Nästa morgon vaknar jag först så jag kryper ut för att leta reda på en vattenflaska. Vi kommer inte att äta någon frukost idag när vi åt en sådan måltid som vi gjorde igår, men lite vatten kan jag i alla fall unna mig.
Minnena från igår är lika tydliga som om det hade hänt för bara en stund sedan. Nu är det alltså bekräftat; jag har känslor för Andrew och jag kan inte hålla tillbaka dem längre. För det är en sak jag måste erkänna; jag insåg egentligen för flera veckor sedan att jag kände något speciellt för Andrew, jag kände något redan då. Men jag var inte redo och jag ville inte ha sådana känslor för honom så jag tvingade undan dem, jag vägrade att erkänna för mig själv att jag hade fallit för mannen som berövade mig mitt fria liv. För det är det som är det sjuka med det här; de här känslorna kom redan innan jag var helt övertygad om att Andrew räddade mig för min skull och inte för hans. Jag kände något redan innan jag började inse att kidnappningen i själva verket var räddningen av mitt liv.
"Godmorgon" Andrew sträcker på sig när han kommer ut ur grottan.
"Godmorgon" svarar jag leendes.
"Klockan ser ut att vara rätt mycket, vi borde nog fortsätta gå nu med en gång." Han ser upp mot himlen där solen skiner ner över oss och får svettdroppar att bildas i våra pannor trots att vi inte ens rör på oss än.
"Inte den här gången." Säger jag bestämt och går närmre honom.
"Va?" Frågar han förvirrat och flackar med blicken mellan mig och omgivningen.
"Jag tänker inte gå med på att bara glömma det som hände igår, inte den här gången."
När de orden har lämnat mina läppar lägger han händerna på mina kinder och böjer sig ner för att kyssa mig. Kyssen är lika försiktig och utforskande som igår men nu när jag erkänner mina känslor och tillåter dem att komma känns kyssen ännu mera underbar. Det är som om kyssen gör känslorna ännu starkare och jag liksom bara kräver hans läppar mot mina.
Kyssen blir inte lika lång som igår och det är väl tur egentligen för vi måste komma här ifrån så snart som möjligt, vi har redan stannat här längre än det var tänkt.
"Jag trodde att du ville glömma allt, det var därför jag låtsades som om ingenting hade hänt." Förklarar Andrew, fortfarande med händerna om mina kinder.
"Det här kan jag inte glömma, det spelar ingen roll vad jag skulle vilja." Jag ser in i hans ögon med ett leende och inser att det är sant, jag skulle aldrig kunna glömma det här.
Ingen av oss bryr sig om att ta reda på vad det här är för något utan det får vänta till senare. Det som hände är lika konstigt för oss båda två så vi kommer att behöva prata om det så småningom men det känns inte som att uppe på ett berg i en öken där man just håller på att bli stekt av solen är rätt plats.
Jag tror faktiskt att vi båda har vetat om att vi har haft känslor för varandra ett bra tag men ingen av oss har velat inse det så det är därför det har tagit sådan tid innan vi har låtit oss uppslukas av känslorna.
"Titta där!" Utbrister jag och pekar mot några mörka fläckar nedanför berget.
Vi har gått en bit nu så vi har kommit ganska högt upp på berget men jag är nästan helt säker på att de där fläckarna inte fanns där nere innan. Det var den vägen vi kom ifrån så vad det än är för något borde vi ha sett det i så fall.
"Shit" Andrew skuggar ögonen med handen för att kunna se och hans ansiktsuttryck blir genast bittert. "Det är de."
"Och med 'de' menar du..." Jag vet vad han menar men jag är alldeles för skärrad för att kunna fortsätta meningen.
"Gänget" han avslutar min mening och jag vänder mig mot honom med panik i blicken. Om de är här nu är vi körda. Jag har återhämtat mig bra men jag kan fortfarande inte gå lika snabbt som jag hade kunnat göra utan skadan och de kommer att ta in på oss snabbt.
"Vad ska vi göra?" Jag ser på Andrew i väntan på att han ska komma med en bra plan. Det måste finnas något vi kan göra, det kan inte vara över nu.
"Vi får byta väg. De kommer att ta för givet att vi följer den här vägen så vi får bryta av någonstans." Han ser på vägen framför oss, den branta vägen som leder uppför berget.
"Men det finns ingen annan väg!" Jag ser mig omkring trots att jag redan vet att det är den enda vägen. Det är inte så att det kryllar med vandringsleder här precis.
"Ditt ben är fortfarande inte återställt så vi fortsätter att gå idag och letar reda på ett bra skydd för natten, sedan får vi hitta ett ställe där det är möjligt att klättra imorgon. De är fortfarande långt bort så vi hinner vänta tills imorgon innan vi hittar en ny väg." Han pratar snabbt samtidigt som han plockar iordning våra grejer.
"Men mitt ben kommer inte att ha läkt imorgon heller." Protesterar jag.
Jag kan gå utan att halta nu men det gör fortfarande ont och det går rätt så sakta framåt; att klättra uppför berget är otänkbart.
"Det kommer att vara bättre i alla fall." Han har redan börjat gå uppåt utan att se sig om.
Jag skulle gärna vilja tro på det här lika mycket som han gör, men det är svårt; hur ska jag kunna klättra uppför ett berg med en skottskada i benet? Känslan som fyllde min kropp tidigare idag och igår kväll är som bortblåst. Jag har ingen tid att förälska mig i Andrew, vi är för sjutton jagade.
***
"Jag vet inte, Andrew."
Vi står nedanför en bergvägg och skuggar ögonen med händerna för att kunna se uppåt. Vi följde vägen hela dagen igår tills det blev för mörkt för att vi skulle kunna se någonting. Då la vi oss på vägen - tätt intill bergväggen på höger sida - och sov tills vi väcktes av den gassande solen.
Vi har precis fått i oss ett varsitt äpple och nu står vi alltså här, framför bergväggen och funderar på hur i hela friden vi ska kunna ta oss upp dit. Hade det inte varit för att vi fick syn på männen igår hade vi fortsatt att följa vägen så långt det var möjligt och sedan klättrat, men nu blev det ändring av planerna och vi har helt enkelt inte tillräckligt med tid för att följa vägen. Männen kommer förhoppningsvis att tro att vi gör det så då kan vi vänta tills de har gått förbi innan vi fortsätter.
"Det är det enda sättet, Samantha." Andrew ser på mig med en allvarlig blick men jag känner mig fortfarande tveksam.
Jag skulle inte påstå att jag är rädd direkt, snarare osäker på om jag kan lita på mitt ben. Jag är egentligen ganska äventyrlig av mig och en sådan här sak hade lockat mig i vanliga fall, men nu är allt jag kan tänka på vad som kommer att hända om mitt ben gör för ont eller är för svagt. Tänk om jag kommer nästan enda upp och sedan inte orkar mer, tänk om jag halkar eller tänk om det gör så ont att jag inte kan fortsätta; det finns inget sätt som Andrew kan rädda mig på när jag väl är där uppe.
"Jag har rep." Säger han, precis som om han har läst mina tankar.
Jag tvekar en stund och ser upp mot toppen. Jag skulle tippa på att det är mellan 10 och 20 meter upp dit ungefär.
"Okej" svarar jag till slut. Han har rätt om att det är det bästa vi kan göra just nu och med repet finns det en chans att jag kan överleva även om mitt ben inte klarar hela vägen.
"Men du börjar." Tillägger jag snabbt.
"Om du inte kommer hela vägen upp kan jag se vilken väg jag inte ska ta." Förklarar jag oskyldigt och han skakar på huvudet med ett leende på läpparna.
"Det är en av anledningarna till att jag gillar dig, Samantha." Han tar av sig ryggsäcken och slänger den på marken bredvid sig.
"Att jag sätter mitt eget liv före ditt?" Jag höjer frågande på ena ögonbrynet.
"Att du fortfarande kan skämta trots att du är rädd och väl medveten om att den här dagen - den här timmen - skulle kunna bli din sista." Han ger mig ett leende innan han vänder sig mot bergväggen igen och tar det första greppet.
Jag står med händerna i sidorna och ser på när han lyckas få ett nytt grepp högre upp.
"För det första: jag är inte rädd, och för det andra: det var inget skämt."
"Nu gillar jag dig ännu mer!" Ropar han och jag skrattar smått för mig själv. Varför har jag inte lyckats skrämma bort honom än? Allt jag har sagt och gjort borde ha övertygat honom om att jag inte är någon han borde känna något för.
"Hur går det?!" Ropar jag efter en stund och kisar upp mot honom, han är nästan enda uppe nu och jag börjar känna mig lite ängslig.
Han har ingen som kan hålla ett rep åt honom, om han halkar faller han mot en säker död. Visst, jag kunde skämta om det när han stod här nere, men nu när han faktiskt är där uppe känns det annorlunda; i själva verket är jag livrädd för att han ska falla.
Jag inser att jag trycker in mina fingernaglar i handflatorna och skakar loss händerna lite. Hela jag är spänd nu när han är så högt upp.
"Bra...tror jag!" Hans röst försvinner med vinden så hans rop hörs bara svagt ner hit.
"Ramla inte!" Ropar jag. "Jag tror inte att jag kan fånga dig!"
Jag kan inte se hans ansikte här nerifrån men jag är ganska säker på att han ler. Just nu önskar jag att jag hade kysst honom en gång till innan han började klättra. Vi har inte kysst varandra sedan igår innan vi fick syn på männen och det beror väl helt enkelt på att vi inte kan hålla på med sådant nu när vi har annat att fokusera på, det känns bara fel. Men det beror såklart också på att vi inte har någon relation än, vi är fortfarande som två främlingar för varandra men det är lätt att glömma ibland i och med att vi umgås dygnet runt.
Men nu när jag står här och kisar upp mot hans siluett högt där uppe önskar jag att jag hade kysst honom, bara en gång, bara så att jag hade fått känna hans läppar emot mina en gång till ifall det skulle bli den sista.
Andrew, snälla dö inte.
Plötsligt kommer repet nedfarandes och landar med en duns på marken. Han har knutit ihop flera rep så att det blir extra långt och änden håller han som tur är fortfarande i. Hade det varit jag hade nog hela repet hamnat här nere...
Jag knyter fast en av ryggsäckarna i repet och drar sedan i det ett par gånger för att signalera att han kan dra.
Medan jag står kvar nere på marken och ser ryggsäckarna hissas upp i luften - en i taget - börjar nervositeten intensifieras. Tänk om han tappar repet när det är min tur att klättra. Fast han ser i och för sig väldigt stark ut så det borde nog gå bra.
Det tar ett bra tag innan det är min tur men när repet kommer ner och det inte längre finns något annat att hissa upp känns det som om det har gått alldeles för fort.
Jag knyter det tjocka repet runt midjan med två ordentliga knutar och drar sedan i det för att se så att det håller.
Mitt ben känns faktiskt betydligt bättre redan men det är fortfarande svagt och att spänna lårmuskeln gör väldigt ont så jag vet inte hur det här kommer att gå. Men precis som Andrew sa har vi inget annat val, männen borde vara här snart och då måste vi vara borta. Tänk vad snopna de kommer att bli när våra spår bara försvinner i tomma intet. Undrar vad som är troligast; att vi har blivit upphämtade av utomjordingar i ett ufo eller att vi har klättrat uppför berget. Något säger mig att de kommer att gissa på berget...
Till en början går det bra att klättra - det finns gropar där jag kan sätta fötterna och nya platser för händerna - men ju längre upp jag kommer, desto svårare blir det. Det blir allt svårare att hitta nya platser till både händerna och fötterna och svetten pärlar sig i pannan efter den stekande solen. Andrew syns inte till där uppe men jag vet att han håller i repet för det är hela tiden spänt. Jag har inte vågat kika ner än utan koncentrerar mig bara på att klättra uppåt.
Mitt ben börjar redan kännas ansträngt och det bultar runt såret. Jag har kommit mer en halvvägs men jag vet inte hur jag ska komma längre än så här, jag hittar ingenstans att sätta fötterna.
Det finns en skåra i berget en bit till höger om mig och om jag bara lyckas ta mig dit kan jag nog ta mig upp därifrån. För första gången vågar jag mig på att kika ner.
Det önskar jag direkt att jag inte hade gjort. Jag får genast svindel och måste blunda hårt för att få det att sluta snurra.
Efter att ha tagit några lugnande andetag öppnar jag ögonen igen och försöker att bedöma avståndet till skåran. Jag borde klara det.
Jag skjuter ifrån med benen och kastar mig mot skåran. Jag sträcker ut armarna och får tag om skårans nedre kant just som jag var på väg att falla förbi den. Hade jag inte haft repet hade jag aldrig gjort det här kan jag lova.
Berget lutar lite utåt här så det blir ännu svårare att ta sig uppåt men det finns åtminstone någonstans att göra av händerna.
Jag skjuter mig uppåt med benen och greppar tag om en utskjutande stenkant som jag blir hängandes i. Utan att kunna se neråt letar jag med fötterna efter en plats där jag kan stå och just som jag börjar få ordentligt med mjölksyra i armarna hittar jag en liten utskjutande del för ena foten.
Jag fortsätter på liknande sätt tills jag flåsande når upp till kanten. Andrew står en bit bort och håller i repet för att vara beredd ifall jag skulle falla.
Jag häver mig upp över kanten och rullar över på rygg och han kommer genast fram till mig. Min bröstkorg hävs upp och ner av min ansträngda andning.
Andrew dyker upp över mig och lutar sig fram för att kyssa mig men jag knuffar bort honom innan våra läppar hinner göra mer än att snudda vid varandra.
"Försöker du ta livet av mig?" Flåsar jag. "Jag behöver luft."
Japp, så romantisk är jag.
Han skrattar och hjälper mig upp till sittande.
"Jag är glad att du klarade dig." Han ler och sätter sig tillrätta bredvid mig.
Jag ser på honom tills han möter min blick igen och sedan lutar jag mig fram och kysser honom.
"Vänta, jag vill inte döda dig." Mumlar han mellan kyssarna och lutar sig bort ifrån mig.
"Det är ett bra sätt att dö på i sådana fall." Svarar jag leendes och lägger handen om hans nacke samtidigt som jag drar honom intill mig igen.
----***----
I nästa kapitel avslöjas lite mer om Andrew och det kommer även att hetta till lite... ;)
//writer003