Jag kastar mig fram mot mannen och ger honom ett knytnävsslag rakt i ansiktet. Han tar några chockade steg bakåt och håller handen för näsan där blodet redan flödar ut.
Innan han hinner göra något tar jag tag i hans axlar och knäar honom. När han böjer sig ner av smärta knuffar jag honom med så mycket kraft att han ramlar och sedan ger jag honom ett hårt slag mot tinningen med min pistol. Han blir stilla och jag ser mig hastigt om i korridoren så att ingen har sett mig.
När jag ser att kusten är klar rycker jag loss nyckelknippan från hans bälte; det här är precis vad jag behöver. Jag låser upp dörren bredvid hissdörrarna och finner en liten städskrubb där jag släpar in honom så att han inte kan göra något när han vaknar.
För att vara vakt var han inte särskilt bra på att försvara sig men det beror nog till stor del på chocken av attacken. Jag hatar att jag var tvungen att slå honom medvetslös men hellre det än att använda pistolen och jag var tvungen att röja undan hotet, han skulle ha kallat hit fler vakter med en gång annars.
Jag låser dörren till städskrubben och springer sedan bort mot dörren där jag såg Andrew stå tidigare. Egentligen är det en väldigt stor risk att öppna den nu för jag vet ju inte om han är ensam; jag vet ju faktist inte ens om han är där; men jag har inte så mycket till val och det är ett perfekt läge nu när ingen annan är här.
Jag provar nästan varenda nyckel innan den rätta äntligen glider in. Jag vrider om och öppnar dörren och duckar snabbt för att komma undan Andrews knytnäve.
"Är det såhär du tackar mig?" Frågar jag och rätar på mig igen när han chockad sänker handen.
Han ser väldigt överraskad ut men han ser ut att vara oskadd, inga blåtiror eller andra märken i ansiktet. Hans gröna ögon ser ner på mig som om jag skulle ha dött och återuppstått eller något, fast det kan man väl säga att jag har på sätt och vis.
"Samantha" han stirrar på mig och blinkar som om han inte kan tro sina ögon; det är väl förståeligt, han måste ju ha trott att jag var död.
"Andrew" härmar jag och niger framför honom.
Han kan inte låta bli att skratta trots att han är chockad. Jag vet att jag hanterar situationer som denna lite annorlunda - istället för att vara stressad och rädd är jag oseriös och skämtsam - men det är bara sådan jag blir; det kanske är ett sätt att hantera situationen utan att flippa ur.
"Du lever" han blir allvarlig igen och granskar mig uppifrån och ner som om han fortfarande inte kan tro att jag står här framför honom.
"Ett fall från tredje våningen är väl inget, jag klarade mig finfint." Svarar jag och ser ner på min kropp.
Han ser underligt på mig men jag tänker inte berätta hela historien om hur jag tog mig hit nu; jag prioriterar flykten just nu.
"Kom igen" jag rycker tag i hans arm och drar med honom ut ur rummet.
För att vara på den säkra sidan låser jag dörren igen bara för att det inte ska bli så tydligt att någon har varit här. Jag stoppar ner nycklarna i bh:n och springer bort till hissen med Andrew efter mig.
"Vänta" Andrew rycker tag i min arm för att få mig att stanna och lyssnar uppmärksamt efter något.
När jag lyssnar hör jag det också men det är inget jag oroar mig för; jag vet var det kommer ifrån.
"Det är någon här." Konstaterar Andrew och ser sig omkring.
"Äh det är bara en gubbe i städskrubben; inget att oroa sig för." Jag börjar gå igen och nu ser han om möjligt ännu mer förvirrad ut.
"Jag låste in honom så han kan inte göra något; funderade du inte på var jag fick de här nycklarna ifrån?" Frågar jag och håller upp nycklarna framför honom.
Han bara ler och börjar gå igen samtidigt som han skakar på huvudet; jag förstår honom; jag är också överraskad över mina skills.
Plötsligt hörs steg från andra hållet, där korridoren rundar ett hörn, och både Andrew och jag vänder tvärt. Vi kan inte springa till hissen, inte nu, stegen närmar sig alldeles för snabbt.
"Det finns en stege vid fönstret!" Utbrister jag och pekar på fönstret utanför hissen där jag befann mig innan jag började klättra utmed väggen.
"Ey! Stanna!" En mans röst skriker till bakom oss och vi ökar farten så att vi flyger fram genom korridoren mot fönstret.
Andrew krossar fönstret med sin pistol och sedan hoppar han ut och stannar en bit ner för att hjälpa mig.
"Klättra! Jag klarar mig!" Skriker jag och sätter händerna mot fönstrets kanter där vassa glasskärvor skär in i mina handflator.
Jag kniper ihop läpparna och ignorerar smärtan; jag måste ta mig ut och det här är det enda sättet.
När jag ser upp har mannen kommit mycket närmare och han har även plockat upp en pistol. Innan jag hinner blinka har jag dragit upp min pistol och skjutit honom i foten. Han skriker till och tappar pistolen i ett ögonblicks smärta och chock. Jag klättrar snabbt över kanten och ner för stegen. Jag ville inte döda honom så därför valde jag att bara skada honom; jag behövde mer tid men jag vet att det här bara sparar oss några sekunder.
"Är du okej?!" Utbrister Andrew när jag hoppar ner den sista biten.
"Det var jag som sköt!" Skriker jag stressat medan vi börjar springa ut mot skogen.
Plötligt hörs höga smällar och jord skvätter upp runt omkring oss. Jag inser att våra extra sekunder är över och att vi nu kan dö vilken sekund som helst om vi inte hinner in i skogen snart.
Vi är precis vid skogskanten när en hemsk smärta exploderar i mitt lår. Jag skriker till och känner hur knäna ofrivilligt viker sig. Smärtan i benet är outhärdlig och sprider sig ut från en punkt på baksidan låret.
Andrew vänder om för att hjälpa mig men jag klarar inte ens av att ställa mig upp. Mannen står fortfarande i fönstret och skjuter och vi skulle kunna dö när som helst nu. Om det här hade varit en film hade jag skrikit åt Andrew att springa iväg och lämna mig här, men det här är verkligheten och jag är alldeles för egoistisk för att kunna göra något sådant; han lämnar fan inte mig här.
"Kom igen, du klarar det här!" Skriker han men han inser att jag inte alls gör det och lyfter därför upp mig istället.
Han har ena armen under mina knäveck och den andra bakom min rygg när han börjar springa inåt skogen. Det är helt otroligt hur vi lyckades komma undan egentligen för mannen sköt så många skott att åtminstone något mer av dem borde ha träffat; jag får tacka för att han är en dålig skytt.
"Bilen..." Stönar jag och grimaserar av smärta. "Jag ställde bilen på framsidan..."
"Bilen?!" Frågar Andrew chockat; han trodde förmodligen inte att jag kunde stjäla en bil; det trodde faktiskt inte jag heller.
"Hur tror du annars att jag kom hit?!" Fräser jag.
Det är inte meningen att låta arg men allt jag kan koncentrera mig på är smärtan och att mina byxor börjar färgas röda. Allt det där blodet kommer från mig; hur mycket kan man förlora innan man dör?
Andrew har börjat springa snett genom skogen för att ta sig runt huset med skogen skyddande så länge som möjligt. Vi är dock framme vid parkeringen väldigt snabbt och sista biten upp till vägen måste vi springa oskyddade.
När vi har kommit ungefär halvvägs över grusplanen hörs höga rop från byggnaden bakom oss och jag inser att de har hittat oss.
Snälla låt oss nå fram till bilen.
Snälla låt oss inte dö här, så nära räddningen.
Jag famlar fram bilnycklarna och låser upp bilen och Andrew springer flåsandes fram till baksätet där han slänger in mig snabbt men försiktigt. Jag stönar till när benet stöter i sätet och det känns som om en spjut skjuts genom låret.
Andrew smäller igen dörren efter sig i förarsätet och rivstartar bilen precis när några av männen når fram till oss. De skjuter mot bilen men träffar bara plåten så vi klarar oss tills de är inte längre når oss med sina pistoler. En av dem har dock hämtat bilen så de är snart efter oss igen och vi tvingas åka betydligt fortare än hastighetsbegränsningen.
"Jag stannar så fort vi har skakat av oss dem!" Ropar Andrew från framsätet men jag lyckas inte ens frambringa tillräckligt mycket kraft för att svara.
Jag känner mig alldeles yr och allting börjar bli dimmigt framför mig. Jag har redan förlorat massor med blod och smärtan är så outhärdlig att jag nästan önskar att jag skulle svimma en stund bara för att slippa känna de plågande huggen i låret.
Precis som om någon hade hört min önskan känner jag hur jag långsamt blir tröttare och mina tankar blir otydliga och oklara. Med smärtan utstrålades i hela benet blir allting svart och jag driver iväg från medvetandet.
***
"Samantha"
Jag öppnar ögonen och blinkar några gånger för att få dem att anpassa sig till ljuset. Det första jag lägger märke till när jag vaknar är den fruktansvärda smärtan i benet och med ens kommer alla minnen tillbaka till mig. Jag känner mig fortfarande yr och allting känns lite dimmigt men jag försöker ändå att sätta mig upp. Jag ligger inte längre i baksätet utan ute på gräset bredvid en liten, otrafikerad väg.
Andrew sitter på huk bredvid mig med ett hårt ansiktsuttryck. Hans käkar är spända vilket gör att hans käklinje tydliggörs på ett otroligt attraktivt sätt (ja, jag tänker på det nu) och hans ögon ser både ilskna och oroliga ut.
"Har de försvunnit?" Frågar jag och minns att vi nyss var jagade av männen i skåpbilen.
"Jag lyckades skaka av mig dem till slut; jag var orolig att jag tog för lång tid på mig men de var så himla svåra att bli av med."
Jag inser att hans hårda min är ett tecken på att han kämpar för att dölja sina känslor; han var förmodligen orolig för mig och ville inte visa det. Jag viker ner blicken från hans ansikte och kollar istället på mitt ben; det ser riktigt illa ut. Det är alldeles blodigt och eftersom vi inte har hunnit sätta något förband över kommer jag nog att förblöda snart om jag förlorar mer blod.
"Vi måste skära upp dina byxor." Andrew plockar upp en fällkniv som han fäller upp ovanför mitt ben men sedan tvekar han som för att vänta på min tillåtelse.
Jag nickar och han börjar skära av byxbenet så att det blir som ett par shorts på ena benet. När han har fått loss tyget drar han försiktigt av det och jag rullar över på mage för att kunna se såret som är på baksidan låret.
Jag drar efter andan när jag får se det; det ser ännu värre ut där själva kulan är och det är om möjligt ännu mer blod på den sidan.
"Kulan sitter rätt så djupt, jag måste skära ut den." Andrew ser på mig med rynkad panna men jag biter ihop och säger åt honom att göra det; det kommer att göra ont men jag är rätt så säker på att det kommer att kännas sjukt mycket bättre att vara utan den än att ha den kvar.
Jag vänder ner huvudet mot marken för att slippa se vad han gör och när jag känner knivens vassa blad mot min hud biter jag ihop käkarna för att förbereda mig. Såret är redan öppet men han måste använda kniven för att nå ner till kulan och kunna få ut den igen.
Plötligt känns det som om mitt ben sätts i brand och jag biter ihop käkarna ännu hårdare för att inte skrika samtidigt som jag håller hårda tag om grästuvor med händerna. Mina fingrar gräver sig ner i jorden och jag tror att jag kommer att svimma vilken sekund som helst; så här mycket smärta tål jag inte, det kan inte vara möjligt att känna en sådan här smärta.
"Sådär"
Jag känner hur Andrew torkar av mitt ben med en näsduk och jag kan äntligen andas ut; det där var det värsta jag varit med om, det gjorde så obeskrivligt ont. Jag ligger kvar på marken och flämtar medan Andrew skär loss en bit tyg från mina jeans för att knyta det runt såret.
"Det där var tufft gjort av dig, jag menar eftersom du är-"
"Våga inte ens avsluta den meningen." Varnar jag och rullar över på rygg igen.
"Förlåt, jag menar bara..." Han håller upp händerna i försvar men jag ser bara surt på honom.
Jag vet vad han tänkte säga och jag vill inte höra honom säga det. Att det här var extra tufft bara för att jag är tjej är bara skitsnack; jag hatar sådana fördomar. Jag tycker inte att man behöver vara en pojkflicka bara för att vara tuff som tjej; en helt vanlig tjej måste också kunna respekteras och att man använder klänningar och smink betyder inte att man automatiskt är underlägsen alla andra.
"Vi måste sticka härifrån nu innan de hittar oss igen." Andrew lägger armarna under min rygg och mina ben och lyfter sedan in mig i baksätet i bilen.
"Men vart ska vi ta vägen?" Frågar jag och grimaserar när han lägger ner mig över sätena.
"Jag tänkte att vi skulle handla till och börja med så att vi har med oss nödvändiga saker i ryggsäckar; vi kommer förmodligen inte att kunna stanna på vanliga restauranger och hotell längre så vi får klara oss här ute." Han smäller igen dörren och går runt bilen för att sätta sig bakom ratten.
Allting känns så himla hopplöst nu; hur ska vi kunna klara oss? Meningen är att vi ska ta fast dem - eller att Andrew ska ta fast dem - men istället måste vi rymma ifrån dem. Dessutom har jag blivit skjuten nu och jag vet inte när jag kommer att kunna gå igen, än mindre springa.
"Är du okej?" Andrew ser på mig i backspegeln när han kör ut på vägen igen.
"Jag tror det." Mumlar jag.
Jag känner mig fortfarande chockad över allt som hänt och jag har sjukt ont i benet. Smärtan är den värsta jag någonsin upplevt och fastän att det känns betydligt bättre redan så bultar det fortfarande i hela mitt ben, särskilt runt såret. Det värsta är ändå rädslan, jag kunde ha dött där, skottet kunde ha träffat i huvudet eller någon annanstans där det gör mer skada än i benet.
Det slår mig att jag i den stunden var lika rädd för att skotten skulle träffa Andrew som för att det skulle träffa mig. Jag vet inte varför och det stör mig att jag känner så. Det är inte det att jag vill tycka att det är okej om han hade blivit träffad - jag skulle aldrig kunna önska en annan människans död - men det skrämmer mig att jag var lika rädd för att han skulle bli träffad som för att jag skulle bli det.
Jag känner inte ens Andrew egentligen så jag borde inte känna som jag gör för honom; jag fortsätter att försöka övertala mig själv om att allt är hans fel men jag börjar inse att det inte är det. Jag börjar också inse att det kanske finns en anledning till att jag försöker övertyga mig själv om att Andrew är orsaken till allt det här.
Jag tror att jag börjar utveckla känslor för honom som jag inte borde ha.
----***----
Tack för alla kommentarer och röster, jag blir verkligen jätteglad av att få höra era åsikter. :)
I nästa kapitel är det flykt som gäller och Max kommer även att få vara med på ett hörn. ;)
//writer003