Genom bilens ruta kan jag se hur tre av männen tvingar in Andrew där bak i skåpbilen medan de två andra hoppar in i framsätet. Andrew har inte mycket annat till val än att kliva in genom de öppna dörrarna; han har tre pistoler riktade mot sig och hans egen ligger slängd på marken.
Jag vet inte hur, men jag måste rädda honom. Han har räddat mitt liv och jag kan inte bara lämna honom i den här situationen. Dessutom sa den ena av männen - jag tror att det var han som verkade vara någon slags ledare när de kom till caféet - att de skulle komma tillbaka efter mig sedan och den enda som kan hjälpa mig är Andrew. Att blanda in polisen är inget alternativ för då kommer männen att döda Andrew med en gång; nu kan de ha användning av honom för att hitta mig.
En hög smäll hörs när dörrarna stängs igen och sedan hoppar de tre männen in där framme i bilen tillsammans med de andra två. Jag duckar hastigt när de startar bilen och börjar köra ut från gatan.
Andrews pistol ligger fortfarande kvar på marken så jag springer fram till den och tackar dem inombords för deras klantighet.
Jag stoppar in pistolen innanför byxlinningen och ser mig snabbt omkring så att ingen har sett det. Det är tur för mig att de glömde den, annars hade jag inte haft några vapen alls. Jag har aldrig hållit i en pistol förut, men jag känner på mig att jag kan behöva den nu.
Något annat jag behöver är en bil. Nu.
Jag får syn på en man i 40-årsåldern som sitter i en Volvo en bit bort. Jag springer dit och lutar mig fram mot den öppna rutan.
"Hej" säger jag med ett leende och sockersöt röst.
"Eh...hej" han ser en aning överraskad ut men ler sedan tvekande.
"Jag har problem med min bil där borta; skulle du kunna hjälpa mig?" Frågar jag med ett oskyldigt leende och pekar på en röd liten bil på andra sidan gatan.
"Javisst, vad är felet?" Frågar han och kliver ur bilen.
"Den startar inte; skulle du kunna kolla motorhuven?" Frågar jag med låtsats besvärad röst.
"Ja, det kanske jag kan ordna." Svarar han och går bort mot bilen.
Så fort han har vänt ryggen till hoppar jag in i hans bil och slänger igen dörren. Han vänder sig om vid ljudet av motorn som startas men då är jag redan på väg ut.
"Ey!" Han springer efter men jag trycker gasen i botten och vrider snabbt på ratten fram och tillbaka för att inte krocka med några andra bilar, varken parkerade eller körande.
"Förlåt, förlåt, förlåt" Mumlar jag medan jag stressat kör ut på den lite större gatan. Jag har otroligt dåligt samvete över vad jag just gjorde men vad hade jag för val egentligen? Skåpbilen är redan så långt fram på gatan nu att jag knappt kan se den längre och jag måste rädda Andrew; hade jag inte fått tag på en bil nu hade det varit kört. Jag är verkligen ledsen för vad jag gjorde mot den stackars mannen men jag var helt enkelt tvungen; det är synd bara att han aldrig kommer att få veta varför jag gjorde det, han kommer bara att tro att jag var en elak tjej som utnyttjade honom.
Jag kör fortare än vad jag någonsin gjort på en sådan här gata förut men försöker ändå att inte väcka för mycket uppmärksamhet; jag vill ju inte att männen ska inse att de är jagade.
Snart är jag i alla fall ifatt dem och låter en bil köra mellan oss för att dölja att jag följer efter dem. Jag har ingen aning om vart de är på väg eller hur länge jag kommer att bli tvungen att köra; jag vet bara att jag måste göra det här.
Jag undrar hur Andrew har det där inne. Har han en plan för hur han ska rymma? Tror han att jag fortfarande står vid korsningen och väntar? Är han orolig för mig? Har han gett upp?
Det är lite sjukt egentligen att jag utsätter mig för sådana här risker för att rädda mannen som kidnappade mig, men å andra sidan verkar det faktiskt som om han inte är så hemsk som jag först trodde. Under hela den här tiden har jag varit övertygad om att han ville skada mig eller bara kidnappade mig för att han behövde mig till sitt "uppdrag" men nu visar det sig att han har räddat mig och hjälpt mig att rymma från det kriminella gänget.
Jag känner mig som en väldigt dålig människa just nu men samtidigt är det inte precis konstigt att jag har haft svårt att lita på honom med tanke på vilka mina första intryck av honom var. Han fick inte direkt en chans att vara snäll mot mig heller men är det så konstigt? Vad skulle jag ha gjort? Klivit ur skåpbilen och tagit i hand: "Hej, jag antar att det är du som har kidnappat mig; har du någon förklaring på varför du har gjort det? För om du har en bra anledning så är jag villig att lita på dig nu med en gång."
Efter några minuters körande kommer vi fram till en rondell och bilarna framför mig kör åt olika håll; det betyder att jag kommer att hamna direkt bakom skåpbilen. Jag saktar ner ordentligt för att inte hamna för nära och kör sedan ut ur stan bakom den smutsvita bilen.
Plötsligt gör de en kraftig inbromsning och svänger in på en liten väg till höger. Jag saktar ner ännu mer och ser till att köra utom synhåll för bilen; om de skulle se mig på den här lilla grusvägen skulle de med all säkerhet veta att de är förföljda, för vem som helst skulle inte köra in på en sådan här väg.
Jag kör på den lilla vägen i skogen ett bra tag innan jag äntligen kommer ut till en större väg igen. Först är jag orolig för att de ska ha hunnit försvinna men sedan ser jag dem långt bort på vägen. Jag svänger ut efter en liten, blå bil och accelererar sedan snabbt för att komma ifatt skåpbilen. Jag kör om många bilar framför mig men lämnar två som täckmantel.
***
Efter cirka en timmes bilresa svänger skåpbilen äntligen in utanför någon slags kontorsbyggnad och stannar. Jag stannar vid kanten av vägen bakom några buskar så att det inte ska bli så tydligt att jag spionerar på dem och sedan ser jag hur männen en efter en kliver ut ur bilen. Två av dem försvinner bakom bilen ett tag och kommer sedan tillbaka med varsitt grepp om Andrews armar.
Medan de går in genom de stora dörrarna i byggnaden sitter jag kvar och tänker febrilt för att komma på ett sätt att rädda Andrew. Jag kan inte bara gå in där; de kommer att märka att jag inte hör hemma där och om någon av de fem männen får syn på mig är jag körd. Dessutom skulle det inte hjälpa Andrew ett dugg om jag bara går in där utan en plan.
Jag kan i alla fall gå närmare för att försöka se in genom något av fönstren; det kanske kan hjälpa mig att se vart de för Andrew där inne.
Jag plockar upp pistolen som jag lagt i passagerarsätet och stoppar in den innanför byxlinningen igen innan jag kliver ut ur bilen och går så avslappnat jag kan fram till byggnaden för att inte verka misstänkt.
Jag har aldrig någonsin använt en pistol förut och jag är inte särskilt sugen på att göra det heller, men det är ändå bäst att ha den med sig. Jag är i alla fall inte en sådan där som inte ens klarar av att hålla i en pistol; behöver jag skjuta så gör jag det för gäller det livet går mitt liv lätt före någon av de där männens.
Jag når fram till det första fönstret men bestämmer mig för att börja kolla på baksidan istället; det är ganska lätt att bli upptäkt om jag står på framsidan och kollar in genom ett fönster några meter från huvudingången...
Jag går tätt intill väggen och precis när jag rundar det första hörnet börjar min mobil ringa. Jag plockar förskräckt upp den ur fickan och svarar med en gång för att få tyst på den. Jag har inte jättehögt ljud på men i den här tystnaden var det tillräckligt för att kunna avslöja att jag är här.
"Hallå...Sam?" Hör jag Madisons röst i mobilen.
"Hej Madison, kan jag ringa dig senare?" Frågar jag med dämpad röst.
"Men varför-?"
"Nu är bara inte ett bra tillfälle." Avbryter jag och ser mig omkring så att jag inte har blivit upptäkt.
"Är du okej?" Frågar hon och jag biter mig i läppen för att inte ge ifrån mig ett frustrerat ljud; kan hon inte bara lägga på någon gång?!
"Ja, jag ringer sedan, hej då." Jag lägger på innan hon hinner säga något mer och lovar mig själv att jag ska ringa upp henne senare. Hon undrar säkert vad sjutton jag håller på med och jag måste hitta på någon bra förklaring till det sedan. Men nu har jag annat att göra och att stå här och prata i telefon känns inte som det ultimata just nu.
Genom det första fönstret ser jag bara ett tomt kontor och det finns inga ledtrådar alls om vad det här är för ställe så jag smyger vidare till nästa fönster. Det är skog bakom byggnaden så risken att jag blir upptäckt på den här sidan är liten, ändå vänder jag mig om varannan sekund för att se så att det inte finns någon som kan se mig. Min puls är jättehög på grund av spänningen och skräcken av vad som skulle kunna hända om jag blir upptäck, men framförallt är jag orolig över vad som händer där inne; vad gör de med Andrew?
I nästa fönster ser jag en del av en korridor; först tänker jag gå vidare till nästa fönster eftersom jag ändå inte ser mycket i det här men sedan öppnas en dörr och jag duckar snabbt för att inte bli upptäkt.
Tänk om de hann se mig; jag hann inte se vem det var men de kan ha sett mig. Jag räknar långsamt till tre innan jag vågar mig upp till fönstrets nedre kant för att kika in.
Jag duckar snabbt igen och sätter handen för munnen efter att ett förskräckt tjut lämnat mina läppar. En av de fem männen var precis framför fönstret när jag kikade in; han stod några meter ifrån men han kan ha sett mig eftersom jag var precis framför honom. Jag är inte säker på hur väl isolerat det är men det är även möjligt att han kan ha hört mig. Jag pressar mig mot väggen under fönstret och vågar inte ens andas för att det skulle kunna göra min bröstkorg synlig; istället håller jag in magen och kniper ihop ögonen i väntan på vad som ska hända.
Om de andra männen också är där inne kan de leda mig till Andrew och om jag väntar tills de har gått missar jag chansen att hitta honom; med andra ord måste jag alltså kika in igen trots att det förmodligen är det dummaste jag kan göra just nu. Tänk om han bara står där inne och väntar på att jag ska titta upp igen; tänk om han såg mig innan och vet att jag sitter här; han kanske till och med är på väg ut för att hämta mig. Tanken får mig att skynda på lite; jag kan inte bara sitta här och vänta på att bli tagen; jag måste hitta Andrew så fort som möjligt.
Jag sätter fingrarna vid kanten på fönstret och drar mig långsamt uppåt. Till min lättnad har mannen vänt ryggen till och jag ser att en till av männen har kommit. De står och pratar en stund innan de börjar gå åt olika håll. Jag står obeslutsamt kvar och ser vilset från den ena mannen till den andra; vem ska jag följa efter? Vem är på väg åt rätt håll? Är någon av dem på väg till Andrew överhuvudtaget?
Båda männen börjar försvinna från mitt synfält så jag bestämmer mig för att följa efter mannen jag såg först; om jag inte agerar snart kommer båda att vara borta och då blir det ännu svårare för mig att hitta Andrew.
Mannen jag bestämt mig för att följa efter går åt vänster i korridoren och jag springer snabbt vidare till nästa fönster för att se vart han tar vägen. Han väntar utanför en hiss och jag inser att jag måste ta mig upp till nästa våning för att kunna se vart han tar vägen.
En rostig brandstege går upp till tredje våningen en bit bort och jag springer tillbaka dit för att klättra upp. Den känns ranglig och osäker men jag låter inte det stoppa mig utan klättrar uppåt med snabb takt tills jag når fönstret på andra våningen. Jag ser hissen och väntar en stund för att se om han kliver ut men när han inte dyker upp börjar jag klättra uppåt igen; det kan inte ta så här lång tid att åka en våning upp så det betyder att han antagligen åkte till den tredje våningen. Jag hoppas att det inte var källaren han åkte till för i så fall kommer jag inte att kunna hitta Andrew utan att gå in i byggnaden.
När jag når upp till det tredje fönstret är mannen redan på väg åt höger i en ny korridor och jag ser mig stressat omkring; hur ska jag ta mig vidare när jag inte har marken att gå på?!
Jag får syn på en liten utskjutande kant som går längs hela väggen; idén som formas i mitt huvud är farlig men adrenalinkicken får mig att ta ett snabbt beslut och kliva ut på den smala kanten. Jag håller armarna utsträckta åt varsitt håll och greppar tag i skarvarna på träplankorna för att inte trilla. Kanten jag sätter ner fötterna på är bara några få centimeter bred och jag kan endast stå på tårna. Jag kniper ihop läpparna och skjuter min högra fot i sidled utan att tappa kontakten med kanten; sedan flyttar jag den ena handen och kilar in fingertopparna mellan två träplankor. Jag får inget bra grepp med varken händer eller fötter men jag lyckas hålla mig kvar i alla fall.
Det går sakta men säkert framåt (okej, kanske inte så säkert) och snart har jag kommit halvvägs till fönstret. Jag inser att mannen måste vara borta för länge sedan nu, så sakta som det här går. Det här kanske inte var en så bra idé ändå; jag kommer kanske inte ens att få reda på något som är värt att veta och jag utsätter mig för en väldigt stor risk genom att gå utmed väggen så här högt upp.
Jag påminner hela tiden mig själv om att inte titta ner och jag ignorerar smärtan i fingertopparna och tårna när jag sakta tar mig framåt. Ännu en gång frågar jag mig själv varför jag gör det här; varför är jag beredd att riskera så här mycket för att rädda Andrew? Det var han som drog in mig i den här skiten och nu försöker jag att rädda honom ur det. Mina handlingar är inte direkt logiska men det är de aldrig så det är inget nytt.
Att äntligen nå fram till fönstret är en lättnad; vaderna krampar och hela jag darrar av ansträngningen. Fönstret är i höjd med mitt huvud så jag tar ett sista steg åt höger och hamnar precis framför fönstret. Till min förvåning står Andrew bara några meter bort, i dörröppningen till ett rum som inte ser ut att vara inrätt överhuvudtaget. Han får syn på mig och spärrar upp ögonen och jag ler och blinkar med ena ögat. Jag lyfter handen för att göra tummen upp men precis då snavar jag med den ena foten och skriker till när jag blir hängandes i ena armen under fönstret. Jag tar tag med den andra handen också men jag har inte tillräckligt starka armar för att kunna dra mig upp till kanten som jag tidigare stod på; hur sjutton ska jag ta mig härifrån?
Undra vad Andrew gör; han borde tro att jag är död men han har inte dykt upp i fönstret. Det är lite komiskt egentligen att han precis hann få syn på mig innan jag "föll", hade det inte varit för att vi är på tredje våningen hade det kunnat vara ett roligt skämt; nu finner jag det dock inte så roande.
----***----
Vad tycker ni om Samanthas val att rädda Andrew? Kommer hon att lyckas rädda honom eller kommer hon att bli upptäckt?
Nästa kapitel börjar från Andrews pov! :)
//writer003