"Nej, jag hade aldrig använt kondom innan." Säger han och jag spärrar chockat upp ögonen. "För jag hade aldrig gjort det innan." Fortsätter han och jag känner hur min haka faller ner till knäna.
"Va?" Jag ser oförstående på honom och han skakar på huvudet och vänder ryggen till.
"Det är inte passande att ha relationer när man är agent för jag är aldrig kvar på samma ställe och jag behöver fokusera på uppdragen." Förklarar han, fortfarande med ryggen vänd mot mig. "Och jag är inte direkt typen som har one-night-stands heller..." Tillägger han.
"Men...varför sa du inget...?"
Jag känner mig fortfarande alldeles chockad. Inte för att det är något fel med att vara oskuld men det chockar mig att Andrew är det. Han är jättesnygg och han...verkar bara inte vara typen som är oskuld vid 20 års ålder helt enkelt. Fast jag förstår i och för sig det han säger om att det inte är så passande - det kan inte vara enkelt att ha en relation med någon när man är agent, det skulle inte funka.
"Vad skulle jag ha sagt? Jag visste inte att det gjorde dig något." Säger han och vänder sig om. Den där intensiva blicken i hans ögon är tillbaka igen, den där som han ser på mig med ibland och som jag inte kan tyda.
"Nej nej, jag menar inte att det gör något...jag tänkte bara att...jag vet inte, du kanske inte skulle vilja förlora oskulden uppe på ett berg...med mig..." Jag hoppar ner från den utskjutande klipphyllan så att jag blir ståendes framför honom.
Det förvånar mig verkligen att han ville ha sex med mig om han inte har haft det med någon förut. Och uppe på ett berg i en öken med. Det var inte precis det mest romantiska.
"Det kanske inte var det bästa stället...men jag skulle aldrig ångra att jag gjorde det...med dig." Han tar ett steg fram och kupar handen om min ena kind.
Nu känner jag mig ännu mer förvirrad; ångrar han det inte? Det var inte precis bra, eller det var inte dåligt, men det kunde ha varit bättre och stämningen mellan oss efteråt var väldigt tryckt. Jag vet att det inte bara är jag som tycker så här för det märktes på honom att han också gjorde det. Jag ångrar det väl inte heller precis men på något sätt var jag övertygad om att han gjorde det.
"Du...du ångrar det inte...?" Jag ser upp i hans gröna ögon och försöker att ta in vad det faktiskt är han säger.
"Absolut inte." Han böjer sig framåt och placerar en lätt kyss på mina läppar, så lätt att jag funderar på om han verkligen nuddade dem eller om jag bara inbillade mig.
Han lämnar ett litet avstånd mellan våra ansikten, precis tillräckligt för att jag ska kunna se in i hans ögon och lägga varenda detalj av dem på minnet, den stora pupillen, den klara, gröna irisen och de långa, mörka ögonfransarna. Hans ögon är verkligen vackra; jag blir alldeles andlös av att stå så här nära honom. Jag har hört att pupillerna vidgas när man ser någon man tycker om väldigt mycket i ögonen; är det därför hans pupiller är så stora? Är mina pupiller också stora?
Han böjer sig fram igen minskar avståndet mellan våra läppar tills det till slut inte finns något avstånd alls. Hans läppar utforskar mjukt mina och hans händer är kupade om mina kinder. Jag lägger ena handen om hans nacke och låter mina fingrar försiktigt känna på hans silkeslena hår.
När jag särar på läpparna är det som om en explosion av känslor bryter ut inom mig; allt som jag har försökt att skjuta undan och allt som jag har förnekat kommer tillbaka likt en jättestor våg och krossar all kontroll jag tidigare haft. Jag trodde att jag skulle lyckas tvinga undan känslorna som kom smygandes och kunna umgås med Andrew utan att känna något särskilt för honom och det lyckades jag också med, innan. Nu när han kysser mig kommer inte känslorna smygandes utan istället kommer de forsandes tillbaka till mig och det finns inte en chans att jag kan stoppa dem.
Andrew lägger ena handen vid min svank och drar mig intill sig så att våra kroppar pressas mot varandra och jag kysser hans läppar allt mer intensivt, det är som om jag inte kan få nog av honom. Trots att allting kändes väldigt stelt och konstigt mellan oss i morse och att jag var övertygad om att vi inte skulle kunna känna så för varandra som vi gjorde natten innan så känner jag nu starkare för Andrew än vad jag någonsin gjort tidigare; jag vill bara ha mer av honom, mer mer mer.
***
"Där framme är det." Jag pekar mot dammen som skymtar mellan träden.
"Okej, ta den här." Andrew räcker mig en pistol och jag flackar med blicken mellan honom och mördarmaskinen i hans hand.
"Har du två stycken?!" Utbrister jag och tar tvekande emot den.
"Den där är bara reserv egentligen men det är lika bra att vi har en varsin om de skulle vara där borta när vi kommer." Han plockar upp sin andra pistol och börjar sedan gå framåt igen.
"Men...jag är inte säker på att jag kan använda den här." Mumlar jag och ser ner på pistolen i min hand. Visst, jag skulle kunna skjuta någon i handen eller foten eller något annat ofarligt ställe bara för att skydda oss men om jag skulle bli tvungen att döda någon... Jag är inte säker på att jag skulle klara det.
"Om någon är på väg att döda dig måste du skjuta honom först, lova det Samantha." Andrew stannar upp och ser allvarligt på mig. "Det gäller livet här, Samantha. Det är bättre att någon av dem dör än att du gör det."
"Jag antar att du har rätt." Svarar jag med en suck. Det är klart att våra liv går före deras - de är ju trots allt brottslingar som försöker döda oss - men det känns ändå svårt att behöva döda någon; att ha tagit ifrån en annan människa livet, att ha någon annans blod på sina händer. Om jag skulle vara tvungen att skjuta någon kommer det att förfölja mig resten av livet, även om denne någon är en kriminell snubbe som skulle ha dödat mig eller Andrew.
"Du måste lova, Samantha." Han ser allvarligt på mig, han kommer inte att ta ett steg till innan han har fått som han vill. "Lova att du skjuter först."
Jag tvekar en stund men möter sedan hans blick. "Jag lovar."
Han ser på mig en stund till som för att försäkra sig om att jag verkligen menar det och sedan vänder han sig mot stigen framför oss igen. Medan vi går framåt känner jag pistolens tyngd i min hand som en konstant påminnelse om att jag snart kanske kommer att ha bestulit en annan människa livet.
Vi går i en dal och det är betydligt grönare än på andra sidan bergen. Framför oss går som en liten upptrampad stig som männen förmodligen har skapat. Det är ganska glest mellan träden men det är ändå tillräckligt många för att det ska kunna kallas skog.
Det är fortfarande soligt och varmt men inte alls lika kvavt som när vi vandrade över bergen. Luften här nere är mycket mer syrerik och det är helt underbart att kunna gå igen utan att flåsa av utmattning.
"Håll dig bakom mig." Andrew håller ut ena armen för att hindra mig från att gå för långt fram.
Jag saktar motvilligt ner lite och går snett bakom honom med pistolen riktad framåt. Vi båda går med utsträckta armar och är redo ifall att någon skulle dyka upp. Jag vill inte tänka på vad som skulle hända då så jag fokuserar bara på att fortsätta gå och leta efter minsta lilla spår av rörelse.
Mitt hjärta hamrar i bröstet när vi närmar oss dammen. Om de är här väntar de förmodligen inte på oss för de tror nog fortfarande att vi är framför dem, men det är väldigt troligt att de har sina vapen redo ändå.
Jag andas snabbt och försöker att ta några lugnande andetag för att sänka pulsen, jag måste vara fokuserad.
"Gå i en båge åt vänster." Viskar Andrew, så tyst att jag knappt hör honom.
Medan jag börjar gå åt vänster går han åt höger och på det sättet kommer vi att omringa gänget om de befinner sig vid dammen.
Jag går dold bakom några buskar som skymmer sikten in till dammen. Det är bra för att de inte ska se mig men det är inte så bra med tanke på att jag inte kan se dem heller.
När jag har gått en bit runt dammen hukar jag mig ännu mer och sänker pistolen lite så att jag kan krypa in bland buskarna. Jag måste se hur långt Andrew har kommit så att jag vet om vi är på ungefär samma avstånd ifrån dammen. Dessutom måste jag se om männen är här eller om vi smyger i onödan.
Buskarna prasslar lite och jag stannar genast till, rädd för att någon kan ha hört mig.
När ingenting händer delar jag på buskarna och sticker fram huvudet för att kika ut.
Jag låter blicken svepa över dammen och området runt omkring den och tar en lättnadens suck när jag ser att ingen är där.
Nästa sak jag ser får mig att fnissa till; Andrew sitter inne bland buskarna mitt emot mig på andra sidan dammen och allt som syns av honom är hans huvud. Eftersom jag sitter likadant tar det en stund innan han får syn på mig men när han gör det skakar han leendes på huvudet och reser sig upp.
"Jag antar att det här betyder att vår plan får vänta till senare." Säger Andrew som har gått runt dammen och kommer gåendes mot mig där jag står utanför buskarna och borstar av allt skräp jag fick med mig.
"Det betyder att vi har den här platsen för oss själva och att vi äntligen får bada igen och äta den goda, efterlängtade middagen. Kanske till och med lyckas få lite ordentlig sömn för en gångs skull." Jag ser stort mot honom innan jag kastar mig om hans hals.
Jag vet inte om det är lättnaden det beror på men i alla fall kände jag bara ett akut behov av att krama honom. Vi lever, vi har inte behövt döda någon, vi har det här fina stället för oss själva och jag kan äntligen slappna av lite igen, åtminstone tills imorgon.
Han kramar mig hårt tillbaka och sedan tar vi ett steg ifrån varandra och ser oss omkring. Dammen är helt rund och väldigt liten, jag skulle gissa på att den har en diameter på tio meter eller något sådant. Runt dammen är det som en liten sandstrand och den avslutas som sagt av buskar innan skogen tar vid.
Det är faktiskt väldigt fint här, som en egen liten badplats. Synen av vattnet gör mig jätteivrig att hoppa i, jag vet inte hur många dagar det har gått sedan jag tvättade mig sist.
"Vad sägs om ett bad?" Andrew ser roat på min längtande min och efter att våra blickar har mötts kastar vi båda av oss tröjorna. Jag tror att vi båda har längtat lika mycket efter det här.
Efter att tröjan har åkt av kastar jag av mig shortsen och sedan springer jag ut i vattnet i bara underkläder. Jag bryr mig inte ens om att det är iskallt, jag bara springer och låter vattnet stänka runt omkring mig.
Andrew kommer snart efter och vi kastar oss lyckliga i vattnet. Det går inte att beskriva hur skönt det känns att äntligen få tvätta sig igen; efter flera dagar med kläderna fastklistrade mot kroppen och svettdropparna rinnandes i pannan är det som att förvandlas till en helt ny person.
Jag dyker ner under ytan och tar några simtag innan jag simmar upp igen för att få luft. Nu när jag är ren finns det bara en sak som lockar mer än sömn; mat.
"Idag tycker jag att vi firar med en ordentlig måltid." Säger jag glatt och drar bort mitt blöta hår från ansiktet.
"Vad ska vi fira?" Andrew ser roat på mig och jag inser att vi faktiskt inte har något att fira egentligen. Jag kanske är gravid, gänget är fortfarande på fri fot, vår mat och vårt vatten håller på att ta slut och vi vet inte hur långt det är till närmsta stad.
"Vad sägs om att vi fortfarande lever?"
Vi kanske inte har så mycket att fira men vill man fira får man väl hitta på något.
"Det låter bra." Han ler och lägger armarna om mig och jag ger ifrån mig ett tjut när han plötsligt lyfter upp mig.
Han börjar gå inåt land med mig i famnen och jag klamrar mig fast vid honom för att inte trilla i vattnet om han plötsligt skulle släppa mig, man vet aldrig med honom.
När vi kommer upp ur vattnet ställer han ner mig igen och jag går bort till mina kläder som ligger slängda på en rad ut mot vattnet; först kommer tröjan, sedan skorna och närmast vattnet: shortsen.
Jag plockar upp allt i famnen och trippar över gräset mot buskarna som ringar in området. Det märks att det börjar bli höst nu för det är inte alls lika varmt längre och min hud är alldeles knottrig nu efter det kalla badet.
Jag drar på mig shortsen och trär tröjan över huvudet, sedan tar jag skorna i handen och går bort till ryggsäckarna som vi lämnade på gräset mellan vattnet och buskarna. Luften är ganska kylig nu och eftersom jag inte har någon handduk att torka mig med gör det att jag fryser ännu mer. Jag sätter mig ner och virar armarna runt mina uppdragna ben, jag skulle inte ha något emot en extra kofta just nu.
"Samantha, kom hit!" Andrew ropar på mig någonstans inifrån skogen och jag reser mig upp för att se var han är.
"Jag har hittat blåbär." Förklarar han när jag tränger mig in bland buskarna.
"Men seriöst, jag trodde det var något spännande." Suckar jag; han lät som om han hade något roligt att visa mig. Men vad skulle det kunna vara egentligen? Kolla Samantha, jag har hittat en liten dansande tomte! Jo för det är nog troligt.
"Men smaka, det är jättegott." Han räcker mig en handfull blåbär och jag ser misstänksamt på honom; varför är han på så bra humör?
Jag stoppar ett blåbär i munnen och häller genast i mig resten när jag känner den söta smaken sprida sig i munnen. Efter att ha ätit väldigt lite de senaste veckorna har sötsuget bara ökat mer och mer och blåbär har aldrig smakat så gott förut som det gör nu.
"Vad?" Jag rynkar ögonbrynen när jag ser Andrews roade min.
"Du är helt lila runt munnen." Han kastar upp några blåbär i luften och fångar de sedan med munnen medan jag försöker att torka mig om läpparna.
"Inte där." Han kommer fram till mig och lyfter pekfingret till min mun.
"Där." Han för fingret till min ena mungipa och jag studerar hans ansikte framför mig. Ännu en gång får jag en sådan där våg av känslor för Andrew; jag vet inte var det kommer ifrån, helt plötsligt känner jag bara en sådan stark kärlek gentemot honom.
Jag ställer mig på tå för att förinta avståndet mellan oss och mina blåa fingrar letar sig upp till hans nacke. Mina läppar möter hans i en sådan där underbart mjuk kyss och jag blir med ens klarvaken, hans läppar är som ett livselixir för mig och när jag kysser honom kan jag inte tänka på något annat än just honom och hur hans händer bränner vid min korsrygg.
"Lämna mig inte, Andrew." Viskar jag när vi ser på varandra med bara ett par centimeters avstånd mellan ansiktena.
"Jag ska inte-"
"Jag menar sedan, när vi kommer tillbaka. Du får inte lämna mig då." Avbryter jag och ser allvarligt på honom.
Innan har jag inte funderat över hur det kommer att bli när allt det här är över och jag har absolut inte övervägt att vi skulle kunna fortsätta umgås, jag har inte velat att vi ska fortsätta umgås. Inte ens när jag kysste honom första gången, då var jag övertygad om att det här bara var något tillfälligt. Men nu känns det annorlunda, bara tanken på att han skulle försvinna efteråt och lämna mig ensam får något att brista inom mig.
"Du behöver inte oroa dig för det nu, det är bättre att vi koncentrerar oss på att klara uppdraget." Han lutar sig fram och kysser mig igen men denna gången känner jag mig inte alls lika lycklig och avslappnad.
Han lovade inget.
Han bekräftade inte att han inte kommer att lämna mig.
----***----
//writer003