samtidigt som jag granskar människorna runt omkring mig.
Jag har aldrig sett Brandon som något annat än självsäker när han pratat med andra i korridorerna. Visserligen har jag aldrig pratat med honom tidigare förutom igår vid rektorn och idag efter skolan.
Mitt hjärta börjar direkt slå snabbare när jag tänker på att han kunde mitt namn. Han vet vad jag heter! Herre gud..jag tappar snart känslan i mina ben. Betyder det att han kollat upp vad jag heter?
Okej..lugn. Andas. Han är bara skolans populäraste och snyggaste kille som är tillsammans med skolans populäraste tjej som är en förklädd häxa. Samtidigt som han krossar tjejers hjärtan som har starka känslor för honom och som sedan blir hurrad för av hela skolan på grund av hans hjältedåd i varje fotbollsmatch.
Jag menar, hur svårt är det att kasta en amerikansk fotboll?
◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈